Vad betyder kunskap, studier och högskola idag?

Som sanden i ett timglas rinner den sakta mellan fingrarna. För varje år som går utarmas och förtunnas den allt mer. Och ju mer som görs för att förhindra processens utbredning och skadliga effekter, desto snabbare vittrar själva grunden för hela verksamheten, eftersom medicinen möjligen har viss verkan på sjukdomen, men ändå är förödande för patienten. Jag talar om kunskapen, igen. Och ber än en gång om ursäkt. Men detta är min kanal, min räddningsplanka. Här kan jag ostörd slicka mina sår, drömma om en bättre värld och reflektera över problemen som i vardagen allt oftare tenderar att hopa sig. Här kan jag hitta kraft och mod, och finna lösningar och vägar fram. Här får jag vara i kunskapen, som tyvärr håller på att bli en allt mer sällsynt gäst i samhället, kulturen, skolan och den högre utbildningen. Jag är allvarligt oroad, därför skriver jag.

Tänker på den långa vägens män, som jag läste om som ung etnologistudent på 1990-talet. På mina mor- och farföräldrars generationskamrater, som byggde det moderna Sverige och som genom hårt arbete skapade den grund som nu håller på att vittra sönder med vårt goda minne, vårt informerade ointresse (för att frågan är allt för stor, allt för komplex?!). Tänker på hur de (inte alla, så klart, men tillräckligt många för att lämna ett avtryck i historieböckerna), samtidigt som de arbetade heltid i industrin eller något annat hårt kroppsarbete, slet med distansstudier på Hermods. Det tog tid, men många lyckades, trots alla problem och umbäranden, nå sitt mål: Ingenjörsexamen.

Tänker på min föräldrageneration, den berömda 68-generationen, för vilken Universitetets portar öppnades. Tänker på deras engagemang, vid sidan av studierna, i Vietnamrörelsen och i kampen för jämställdhet. Kunskapssökande i kombination med samhällsbyggande. De som blev mina lärare när jag kom till högskolan. Tänker på att och hur jag drog åt samma håll som mina lärare, på hur vi samverkade för det gemensamma målet: KUNSKAP, av bästa sort och högsta kvalitet. Drömmer min tillbaka till seminarierna, diskussionerna om vårt ämne, dess historia och framtiden. Tänker på den lycka tiden då kunskapen verkligen stod i centrum. Och sedan tänker jag på hur fort allt förändrats.

När jag jämför det som en gång var och togs för självklart, med hur det är, blir jag mörkrädd. Det gör ont i hela kroppen av att inte bara se på, utan även tvingas vara med och administrera förfallet. För idag på högskolan samverkar inte längre läraren och studenterna, för deras roller har förändrats och deras respektive mål med verksamheten skiljer sig diametralt åt! Där jag tog eget ansvar och lyssnade uppmärksamt på mina lärare, för att jag ville lära, för att jag sökte mig till högskolan för kunskapens skull och för att jag var tacksam för chansen jag fått. Där möter jag, idag, när jag står på andra sidan, av människor (allt för många för att problemet ska kunna sägas vara marginellt) som inte alls är intresserade av kunskap, som inte alls är tacksamma för att högre utbildning är gratis och som inte är där primärt för att lära. När jag ställer mig inför klassen möts jag av en generation som läser på högskolan av helt andra skäl än jag och tidigare generationer. Idag läser man för att "få" ett jobb, eller för att kunna låna pengar från CSN. Jag möter hela tiden studenter som jobbar, ibland heltid och som på fullaste allvar menar att jag ska anpassa verksamheten efter deras (arbetes eller övriga livssituations) krav. "Tala om för mig vad jag ska göra för att få mina poäng", säger de, eller uttrycker samma sak på andra sätt. Vi är många som känner igen oss och som oroas, men inte tillräckligt många för att förändra utvecklingen. Men jag är glad och tacksam för artikeln i DN som Jenny Westerstrand skrev, symptomatiskt nog på kultursidan.

Problemen gäller inte bara genusvetenskapen. För något år sedan vittnade tre samhällsvetarprofessorer i Uppsala om studenter som protesterade mot att läsa om ”gamla krig” och ifrågasatte att det som sades på 1800-talet hade med dem att göra.

Knyter vi dessa tecken till den identitetspolitiska boomen tycks det inte bara vara neoliberalismen som är modell för tankens vägar. Jag ser spår av den populism som fått fart i Sveriges politiska, kulturella och mediala landskap.

I populistens universum utgör ”rätt” och ”fel” polerna kring vilka en orienterar sig. Berättelsen om den rättmätiga kampen är framträdande, en kamp som hindrats av andra – makten – men som nu ska få sin plats. Beskrivningar av ”de andra” är en central del av den egna självbilden. Underdogen är kung.

Även om den emancipatoriska dimensionen i identitetspolitiken är stark, är det omöjligt att inte se hur dess koncentration på jaget krokar i dessa strömningar. Liksom hur historiska dimensioner riskerar att störa det pågående projektet – att söka personlig bekräftelse i den kunskap man inhämtar.

När jag vänder mig inåt, till ledningen av högskolan, till mina chefer för att söka stöd, möts jag av dubbla budskap: Å ena sidan hör jag att kvaliteten naturligtvis inte får bli lidande. Å andra sidan att genomströmningen är viktig för ekonomin och högskolans överlevnad. Där sitter jag med Svarte Petter på hand, för studenterna blir mer och mer osjälvständiga för varje år som går, samtidigt som förkunskaperna stadigt minskar. Och för att strö salt i såret utarmas resurserna dessutom av effektiviseringskrav som leder till att vi lärare förväntas göra mer för mindre utan att det går ut över kvaliteten.

Där står jag, mittemellan. Hur jag än gör är jag en förlorare. En stilla undran: Finns det någon generation i världshistorien som under sin livstid (jag har dessutom fortfarande massor av år kvar till pensionen) fått uppleva en sådan drastisk försämring av förutsättningarna för att utveckla och värna den kunskap som alla menar är så viktig? Och igår togs ännu ett beslut som inte har något alls med kunskap att göra. Den som tror att betyg i fjärde klass löser något problem överhuvudtaget är mer än lovligt naiv och borde hållas på armlängds avstånd från allt vad skola och utbildning heter. Och där står vi, och det är vad vi sysslar med samtidigt som allt rasar samman. På ömse sidor om en imaginär gräns, debatterandes formfrågor. Innehållet, kunskapen, det livslånga lärandet, har tappats bort från dagordningen. Bildning och kunskap för kunskapens skull, värdet av vetande, allt det som en gång stod i centrum kastas nu över bord i allt mer desperata försök att hindra skutan från att sjukna. Allt det som den långa vägens män offrade sin tid och hälsa för att få del av har reducerats till poäng, pengar och yta. Orden som används är de samma, men de betyder något helt annat.

Kunskap, betyder idag, betyg, poäng, examina, helårsprestationer, genomströmning och ytterst pengar. Det som en gång var målet har förvandlats till ett hinder på vägen. Kunskap är underhållning idag: Vem vet mest? Och, Vem är smartare än en femteklassare?

Studier, betyder idag att man får något (poäng, betyg och så vidare). Studier är idag inget man gör. Där jag slet mitt hår för att förstå och ägnade timmar åt att på egen han bringa reda i högen av fragment för att foga samman delarna till en helhet som betydde något för mig, där möts jag idag av frågan: "Vad vill du ha?" När jag svarar sanningsenligt på den frågan (att jag vill att de ska lära för livet, och att de ska uppföra sig som självständigt kritiska STUDENTER) får jag höra att jag är sträng, orättvis och att kraven är för höga, att det är för mycket att läsa och att anvisningarna är för otydliga. Hur gick det till? När blev det lärarens ansvar att studenterna lär?" Och hur kan allt detta det få fortgå? Det går över mitt förstånd!?

Högskolan som en gång var kunskapens högborg, har idag förvandlats till en produktionsenhet. Där en gång lärda samtal fördes, produceras idag examina och pengar, i väntan på nästa Nobelpris (som ju också är ett slags examen, ett yttre tecken på en komplex kvalitet). Seminarier där kunskapen och innehållet diskuteras, eller där man läser böcker tillsammans existerar inte längre. Bara det som är obligatoriskt deltar, såväl lärare som studenter på. Ingen hinner eller orkar något mer. Det är ingen anklagelse mot någon, det är en effekt av det som med allt mer möda kan kallas utveckling. Avveckling är vad det handlar om.

Det faktum att jag igår hade en verkligt bra dag på jobbet, tillsammans med studenter som engagerat talade om hållbarhet, från morgon till kväll. Och glädjen jag fortfarande känner i kroppen över att för en gångs skull få vara del av ett sammanhang där kunskapen står i centrum. Det faktum att alla studenter inte är egon som inte förstår vad de ska med innehållet till och varför de ska behöva anstränga sig, det räcker inte. För allt det som trots allt är positivt överskuggas av den svartsyn som växer ur frustrationen och maktlösheten.

Är det verkligen för mycket begärt att jag som lärare ska få ägna mig åt kunskapsutveckling?