Ovetenskaplig vetenskaplighet

Mår inte riktigt bra idag. Dels värker en tand. På måndag ska den rotfyllas lite halvakut, dels är jag bakis, för första gången på mången god dag. Vi firade av vår chef igår, det var trevligt och i goda vänners lag och larm var det svårt att känna när det var nog. Nåväl, det var det värt. Men detta sammantaget gör att skrivarlusten inte är på topp. Orden kommer liksom inte till mig och tankarna flyter trögt. Vänder mig därför till arkivet, eller det är inget arkiv, det är den bok som jag allt mer börjar ge upp hoppet om att något förlag ska vilja ge ut, utan att kräva över 80 000 i tryckbidrag för. Den kommer att komma ut, om inte annat så blir det en gratis e-bok. Om några månader vet jag mer. Tänkte att ett litet utdrag ur bokens inledning kunde passa. En passage där jag ger min syn på (kultur)vetenskap, där jag försöker sätta ord på vad jag menar med kunskapen i centrum och att form borde vara underordnad innehållet. Så får det bli. Återkommer imorgon!

Den här boken är skriven av en forskare och den är som sagt vetenskaplig, men det är också en bok vars uttalade ambition är att bryta mot alla vetenskapliga konventioner som inte rimmar med studiens syfte, utan att tumma på kravet om vetenskaplighet. Vetenskap är också kultur, liksom synen på kunskap och förväntningarna som finns på forskaren. Det finns inga vattentäta skott mellan akademin och det omgivande samhället. Kunskap handlar i hög grad om förväntningar och vetande skapas i relationen mellan forskare och allmänhet. Detta ligger kulturvetaren i fatet, för hen ser inte ut som, uppför sig inte som och talar inte som andra forskare. Få tänker på att det har att göra med att kulturvetare har ett annat kunskapsintresse och försöker förstå andra saker än vad som är vanligt inom vetenskapen, eller inom den del av vetenskapen som bättre stämmer överens med människors förväntningar på forskare och forskning. Förväntningar spelar roll för kulturens tillblivelse, spelar en avgörande roll till och med. Förväntningar påverkar kulturvetaren och den kulturvetenskapliga forskningen. Därför tar jag här inga andra hänsyn än dem som ställs av kunskapsmålet, som handlar om att försöka förstå kulturens karaktär. Alldeles för få gör det, bryter mot konventioner och utmanar förgivettaganden. Och alldeles för många läsare av vetenskap finner sig i att sättas på plats av och lyssnar allt för okritiskt på auktoriteter. Betydelsen av en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande hos allmänheten kan inte underskattas, om det är ett hållbart samhälle som är vårt gemensamma mål. Ifråga om kultur kan ingen vara expert och därför behöver alla uttalanden om kultur granskas av så många som möjligt. Vetenskap handlar vidare om att söka kunskap, ny kunskap. Inte om att följa en regelbok. Vetenskap handlar också om kvaliteten på innehållet, inte om formen. Jag har skrivit en bok som jag, med stöd i över 20 års erfarenhet av utbildning och forskning om kultur och samhälle, anser behövs och jag riktar mig till dem som behöver kunskapen. Bokens ambitioner handlar om att leva upp till de krav som borde vara självklara för alla vetenskapliga texter om kultur och samhälle. Denna bok kommunicerar och undersöker i en anda av ömsesidighet hur allt det vi tar förgivet och allt det som skapas och upprätthålls i vardagen blir till genom interaktion. Det är en bok som bjuder in till dialog om den kultur som vi alla delar och är med om att ömsesidigt bygga genom att interagera med varandra och världen. Detta är en samtalande bok, om samtalets möjligheter och om kulturell tillblivelse och förändring. Boken är mitt sätt att betala tillbaka till samhället för allt det jag fått, den är mitt sätt att rikta fokus mer på kunskapen och innehållet än på (den kulturellt skapade) formen.

I den löpande texten finns inte speciellt många hänvisningar, för det är inte så resonemangen är uppbyggda. Jag vill som sagt samtala, inte leda något i bevis. Väcka tankar och engagera. Jag vill reflektera tillsammans, istället för att hävda något bestämt om den kultur som ändå aldrig inordnar sig i någon forskares mall. Ambitionen är att öka förståelsen för kultur. I slutet av boken finns ett avsnitt där de viktigaste, men långt ifrån alla, referenserna och inspirationskällorna listas och tips på fördjupad läsning ges till den som vill veta mer och fördjupa sig i tankarna som här bara ytligt kommer att kunna beröras. Jag har valt detta sätt att skriva dels för att lägga tonvikten vid resonemangen, orden och tankarna, dels för att inleda och locka till vidare samtal om den kultur som är allas gemensamma angelägenhet. Här ska ingen övertygas om något. Utom om vinsten med att samtala mer och om värdet med att närma sig kultur, kunskap och livet på ett mer prövande sätt. Boken hade emellertid inte kunnat skrivas utan stöd från och hjälp av tidigare tänkares arbeten. Ett urval av de för mig viktigaste inspiratörerna presenteras i en lista på slutet, för bara i undantagsfall går det att knyta någon specifik text eller tanke till ett speciellt ställe i boken. Texten som finns mellan dessa pärmar är min och eventuella brister och logiska luckor tar jag på mig det fulla ansvaret för. Vill vara tydlig med det, både att det säkert finns brister och att det inte är något problem, för min erfarenhet är att det ofta är lättare att få läsare att reagera om framställningen inte är perfekt. Därför blir bokens eventuella felaktigheter bara ett problem om de betraktas som sanningar och förs vidare.

Jag bjuder in till samtal genom att presentera ett annat samtal, ett samtal mellan mig och den franske filosofen Gilles Deleuze, om vår samtid och det samhälle vi bygger tillsammans. Det samtalet utgör bokens huvuddel, vilket inledningen försöker skapa förutsättningar för att förstå på bästa sätt. Utgångspunkten för det samtalet är en kortare text av Deleuze som handlar om just samtal och vad det kan vara och användas till. Det samtal jag bjuder in till genom att samtala med Deleuze är dock bara ena halvan av boken (observera att påpekandet gäller både inledningen och huvuddelen), andra halvan bidrar läsaren med genom att reagera, invända eller instämma, tänka vidare med eller mot innehållet. Denna bok blir en helhet och fullbordas först i mötet med den som läser och tänker vidare på egen hand med hjälp av innehållet.