Nostalgi, bildning och samlarens belöning

När jag var liten, sex år närmare bestämt, 1971, gavs det ut ett samlaralbum. Samlarserien: Vilda Västern, hette det. Jag kommer ihåg när jag köpte albumet, för tre kronor. Det var i samband med en resa till Malmö, till min mormor. Och jag minns att albumet och dess innehåll väckte intresse, inte bara hos mina jämnåriga släktingar, utan även de vuxna bläddrade i albumet och talade om innehållet. Under det där året och även många år senare byttes det bilder mellan kompisarna hemma.

Jag har fortfarande albumet kvar, och har på senare år, via Tradera, faktiskt lyckats få ihop bilder till ett nästan komplett album. 405 bilder innehåller det och det saknas bara några få bilder på staternas flaggor i slutet, som var självhäftande och därför svårare att bevara än övriga bilder.

Albumet är redigerat av Erik "Uncas" Englund, som vann 10 000:- frågan i TV 1957, i ämnet vilda västern.

Jag har länge velat skriva om albumet, om hur det kan användas som utgångspunkt för samtal om kunskap, bildning och skol- utbildningspolitik. Albumet och dess innehåll har påverkat mig och tankar om innehållet har funnits med mig ända sedan dess. Nu när jag äntligen fått ihop ett komplett album tänkte jag att det var dags.

Det är visserligen bara ett album med samlarbilder och det har så klart givits ut i kommersiellt syfte, men det handlar långt ifrån bara om att kränga något som ungarna på den tiden var beredda att lägga sina högst begränsade veckopengar på. Projektet är ambitiöst, och varje bild har en bildtext som förklarar, och varje kapitel i boken inleds med en lite längre text. Boston, till exempel, kommer jag alltid att förknippa med bilderna av och berättelsen om tebjudningen, som jag läste om som barn, i det här samlaralbumet.

Hur ser det ut idag? Finns det några motsvarande projekt? Mina barn är stora, men jag tycker mig ana att om unga idag presenteras för längre textavsnitt så handlar det om fiktion och fantasy, inte om historia (möjligen med undantag för dinosaurier). Jag ser samlaralbumet som ett led i den bildningssträvan som fortfarande fanns i samhället när jag växte upp, och albumet är en synnerligen välfungerande kompromiss, mellan marknadskrafternas önskan att tjäna pengar och samhällets strävan efter att sprida kunskaper. Utan att veta om det fick jag kunskaper som än idag påverkar mig. Och inte bara det, jag fick också ett intresse för kunskap i allmänhet, inte bara om vilda västern.

Bilderna är målade för hand och man har verkligen slagit knut på sig själv för att hitta så många vinklingar som möjligt på respektive aspekt av USAs tidiga historia. När jag läser texterna idag är det framförallt två saker jag läger märke till. Det ena är hur jag som barn och förväntad mottagare av textens innehåll tas på allvar, hur jag bemöts som någon som förstår och som förväntas ta reda på det man inte förstår. Det andra är naiviteten och det ibland horribla språkbruket rörande kvinnor och indianer. Även om läsaren tas på allvar är innehållet tydligt präglat av pojkrumsmentalitet. Fast sådan var ju tidsandan, och jag har bevisligen inte påverkats av fördomarna. Däremot har jag med stöd i kunskaperna jag fick under samlandet skapat en plattform att bygga vidare på. Därför har det där albumet en särskild plats i mitt hjärta.

Berömda författare är en aspekt som tas upp, och det gör att albumet öppnas upp mot en annan värld, när intresset väl väckts. Samlarserien: Vilda Västern är inte ett slutet universum, det kommunicerar med omvärlden och det finns en massa lösa trådar som lockar läsaren att skaffa sig mer kunskap. Jag blir varm i hjärtat av att återknyta bekantskapen, och jag blir nostalgisk. Fortfarande kan jag ta på och se märkena i pappret efter mig själv, den jag var då, innan jag började skolan. Albumet finns fortfarande och idag avslutas ännu en auktion på Tradera där några bilder i serien bjuds ut till försäljning. Detta använder jag som argument för boken som oslagbart medium för ökad bildning i samhället. Det som en gång tagit fysisk form finns kvar, även om kunskaper och mjukvaror uppdaterats och samhället förändrats. Inte bara jag är en samlare, andra är det också och tillsammans håller vi minnet vid liv.

Visst är det männens värld som beskrivs, och framförallt den vite mannen det handlar om. Indianerna tas, trots att språket bitvis är föråldrat och med dagens mått mätt, ganska så problematiskt, på allvar. Strävan efter att ge en så heltäckande bild av det framväxande samhället som möjligt lyser tydligt igenom, och det måste anses vara förlåtande. Tidsandan var en annan då och att döma dåtiden utifrån nutidens moral är ohistoriskt.

Kunskap är heller inget som överförs oförvanskat från en bok till en läsare samt över tid. I takt med att jag blev äldre och i ljuset av nya kunskaper har det jag en gång läste om i det där albumet kommit att förändrats och när jag långt senare utvecklat ett kritiskt tänkande har jag enkelt kunnat se igenom fördomarna och de problematiska formuleringarna. Inte minst därför är detta ett bildningsprojekt, för det utgör ett slag grund för fördjupade kunskaper.

Det är inte alls så att kvinnor helt saknas i framställningen, tvärt om handlar en hel del av bilderna om framstående kvinnor. Delvis tror jag det kan förklaras med det ekonomiska incitamentet som projektet också drivs av, vilket gör att man ska få ut så många bilder som möjligt. Då vänder man på alla stenar man kan och viola, så har kvinnornas roll också tagit plats i historien.

Här tänker jag på effektiviseringshetsen i dagens skola, där den bästa kunskapen så snabbt som möjligt ska överföras, oförvanskad, från lärare till elev. Vad missar vi när vi tänker så, när vi utgår från att vi ger de unga det bästa, men gör det så snabbt som möjligt? Var finns bredden, mångfalden och tid för eftertanke?

Lexikonet här ovan lämnar en del övriga att önska, utifrån dagens perspektiv. Idag häpnar jag över vad som faktiskt står där, men det visar å andra sidan att mycket positivt faktiskt har hänt sedan jag var liten. Och det är trots allt på inget sätt så att det går att hitta något rasistiskt i sättet att beskriva indianer och andra folkgrupper, det handlar mer om val av ord. För det finns som sagt en tydlig bildnigssträvan som lyser igenom i helheten.

Sista serien bilder i albumet handlar om kända skådespelare som spelat in filmer med västerntema. Också ett sätt att få till några extra bilder, men samtidigt också ett sätt att visa på bredden i ämnet, vilket sätter igång fantasin och manar till vidare sökande. Utan att det är så det presenteras!

Det där sista är viktigt, för som jag läser albumet är det skrivet av en vuxen, som skriver lika mycket till sig själv som till potentiella köpare. Glädjen över kunskapen som Unkas besitter lyser igenom, fortfarande idag. Det är en ärligt beskriven historia, som tar läsaren på största allvar. Här finns inga förenklingar, eller anpassningar efter barnen och därför kan jag läsa texterna och titta på bilderna idag, med lika stor behållning idag som då, även om den ser annorlunda ut idag. Jag ser och uppstattar andra saker nu än då, och däri ligger också en viktig bildningsaspekt som idag underskattas väldigt mycket när allt ska anpassas till allt smalare kundsegment och till rådande tidsanda. Det finns allt mindre plats för upptäckarglädje idag. Hållbarhet handlar det om också, för jag fick långt mer än jag betalade för då, när jag var sex sju år. Men det har jag å andra sidan haft glädje av genom hela livet.

Var finns dagens motsvarighet till detta? Eller är det så att något viktigt gått förlorat? Och om det är så, har detta något som idag anses förlegat eller oviktigt något med kunskapsraset i skolan att göra? Jag har inga svar på de frågorna, men jag tycker mig här se ett barn som kastats ut med badvattnet. Jag tror nämligen inte att min uppskattning av det där gamla albumet har med nostalgi och samlarlust att göra. Jag tror att det här mellan raderna finns något mycket viktigare och mer lärorikt än någon anar.