Mina år i akademin 17

Efter resan med Sture kände jag att jag kommit igång. Och jag var även formellt doktorand, antagen vid Umeå universitet. Hur ofta jag skulle behöva åka dit eller hur länge jag skulle vara där hade jag ingen tanke på. Jag ville så innerligt gärna fortsätta vara i den akademiska världen. Det fick bara ordna sig, på något sätt. Hur som helst var det en senare fråga. Nu var jag mitt uppe i ett intensivt fältarbete.

Ett av åkerierna som Volvo hade förmedlat kontakt till var Milles, som bland annat körde mellan Umeå och Göteborg. Deras uppdrag var att frakta lastbilshytter som tillverkades i Umeå, ner till Lundby och Volvos fabrik där, för sammansättning. Fast det var ju bara envägs transporter så för att få lastbilarna tillbaka körde man även gods för Bilspedition. När jag hörde av mig till kontoret i Umeå och presenterade mig som doktorand och att jag arbetade på Volvos uppdrag, visade det sig vara oproblematiskt att få åka med, från Göteborg på måndagen (under natten) och sedan hem igen på onsdag natt. När jag nu ändå hade chansen att slå två flugor i en smäll så tog jag den. Min bi-handledare skulle vara i Umeå den veckan och jag skulle nu äntligen få se institutionen, träffa mina doktorandkollegor, och även min etnologiska "forskaridol" som till min stora glädje blivit min huvudhandledare, Billy Ehn. På natten skulle jag få sova hos en av kollegorna.

Detta var i slutet av februari, och det var kallt och snöigt när jag först tog lokaltåget från Lerum in till Göteborg, och sedan bussen ut till Bäckebol och fraktcentralen varifrån Lastbilschauffören skulle köra norröver när bilen lastats klart. Han skulle inte köra hela vägen upp, utan bara fyra timmar norröver. Där skulle han byta bil och köra tillbaka och föraren som kommit norrifrån skulle jag åka vidare med, till Hudiksvall, där nästa förare tog över och körde lastbilen sista biten upp till Umeå. Denna gång var det inte bara förarna och det som hände i lastbilen jag var koncentrerad på, det var nästan som en formalitet. Denna vecka skulle jag ju få träffa kollegorna, som jag knappt visste något om. Det var därför med extra anspäninng jag hälsade på chauffören. Sedan hjälpte jag honom lasta det sista.

Vi rullade ut ur Göteborg och passerade efter ett tag Lerum, på motorvägen. Det var mörkt, halt och lite trevande. Denna chaufför skulle jag ju inte tillbringa en vecka med, utan bara några timmar. Men han var nog van, för det dröjde inte länge innan han började berätta historier om livet på vägarna. Det var trevligt. Ute snöade det. Och utanför Örebro höll vi på att krocka när en bil före oss fick slagg i halkan. Som tur var gick det bra, och strax efter vad det dags att svänga av vid mötesplatsen där förarna skulle byta bil. Jag satt kvar i hytten och strax var vi på väg igen. Ännu en pratglad förare. Nu var klockan närmare tolv på natten. Det fanns en säng och jag var trött, men jag hade ju sagt att jag åkte med för att intervjua och iaktta, så det fisk jag stå för. När vi närmade oss Hudiksvall vid tretiden gick ögonen i kors. Därför var det med tacksamhet jag hörde föraren säga, att han du ska åka med nu, han säger nog inte mycket. Så var det. Jag märkte omgående att detta var en förare som helst undvek sällskap, så jag frågade om det var okej att jag la mig i sängen bakom sätena. Det var det, mer än okej. Och så fick jag några timmars vila. 

När lastbilen närmade sig Umeå var mitt första intryck att det var en riktig stad, en stor stad. Vad hade jag väntat mig? Ingen aning, men det var ett bra första intryck. Jag var trött, men nu pirrade det i magen. Vi körde till industriområdet i utkanten av stan och jag tackade för luften och bestämde tid och plats för återresan med transportförmannen. När jag frågade om vägen till Universitetet erbjöd han mig skjuts. "Jag ska ändå åt det hållet." Tacksam för det lastade jag in min väska och sedan bar det iväg. Nu var jag riktigt nervös. Fram till dess var detta vara ett spännande uppdrag, men nu var det på allvar. Jag var doktorand och skulle träffa mina kollegor.

Väl framme vid Universitetet irrade jag runt en lång stund innan jag klurat ut vilket hus och vilken korridor som var den rätta. Etnologen låg längst ner, längst bort. Namnen på dörrarna var bekanta. Som student hade jag läst böcker av Britta Lundgren, Alf Arvidsson, Marianne Liljequist och längst bort i korridoren hittade jag Billy Ehns rum. Bosse Nilsson som jag talat med i telefon tog emot mig. Han satt och skrev när jag knackade på dörren. När vi hälsat sa han att det var dags för fika, att han väntat på mig och att de andra gått i förväg. Äntligen var jag här, som en i gänget, som akademiker. Äntligen!

Jag välkomnades hjärtligt och det gjordes plats åt mig vid det stora runda bordet i humanisthusets fik. Alla ville höra om resorna, Volvo och vem jag var. När jag berättade för Billy om första mötet med den första lastbilschauffören, hur jag omgående lade märke till tidningen på golvet och den kliniskt rena hytten, där man inte satte sina slaskiga skor någon annanstans än på tidningen, sa han: "Det är exakt den typen av iakttagelser du ska koncentrera dig på", och "Jag känner fläkten av fältarbetsromantik". Och jag kände mig hemma, välkommen och lycklig.

Efter fikat visade Magnus mig runt i huset. Vi fixade nycklar och annat som behövdes. Sedan var det dags för vårt första möte, jag Manus och Billy, på hans rum, där jag hade mina grejer. Det skrevs på anställningsavtal och vi talade om planen för det fortsatta arbetet och avrapporteringsmötet på Volvo om en månad.Sedan sov jag en stund i vilorummet, men det gjorde mig knappast piggare. Jag gick som i dimma hela dagen. Därför minns inte jättemycket från detta mitt första möte med institutionen, men några saker sticker ut, som har med kultur att göra. En sådan är lunchen. Jag följde med Magnus och Anders Häggström, som jag skulle få sova hos på natten, till affären där vi köpte fil och flingor, enligt traditionen bland etnologerna i Umeå. Sedan åt vi med övriga i pentryt en våning upp. Det var trevligt och jag smälte in i gänget och blev överväldigande väl mottagen. När vi ätit tänkte jag ta en promenad medan övriga jobbade med sitt. Jag behövde bara min jacka, som låg på väskan i Billys rum. Och nu hade jag ju nyckel, så jag gick dit, öppnade dörren, och insåg till min fasa att han (sin vana trogen, men det visste jag så klart inte då) satt och sov i fåtöljen. Jag fick en blick som sade allt, skämdes enormt, tog snabbt min jacka och gick iväg. Ut i snön, bort mot sjukhuset, ner mot älven. Höll noga reda på var universitetet låg. Ville inte gå vilse.

Vid eftermiddagsfikat frågade Billy hur många som skulle med till Mucky Duck (den irländska puben nere på stan) senare på kvällen. Alla, visade det sig. Så vill jag i alla fall minnas det. Lite senare gick vi i samlad tropp, från Universitetet, ner genom stan, och till puben. Där beställde vi öl, satt och snackade. Det var avspänt och trevligt. Lite stimmigt, så jag märkte inte att alla inte satt vid samma bord. Och vände förvånat på huvudet här jag kände en hand på min axel. Det var Billy. Han sa: Vi går och kastar pil nu, om du vill hänga på". Vi får se, sa jag. Inte fattade jag då att det var själva initiationsriten, att kasta pil med professorn. Jag tänkte bara, tyst för mig själv: Aldrig i livet, för få saker är tråkigare än att kasta pil. Nåväl, det var som sagt trevligt, och alla kastade inte pil.

Nästa morgon vaknade jag på den hårda madrassen av att det var ljust. Förvånad tittade jag på klockan. Trodde vi hade försovit oss, för det var mycket ljusare än hemma. Inte tänkte jag på att Umeå ligger ganska mycket längre österut än Lerum och Göteborg. Vid morgonfikat tackade jag alla för ett kort men trevligt första möte. Och jag längtade redan tillbaka när jag lite senare lämnade universitetsområdet för att möta upp lastbilschauffören som skulle köra ner mot Hudiksvall. Där bytte vi förare och jag fick träffa ännu en snacksalig förare, vars berättelser nu så här långt efteråt smälter samman i huvudet. Han körde till Örebro där den siste föraren tog över lastbilen. Även han ville tala, inte bara med mig visade det sig, för han förde även ett samtal via komradio med en annan förare som också var på väg söderöver. Jag minns att vi stannade vid det klassiska vägfiket Rattugglan och att han lämnade lastbilen på tomgång när vi var inne och fikade i drygt en halvtimme. Och så minns jag en sak till, som jag sedan tvingats fundera lite mer kritiskt kring. Han berättade nämligen att han kört över Tjörnbron samma natt som den blev påseglad och rasade. Han såg lysena på båten, sa han. Och lite senare stoppades han av en kollega som undrade varifrån han kom, för bron hade ju rasat. Då insåg han, sa han, att han nog var den siste som kört över bron. Fast när jag talat om detta på konferenser och med andra förare, har många sagt att detta är en vanlig berättelse, att lite för många förare hävdar att de var den siste ...

När vi passerade Lerum stannade han på motorvägen och släppte av mig. Jag klättrade över räcket, sprang över vägbanan, korsade tågspåren, och hade sedan bara några hundra meter hem till sängen och familjen. Jag stupade i säng, och hade sedan bara en resa kvar. Till Holland, med ännu en förare från Helsingborg. Men om den resan handlar nästa bloggpost.