Texten är ett utdrag från den rapport som senare lämnades till Volvo Lastvagnar som som heter Lastbil som livsstil. Det är en ingående berättelse om dels arbetsdagen, dels det vi samtalade om. Och Sture var en som talade, oj vad han talade. Högt och lågt blandat, och jag förde anteckningar om allt. Det är en ganska lång text ...
Beskrivningen av en fjärrförares vardag, som här följer, bygger på mina fältanteckningar. Sture (som i verkligheten heter något annat) och hans vardag är tänkt att fungera som en konkret bakgrundsbild eller kontur, att relatera till under den fortsatta läsningen av rapporten. Berättelsen om Sture innehåller ett representativt urval av exempel på sådana tankar, upplevelser och vardagsinslag som gruppen förare i fjärrtrafik lever med. Även om vissa detaljer i berättelsen har ändrats, av hänsyn till informantens integritet, så korrelerar berättelsen väl med min helhetsbild av lastbilsförarnas yrkeskultur.
Sture är anställd på ett utlandsåkeri i södra Sverige. Jag fick tag i honom genom åkeriägaren som efter några dagars betänketid gav mig hans mobiltelefonnummer så att kontakt kunde upprättas.
När jag ringde till Stures mobiltelefon satt han i lastbilen någonstans i södra Europa. Han var på väg till Frankrike, till foten av Pyrenéerna nära spanska gränsen. Sture visste inte riktigt när han skulle kunna vara hemma.
Jag ringde igen på lördagen. Då väntade Sture på att helgstoppet skulle gå ut i Frankrike och jag fick beskedet, att han räknade med att vara hemma till söndagen och att han förmodligen skulle åka ut igen på tisdag kväll.
Tisdag
Sture hämtar mig på tisdag eftermiddag vid stationen. Han kör en grön Saab, som är några år gammal. Han har jeans, röd tröja och en svart skinnväst på sig. Vi kör till speditionens fraktterminal som ligger i ett industriområde strax utanför stan.
Sture är i sena fyrtioårsåldern. Hans familj består av en hemmafru som enligt Sture är "stark och självständig" och två tonåriga barn. Sture och hans fru har varit gifta sedan nittonhundrasjuttioett. Ibland åker något av barnen eller frun med Sture på hans resor ner i Europa. Sture berättar att han var nitton år när han började köra lastbil. Han berättar också att han fått sina olika anställningar genom egna kontakter.
Som sextonåring började Sture arbeta på en bensinmack. Han ville göra militärtjänsten så fort som möjligt och därför sökte han sig till en frivillig befälsutbildning. När den var klar tog han anställning som lärling på en bil- och lastbilsverkstad. Här lärde sig Sture allt om bilar. När han var arton år tog han vanligt körkort. För att få ett trafikkort var han sedan tvungen att åka med en erfaren lastbilsförare under ett år. När Sture fick sitt trafikkort fick han omgående anställning på det åkeri vars bilar den mekaniska verkstaden servade. Sture började på åkeriet med lättare körningar och efterhand fick han på grund av visad duglighet lära sig att köra kranbil och lasta gastuber med mera. Det höll han på med i ett år. En dag fanns det ingen körning på kranbilen och Sture fick förtroendet att köra en vanlig lastbil till Småland istället.
Nittonhundrasextionio började Sture köra på Norrland. När frakterna dit fick en nedgång vid mitten av sjuttiotalet tvingades han arbeta halvtid. Genom en kompis som arbetade på ett utlandsåkeri fick Sture anställning där istället. Första körningen var en "panikkörning" till Frankfurt, som Sture klarade galant (enligt egen utsago). Den lyckade körningen gav honom ytterligare förtroende för en resa till Finland. Efter en månad fick han börja med egna fasta körningar till Europa. På det åkeriet fanns den bästa sammanhållningen mellan förarna som Sture upplevt i sin karriär. Alla hjälpte varandra. "Man fick köra bra gods och det gjorde inte så mycket att det var dåliga bilar", berättar han.
Sture har arbetat på några få olika åkerier. Ett av dem gick i konkurs. Men med hjälp av kontakter behövde Sture bara vara arbetslös några dagar innan han började köra för ett annat åkeri, nu på Norrland igen. Där arbetade han tills frakterna återigen gick ner och då fixade han sin nuvarande anställning på ett utlandsåkeri.
Vi kommer fram till speditionens fraktcentral vid halv sex-tiden. Sture vet ännu inte vart vi ska åka, bara att han ska vara med på färjan från Trelleborg mot Rostock klockan tio på kvällen.
Det första jag lägger märke till i chaufförernas samlingsrum är den "råa men hjärtliga" attityden och uppbrottsstämningen. Alla förarna i rummet väntar på att få ge sig iväg till olika destinationer i Europa. Förarna har svårt att vara stilla. Sture häller upp en kopp kaffe, men går genast ut och kommer snart tillbaka. Det skämtas friskt och osentimentalt om bland annat alkohol. "Det enda sättet att tjäna pengar i detta yrket det är att köpa billig sprit i utlandet och sälja här hemma", berättade någon för mig. Chaufförerna pratar med varandra om allt möjligt. Humor och dräpande svar är genomgående. Det kommer in några tyska chaufförer som också kör på samma åkeri. Förarna i rummet är bra på språk och växlar obehindrat mellan tyska och svenska.
Vi väntar på att bilen ska lastas färdigt och på ett definitivt besked om vart vi ska åka. Sture går rastlöst in och ut ur det spartanskt inredda och lite smutsiga rummet. När vi väntat cirka fyrtiofem minuter får Sture sitt uppdrag av åkeriets förman. Vi ska åka till München med en trailer lastad med parkettgolv. På nervägen ska vi lossa kaffepulver på en terminal i gamla Östtyskland. Ännu är bilen dock inte riktigt färdiglastad.
Folk kommer och går hela tiden. Terminalpersonal, mekaniker och förare, kommer in, sätter sig ner, tar en kopp kaffe och pratar en stund. För att strax gå ut igen och kontrollera bilen och lastningen.
Transportförmannen kommer in med jämna mellanrum och ger någon klartecken. Chaufförerna jämför sinsemellan sina olika uppdrag. Det finns vissa fasta rutter med tydligt bra eller dåliga turer. Förväntningarna känns i luften varje gång förmannen kommer in med ett uppdrag till någon. Vissa suckar och andra blir glada. Åt den som får en "dålig" tur skrattas det ibland.
När någon får veta vart han ska åka talas det om olika vägval. Alla delar med sig av sina synpunkter. Olika avtagsvägar avhandlas och det resoneras om vad som är det bästa. Ibland går meningarna isär. Vissa äldre förare har hela Europas vägnät i huvudet. Det är fascinerande att lyssna på förarna när de talar i samförstånd om olika små avtagsvägar i sydvästra Tyskland eller olika alternativ till Autobahn. Samtalen hoppar obehindrat mellan vägarna i Tyskland, Italien, Schweiz och Spanien. Förarna diskuterar med varandra och utbyter erfarenheter. Ibland förmedlas tips om hur godsmottagaren ska behandlas på något ställe.
Berättelser om olika händelser och upplevelser blandas med råa skämt och lite skvaller. I rummet finns inga kvinnor. Det slår mig att alla förare där talar olika mer eller mindre tillskruvade varianter av sydsvenska dialekter. Den enes dialekt är inte den andres lik, det verkar vara utstuderat.
Förarna har stort inflytande över vägvalet och får själva välja vilken färja de vill åka ut med, men kunden skall ha sitt gods på utsatt tid och det finns inga stora marginaler. När någon sticker iväg lyckönskar de andra honom.
Utflaggning av chaufförer,[1] är ett ämne som diskuteras livligt och någon läser högt ur dagens tidning. Det finns en tydlig oro bland förarna inför detta hot. Sture vill att kollegorna ska engagera sig och skriva något gemensamt som protest. Alla är dock inte lika entusiastiska. Det vädras missnöje med facket som inte anses ställa upp tillräckligt. Företaget där Sture arbetar har än så länge inte tvingat någon att skriva sig i utlandet men oron för detta är stor.
När vi får besked om att lastbilen är färdiglastad går vi ut. Sture har ringt efter sin fru som kommer för att hämta personbilen. Hela familjen är med och en granne som kört frun till terminalen. Sture presenterar mig kort och kramar familjen hejdå. Vi äntrar lastbilen och Sture kontrollerar den.
Det är en Volvo FH tolva med Globetrotterhytt. Det är en av de tidiga modellerna och det är en tunnel mellan stolarna. På denna upphöjning finns en låda för kartor och annat. Sture visar mig satellitövervakaren som består av en antenn på taket och en dataskärm med tangentbord. Genom tangentbordet och skärmen utförs den huvudsakliga kontakten mellan förare, speditör och åkare. Det är billigare än att kommunicera med mobiltelefon och åkeriet kan när som helst lokalisera sina bilar ute i Europa.
Sture ägnar sig åt lite "rituellt" pyssel i hytten innan vi åker. Väskan med ombyteskläder lägges på sin plats. Fraktsedlarna, lossningsordningen och vägvalen kontrolleras ytterligare en gång. Sture tycker att den föreslagna lossningsordningen verkar felaktig och resonerar med sig själv om han inte skall ändra på ordningen mellan firmorna. Han går ut och hämtar färskt vatten i en lös plastdunk som placeras på golvet vid min stol, under kaffekokaren som sitter där. Det är inte kliniskt rent i hytten (som det varit i många andra jag sett) men det är inte heller smutsigt. Alla saker i bilen har sina speciella platser.
Sture kör alltid denna bil och han är mycket mån om den, det märks tydligt. Hans son har byggt ett bord i slöjden som Sture brukar äta vid. Det ligger löst ovanpå passagerarsidans handskfack, (eller där det skulle suttit ett handskfack om det varit en personbil) ovanför kaffekokaren. Det är dåligt med plana ytor i bilen och sonen tyckte synd om sin pappa. Sture berättar att han brukar äta ett lagat mål mat om dagen på någon vägkrog där han stannar för att sova. Resten av måltiderna kommer från det kylskåp som finns under en av dragbilens sidor. I kylskåpet förvarar Sture ett förråd av smör, bröd och olika sorters pålägg i en plastbytta som lätt kan lyftas in i hytten.
Sture sätter in ett nytt blad i färdskrivaren, startar bilen och tutar på några kollegor. Sedan kör han sakta ut från terminalen mot Trelleborg. Klockan är halv åtta. Det är gott om tid innan färjan ska gå.
"Lönen i detta arbetet är anpassad så att den ska stämma överens med Svenssons", säger Sture. Han är varken nöjd eller missnöjd.
"Enda nackdelen med att köra på utlandet det är att man så lätt går upp i vikt", säger Sture. Han säger också att det blir ensamt i bilen ibland och att han uppskattar sällskap. Sture berättar om sitt engagemang mot utflaggningen och den beundran han känner inför sin åkare "som verkligen ställer upp på sina förare". Sture talar med förakt om "svartåkare som kör med illojal konkurrens".
Sture berättar om hur jobbigt han tyckte det var att åka färja efter Estoniakatastrofen. Han kände några lastbilsförare som omkom där. Jan Heweliusch-katastrofen påverkade dock inte Sture alls, säger han. Han körde på Norrland då.
20.45 på tisdagskvällen är vi framme vid färjeläget i Trelleborg. Sture stannar och tankar på en tankautomat i hamnens ytterområde. Vi kör sedan in på färjeområdet och ställer oss och väntar. Det står många lastbilar uppställda hur som helst på grusplanen framför färjan och för mig verkar det vara rena kaoset. Färjeområdet håller på att byggas om och det saknas riktiga markeringar och filer på marken.
Sture säger att han har en bokad plats på färjan och att vi säkert kommer med. När vi stannat går Sture ut till kylskåpet och hämtar några starköl som vi ska dricka medan vi väntar. Efter en liten stund kommer två kollegor från Stures åkeri och sätter sig i hytten. Vi tränger ihop oss och dricker varsin öl tillsammans. Sture och de andra förarna talar om vart de ska åka och på vilka firmor de ska lossa. Kollegorna pratar om en gemensam bekant som fått sockersjuka och som höll på att dö efter en insulinchock nyligen. Kollegan hade tydligen svårt att acceptera sin sjukdom och han fortsatte att köra tills det inte gick längre. Han drack en hel del och skötte sig inte, säger en av förarna.
Sture och kollegorna talar om internationella helgdagar med påtvingade stopp ute på vägarna som följd. "I Tyrolen är det värst", säger männen samstämmigt. "Dom är nazister hela bunten där nere", säger Sture. "Hitler kom ju därifrån", säger en annan av förarna. Dessa uttalanden fälls utan vidare kommentarer och samtalet fortsätter.
Förarna talar om de olika färjeföretagen och dess personal. Sture bojkottar sedan ett år tillbaka ett av färjebolagen där han blivit illa bemött några gånger. Kollegorna talar om nya båtar och så kallade "Östbyggen", som är gamla omoderna båtar som bristfälligt rustats upp. Kollegorna är överens om sin irritation över de underbetalda utländska förare som kör i Sverige. En av dem berättar om några polacker, som körde för ett åkeri i Halland: "Åt detta gör facket inget". De talar om att holländska och österrikiska förare inte kan parkera och kallar dem för "Alpturkar" och "Kustturkar".
Tillsammans med sina kollegor tittar Sture på en karta över södra Europa. Han är fortfarande inte riktigt nöjd med den lossningsorder (där speditören bestämt i vilken ordning han ska lossa) som han fått. Han vill ändra på ordningen. Detta diskuteras fram och tillbaka en stund och alla tre ger sin syn på saken.
22.15 öppnas färjan och bilarna på kajen börjar röra på sig. Kollegorna skyndar genast iväg till sina bilar. "Nu är det rena kriget som gäller", säger Sture och försöker tränga sig så gott det går. Sakta närmar vi oss färjan.
22.45 står vi parkerade på däck. Vi tar med oss det vi behöver för natten och i receptionen får Sture en hytt och två matbiljetter som ingår i det pris åkeriet betalar för bilen. Sture säger att han aldrig äter frukost och att jag kan använda en av biljetterna till kvällsmaten. Vi går först till hytten och lämnar toalettsakerna och ytterkläderna, sedan går vi och äter.
Färjan är en fraktbåt som enbart tar lastbilar. På båten möter jag uteslutande manliga förare och i matsalen sitter en brokig samling människor. Alla åldrar och många nationaliteter finns representerade. Smutsiga, rena, smala, tjocka, unga och gamla män sitter i mindre grupper i restaurangen. Sture sätter sig bredvid sina kollegor från åkeriet. En buffé står uppdukad med: olika korvar, kött, gratänger, feta såser och pommes frites. Till maten serveras starköl. Två öl ingår på varje biljett. Sture och de andra talar om sin vikt och att de borde hålla igen.
Förarna vid vårt bord är alla i samma ålder och övriga förare i restaurangen grupperar sig också efter ålder och nationalitet. Under måltiden berättas många historier från vägarna. En av Stures vänner berättar om två bröder som tillsammans ägde ett åkeri. Sture får nu, för första gången, höra att den ene av dem, enligt de andra var transvestit. Han blir är mycket förvånad och kan inte smälta det. Förarna talar med blandade känslor om de två bröderna en stund. Kollegorna talar också om olika "Drömturer" som de gjort. Fina platser att åka till och om gamla tider då allt var bättre.
Runt omkring oss dricks det vid vissa bord en hel del. Några yngre förare i andra änden av restaurangen är ganska berusade. Grabbigheten i umgänget är tydlig. Männen skojar friskt och rått. Kvinnor benämns med epitet som "skräcködlan" och andra liknande omdömen. Det blir allvar i diskussionen när Sture vill att förarna tillsammans ska skriva en insändare angående den hotande utflaggningen. Männen enas om att samlas under kommande veckoslut för att utarbeta något.
När vi ska gå till hytten kommer Sture på att han glömt en extra kopp att ha i bilen, till mig. Han vill ta en från färjan, men vågar inte riktigt och tvekar en stund. Han ber sin kompis ta en istället. Kompisen häller upp en kopp choklad till sig och tar med, men på vägen ut stoppar han en kvinna ur serveringspersonalen. Han säger till henne att Sture tänkte stjäla en kopp från båten. Sture blir fullkomligt ställd och mycket generad, han vet inte riktigt hur han ska hantera situationen, han kommer alldeles av sig och ursäktar sig tafatt inför kvinnan. De andra skrattar länge åt Stures reaktion. Efter en stund när vi närmar oss hytten, lugnar kollegan honom och säger att han ska få den kopp som han tog med choklad, i morgon. Sture berättar att de två alltid skojar på det sättet sinsemellan. Han tycker det är kul och säger att båda vet precis var gränsen går.
Vi lägger oss och somnar genast klockan 00.15.
Onsdag
05.00. Väckning sker genom att färjepersonalen bankar med en hammare, eller något liknande, på dörren (när vi går ut ser jag djupa märken på alla dörrar). Sture har svårt att vakna. En timme är det kvar innan vi är i land. När vi klätt på oss går vi upp till matsalen. Sture äter ingen frukost. Några (oroväckande många) ser påtagligt slitna ut. Sture bryr sig inte. Han talar med en tysk förare. De unga förarna håller sig även nu på morgonen på sin kant och är inte riktigt med i gemenskapen.
06.00 När vi kommer till bilen hänger det en kopp på Stures vindrutetorkare. Han skrattar gott när vi kör av färjan. När det tar ovanligt lång tid i tullen, säger Sture: "Är det en öststatsbil som inte har papperna i ordning eller?". Sture måste in och få ett skattepapper stämplat. Det finns pulverkaffe i lasten och detta måste deklareras innan det får föras in i Tyskland. Det tar lite tid.
Väl ute på Autobahn fortsätter Sture att tala om allt mellan himmel och jord. Jag behöver inte säga mycket för att få igång honom. "De unga förarna kör i en drömvärld", säger han. "De tycker att det är fräckt att åka till Spanien men bryr sig inte om lönen". "Unga förare idag pressar sig och uppför sig som cowboys på vägen". "Många skryter om att de varit överallt, men de har inget att komma med när det gäller". "Det är osolidariskt och farligt på sikt, att denna grupp gör som den gör", hävdar Sture. Sammanhållningen på vägen mellan förare är sämre idag, tycker han också. Det har blivit lättare på många sätt nu när Sverige gått med i EU, men mycket av det sociala livet och kontakterna som knöts under väntetiderna vid tullar och annat har gått förlorad. "Det kan ibland gå veckor utan att man träffar en svensk". Jag drar mig till minnes vad en av chaufförsförmännen i Helsingborg sade: "Det har blivit ett riktigt skitjobb idag, att köra lastbil".
I hytten finns det en kommunikationsradio som utnyttjas ibland, men Sture lyssnar mest på andra förares samtal, säger han. Vi lyssnar en kort stund på några förare från ett annat åkeri, som kör bakom oss.
Milen rullar på och det börjar ljusna. Vi kör på en dålig och sliten sträcka av Autobahn i gamla Östtyskland. Det dunkar och hoppar i bilen. Sture tänker köra i fyra och en halv timme innan han stannar – för att så effektivt som möjligt utnyttja körtidsreglerna.
Sture fortsätter att berätta episoder från åren som förare. Många berättelser handlar om poliser som stoppat honom, men som han eller hans vänner med list och trix lyckats lura och därmed undgått böter. Speciellt på sjuttiotalet verkar det ha förts en nästan regelrätt kamp mellan poliserna i öst och förarna från väst. Sture talar om det, som om det var en sport, att muta poliser i öst och att försöka lura dem. Polisen på östsidan var gnidna och korrumperade, säger Sture. Han berättar om en gång när han betalade böter med mynt i små valörer och hur polisens ögon gnistrade när pengarna räknades upp i handen på honom.
Sture berättar om strapatsrika resor i svåra passager på dåliga vägar med snö och is. Resor som han klarat genom sin körskicklighet, även om det varit svårt. Bitterhet över branschen idag lyser igenom hos Sture ibland. "Det är en genomrutten bransch. Helt utan ärlighet", säger han.
När klockan närmar sig 11.10 börjar det bli hög tid att svänga av för en rast. Den tillåtna körtiden håller på att rinna ut. Vi missar ett rastställe och nästa är fullt. Nu har tiden gått över och Sture blir irriterad, men säger sedan att det ordnar sig. "Jag skriver att det ställe vi skulle stannat på var stängt på grund av vägarbete och att vi tvingades fortsätta. "Det går säkert bra". "Man får vara lite filur för att klara sig". "Tidsregleringen kan många gånger vara ett stressmoment, men på det stora hela är det bra att den finns", säger Sture.
11.20 hittar vi äntligen ett ställe att stanna på. En parkeringsplats vid sidan av Autobahn. Sture tar ut färdskrivarbladet och gör en anteckning om att det varit problem att hitta en rastplats. Vi byter plats i bilen. Sture sätter sig på passagerarsidan och laddar kaffekokaren. Från kylskåpet hämtar han mat. Vi sitter i hytten och äter och samtalar.
Vid sidan om oss står det två svenskar som Sture känner. Han talar skämtsamt med dem en stund, genom rutan, innan det är dags för dem att åka. En av förarna äger sin bil, en tankbil. När jag frågar Sture om han inte vill vara sin egen svarar han: "Jag är alldeles för klok för att vilja ha en egen bil". När vi ätit blåser Sture bort smulor och skräp med en tryckluftslang som han kopplat till lastbilens luftsystem.
12.15 kommer Sture på att vi stått väl länge, tre kvart hade räckt. "Men tiden går så mycket fortare när man har någon med sig", säger han. När vi är ute på vägen igen pratar Sture om den franska polisen och det franska folket som han menar är väldigt speciella människor. Polisen i Frankrike kunde man tidigare lätt muta. "Idag går inte det längre, nu är dom alldeles för nitiska istället". "I Tyskland är polisen bättre. Dom är korrekta och ingriper inte om det inte är något. De tyska poliserna kan man diskutera med".
Vi talar om branschen som helhet igen. "Yrket bygger på förtroende och det är frihet under ansvar som gäller", säger han. "Bränner man sig på detta, då är det kört i hela ledet, sådana saker sprider sig". Sture säger vidare att: "Det är mycket viktigt för trivseln i yrket att få köra samma bil". "Det tjänar alla på i längden". Sture talar om sammanhållningen inom förarkåren. Förr, berättar han, var den mycket god. Speciellt bra var den söder om Alperna. Alla förare från norr höll ihop när de möttes i söder. Men så fort man kom över Alperna eller Pyrenéerna så försvann sammanhållningen. "Nu har sammanhållningen blivit sämre även där nere och idag tyr man sig mest till de äldre som var med på den gamla tiden". "Unga förare idag är alldeles för mycket ensamvargar eller cowboys". "Dom är långhåriga och vill köra på Spanien för att det är tufft, men de vet inget om vägarna".
Vi närmar oss det första stället där vi ska stanna. Chemniz, eller gamla Karl Marxstadt, åtta till tio mil från gamla östtyska gränsen mot Väst. Här ska vi lossa lasten med kaffepulver som deklarerades i Rostock. Vi kör in på en spedition eller terminal, belägen inne på ett gammalt fabriksområde. Det är mycket omständligt att komma in genom den trånga porten. Sture undrar hur de tänkt när de ritat den. Han har varit här förut.
13.45 står vi inne på området. Sture går in på kontoret och får beskedet att han kan backa till vid en av bryggorna. Sture pratar livligt med personalen i lasthallen och det märks att han tycker att det är roligt att skoja. Han står bredvid och pratar under tiden som bilen lastas av med hjälp av en truck.
14.10 är vi klara och kan åka. Innan vi kommer iväg går det förbi en man som verkar irriterad: "Det var nog en direktör den där, dom är lite halvkorkade", säger Sture och blinkar åt mig.
Vi kör ut ur fabriksområdet och sneddar över landet på mindre vägar. Siktet är inställt på Augsburg, dit Sture beräknar anlända tidigt nästa förmiddag. Sture berättar att han körde på Norge en kort period, men det gillade han inget vidare. "Maten och kaffet var så dåligt". "Även om folket var bra så gick det inte på vintern med de svåra vägarna". "Tullen var också ett stort problem, dom var väldigt besvärliga där", minns han.
Sture har kört i alla västeuropeiska länder utom England och Portugal. "Det är ett bra jobb, man får se mycket och uppleva olika kulturer”. "Förr så fanns det dock mer tid till upptäckter och upplevelser. Då kunde det ofta bli några dagars väntetid i större städer. Nu är det nästan aldrig så”.
Det ringer på telefonen, det är en kollega som frågar Sture om han vet vägen till Volvos fabrik i Gent. Det vet han och förklarar – enkelt i samförstånd med stor förförståelse – hur kollegan ska köra.
Vi krypkör upp för några sega backar. Jag frågar om Sture har några favoritrastställen längs vägen och han berättar att han tycker att det är viktigast att det finns en bra toalett där han ska stanna. "Men det händer ändå ofta att man får stanna och gå ut i skogen".
Vi passerar några ofantliga vägbyggen. Standarden på de gamla östtyska vägarna håller på att anpassas till den intensiva trafiken. "Det är så typiskt tyskt", säger Sture när en förare vägrar släppa förbi honom i en backe. "Det är ett evigt tävlande och dom släpper aldrig in en frivilligt". "Typiskt tyskar. Fast österrikare är nästan värre". "Polacker stjäl och har ett rymligt samvete" är andra exempel på Stures ord om folket på vägarna.
16.30 stannar vi på en tapp för att tanka. "Det är så i nästan alla familjer att det utvecklas ett särskilt förhållande mellan pappan och flickan och mellan mamman och pojken", säger Sture. "Barnen och familjen betyder allt". Sture berättar med om några tillfällen då han avvisat prostituerade som kommit och knackat på hyttdörren. "Det är ganska vanligt med prostituerade längs vissa vägar och på vissa rastställen", säger han.
18.30 stannar vi på ett ställe några timmars körväg före Augsburg. Raststället ligger alldeles vid sidan av Autobahn och trafiken är tung och dånande. Greding heter platsen, som är belägen strax norr om Ingoldstadt i södra Tyskland. När vi stannat går Sture ut och hämtar två öl. Vi ska äta här och stannar sedan för natten. Jag frågar Sture om Stig Center i Göteborg, (en träffpunkt för lastbilsförare). Det stället gillar han inte. "Där finns det alldeles för många cowboys", säger han. Sture visar mig hur satellitsändaren eller "mobiguiden", som han kallar den, fungerar. Han skriver ett skämtsamt meddelande till en kollega. Vi talar om alkohol. Sture säger att han gillar öl och rödvin "men det blir långt mellan gångerna då det festas till ordentligt".
När vi suttit i bilen en stund och pratat och druckit upp våra öl, går vi fram till restaurangen. Vi har med oss tandborstar och handdukar, men först ska vi äta tysk husmanskost. Schweinsaxe med Knödel blir det och till det dricker vi två öl var. När vi äter berättar Sture olika historier från vägarna i Sverige och Europa. Efter maten lånar vi restaurangens toalett och tvättar oss och borstar tänderna. Sture köper ett telefonkort och ringer hem till sin fru. Han brukar göra det en gång om dagen, säger han.
På vägen från restaurangen går vi förbi en svensk bil. Sture knackar på rutan och stannar för att prata en stund. Han säger sig veta vem det är. Förarna talar om vart de ska och skvallrar om gemensamma kollegor.
När vi kommer tillbaka till lastbilen hämtar Sture två öl och vi sitter och pratar. Sture berättar om hur det var förr. Han försöker ratta in Sverige på mellanvågsbandet, men det går inte och han uttrycker en saknad över att det inte finns kortvågsradio i bilarna. Han tycker det är viktigt att kunna lyssna på svenska nyheter när han är ute.
När vi ska lägga oss frågar Sture om jag blir förvånad när han lägger sig i överslafen. (Alla andra som jag åkt med har legat där nere.). Åttio mil har vi kört under dagen.
Torsdag
05.00 ringer klockan i bilen och väcker oss. Vi ska lossa på tre ställen under dagen. När vi kört en stund och det börjar ljusna stannar Sture på ett litet rastställe i alphyddestil. Han vill egentligen bara låna toaletten för morgontvätt men det kan han inte med, säger han. Vi sätter oss i restaurangen och beställer därför var sin kopp kaffe som vi får serverat vid bordet. När vi druckit ur går vi på toaletten och borstar tänderna. Sedan blir Sture stressad eftersom detta stopp blivit lite längre än vad han anser sig ha tid med.
07.15 är vi tillbaka i lastbilen. Ute är det nu helt ljust. Det ser ut att bli en fin dag. Sture gör ett nytt försök att få in svenska nyheter på radion och denna gång går det bättre. Vi lyssnar på svaga Svenska nyheter genom bruset.
När vi närmar oss Augsburg märker Sture att han har en gammal karta och att vägarna är ombyggda. Det är vanligt i Tyskland idag, säger han. Vi kommer in fel i stan och får snurra en del. Vi kan inte passera under ett par viadukter och omvägen blir ganska stor. Det är en gammal stad och många av broarna är för låga för att en lastbil ska kunna passera under. Sture svär en del och blir irriterad och stressad.
08.05 är vi efter en del trixande framme vid första lossningsstället. Det är trångt och svårt att ta sig fram men till slut står vi på gårdsplanen. Sture går ut och drar undan kapellet på ena långsidan av trailern. Han talar inte mycket med den buttre och tystlåtne mannen som lastar av med truck och lossningen är därmed snabbt avklarad. När vi stänger är Sture noga med att rulla ihop spännbanden och lägga dem i en prydlig hög på golvet i trailern. "Ordning och reda måste det vara", säger han. Vi syr ihop trailern och stänger bakdörren. 08.30 är vi klara och kör mot Istmaning som är en förort till München.
09.15 närmar vi oss München. Vi kör på en ringväg för att inte fastna i trafiken. Sture säger att "farligt-gods-certifikat, det är bara skit". "Det är ett sätt för myndigheterna att döva sitt dåliga samvete". Han har fått den fulla utbildningen från åkeriet och även ett förnyat certifikat, trots att han mycket sällan kör farligt gods. Detta är han märkbart stolt över. Sture berättar om några episoder med poliser och hur han som yngre diskuterade alla påpekanden med dem. Han gav sig aldrig. "Det var när man var ung, och främst på östsidan", säger han. "Idag orkar jag inte längre".
Vägen in mot Istmaning tar längre tid än Sture beräknat. Det är inte tillåtet för tunga lastbilar att köra överallt och det hindrar oss på många ställen. Sture säger att han inte anser det vara någon idé att brusa upp för något sådant eller för andra trafikanter. "Man mår bara dåligt själv". "Den inställningen är jag ensam om på åkeriet", tillägger han. "Jobbet är inte stressigare än man gör det till".
10.15 är vi framme vid ställe nummer två för dagen. Sture har aldrig varit på denna firma, men han har hört av andra förare på åkeriet att det är ett mycket bra ställe att lossa på. "Det ska vara en mycket tillmötesgående och trevlig personal här", säger han. Det visar sig stämma och Sture trivs med förmannen som sköter lossningen av lasten med en gammal truck. De två pratar glatt hela tiden.
När lossningen är klar blir vi bjudna på kaffe. Alla på firman är trevliga och omtänksamma. Sture skojar till sig en reklamkaffekopp. Han tackar ja till ännu en kopp kaffe på fastande mage, även om det tydligt syns att han inte riktigt vill ha. Påtår tackar han dock nej till. Han frågar istället personalen om de vet vägen till nästa ställe och om han kan få låna telefonen för att ringa dit och förvarna. Personalen är hjälpsam och ritar en karta och lånar ut telefonen.
När vi kommer tillbaka till lastbilen berättar Sture hur viktigt det är att vara trevlig mot personalen på de ställen man kommer till. Det underlättar för alla och man får god hjälp av det när man kommer tillbaka någon gång och själv är i knipa. "Detta förstår dock inte alla", säger Sture.
11.20 åker vi igen mot det sista lossningsstället innan bilen är tom. Jag frågar om det är vanligt att han tar upp liftare. "Det sker endast i undantagsfall", säger han. Det är inte speciellt vanligt att någon förare tar upp liftare idag. Det var vanligare förr. "Idag kan man inte lita på någon och det är tråkigt". Sture berättar en historia som utspelade sig för några år sedan. Sture stannade och tog upp en ensam kille på vägen som såg ganska eländig ut. Han hade kommit bort från sina vänner och var nu utan pengar. Efter en stund märkte Sture att killen inte hade ätit på några dagar och han köpte mat till honom. "Det var en otrolig syn att se på när han åt".
12.00 kommer vi fram till det sista lossningsstället. Det är ett litet familjeföretag. Personalen ska egentligen gå på lunch men eftersom Sture ringt från det förra stället och anmält att han kommer går det bra ändå. Våren har kommit här nere. Solen skiner och det är en skarp kontrast till vintern där hemma. I luften är det varmt, cirka femton grader Celsius.
Det uppstår problem med lossningen. Firman äger en gammal truck och den går tungt och slirar. Sture får vända på lastbilen. Till slut, efter en del bökande är parkettbuntarna ändå avlastade. Efteråt blir vi inbjudna på kaffe i det privata boningshuset som ligger bredvid firman. Vi blir visade till ett stort bord i köket och dricker kaffet tillsammans med familjen, som äter knödelsoppa. Jag ser på Sture att han tvingar kaffet i sig. Han talar och skojar dock hela tiden på tyska. När familjen vill bjuda på mat avböjer han, lite tafatt, men vänligt och bestämt. När vi kommer ut därifrån berättar Sture hur viktigt det är att tacka ja till sådana inbjudningar, även om han nu är dålig i magen av allt kaffe. Sture säger att det är bra att träna på sin tyska; "men grammatiken är inte så viktig".
13.10 är vi klara och Sture kör en liten bit. Han vet ännu inte var vi ska lasta bilen och vågar därför inte köra för långt; "Det kan bli var som helst".
13.30 stannar vi på en liten rastplats invid landsvägen. Sture anropar speditören i Sverige, via satellitsändaren, att han är loss nu. Sedan äter vi. Sture vill inget kaffe ha. Vi får stå där vi står och vänta på lastbesked. "Beskedet kan komma när som helst, men det kan också dröja till åtta i kväll", säger Sture. Bilen står parkerad i en enslig skogsdunge. Sture skickar några meddelanden på skoj till kollegor ute i Europa.
14.30 Plötsligt händer det något. Det kommer utan förvarning som en vit vägg rakt mot oss. Temperaturen faller fort fyra, fem grader och det börjar storma, hagla och snöa. Hela bilen skakar. Sture tar fram en bok av Herman Lindqvist och läser.
Det snöar fortfarande efter en stund och Sture resonerar med sig själv om han ska köra närmare motorvägen. Han vill inte riskera att blir insnöad här. Det är dock inte akut ännu och han bestämmer sig för att avvakta. Han är irriterad över att det inte kommer något besked så vi kan åka.
Sture har alltid trivts med sitt arbete som lastbilschaufför. Ibland har det dock varit lite si och så med sammanhållningen mellan arbetskamraterna på vissa av åkerierna där han arbetat. Resandet och chansen att få komma ut och se sig omkring har varit det som lockat Sture mest.
16.30 Vi väntar fortfarande. Snön har slutat falla och vädret blir sakta bättre. Kallt är det dock fortfarande. Sture är nu märkbart irriterad. "Det är drygt och onödigt att behöva vänta så här länge", tycker han. Han hämtar en öl åt oss var som vi dricker under tystnad. Sture sänder ett nytt meddelande till åkeriet. Dieselbrännaren ger en bra och jämn värme i hytten. Sture vill hetsa speditören och sänder iväg ett meddelande till: "för att sätta blåslampan på dem". Sture är inte alls nöjd med speditörens sätt att sköta sitt arbete. "Dom har inte själva varit ute och kört. "Speditörerna tror att dom vet hur det är här ute, och det blir jobbigt när dom lovar omöjliga saker till kunder, det är ju vi förare som får ta det sedan".
17.20 kommer äntligen beskedet från speditören. Vi ska åka västerut, förbi München och lasta tjugotvå ton gjutgods utanför Landsberg. Sture startar lastbilen och vi åker genast.
Det är dåligt skyltat i ett litet samhälle innan vi kommer ut på den stora vägen. Utan förvarning, mitt i en kurva i en nerförsbacke, kommer vi fram till en låg viadukt som lastbilen inte kommer under. Sture får backa mitt i trafiken, men det går bra. Han behandlar bilen smidigt och säkert och blir inte stressad eller irriterad. Vi åker sedan ut på en större väg som tar oss genom München.
Sture berättar historier om snöoväder som han råkat ut för. Han blev insnöad på skåneslätten i två dagar en gång. Han blev liggande ett extra dygn på en båt som inte kunde anlöpa hamnen i Helsingborg en annan gång. Sture berättar också historier om olika kunder som gett honom saker och fördelar av uppskattning för att just han körde det beställda godset till dem.
19.00 är vi framme i närheten av det ställe där vi ska lasta på morgonen dagen efter. Vi har passerat genom den gamla staden Landsberg och står nu utanför ett väghotell som är stängt. Sture är ute och pratar med en kollega från samma åkeri, som också står på den minimala parkeringen. Det är en tysk förare som ligger i bilen och tittar på tv. Sture och jag ska snart gå och äta på en restaurang en liten bit bort efter vägen. Det blåser, snöar och är minusgrader ute.
21.30 är vi tillbaka i lastbilen. Vi har ätit en trerätters middag på en tysk bykrog vid vägen. "Sådana middagar hör till ovanligheterna", säger Sture. Två stora öl och en avslutande snaps blev det till maten.
Sture berättade under måltiden historier om hur det var innan de nya körtidsreglerna infördes. Då var den sociala samvaron på vägen större och förarna träffades mer regelbundet vid naturliga samlingsställen som till exempel tullköer vid gränserna, säger han. Det gick att anpassa körningarna mer efter sina egna behov då genom att ta igen raster och annat senare, säger Sture. Det var också så att förarna kunde utsättas för en större press från åkaren. Förarna kunde tvingas vara vid färjor och annat vid tider som åkaren bestämde. "På den tiden var det inte ovanligt att förare körde upp till sjutton timmar i sträck". "Det var bättre då, på många sätt". "Men det är inte dåligt idag", säger Sture.
Sture berättade också under middagen en episod om en åkare som var lite gammalmodig och ointresserad av att hänga med i utvecklingen av lastbilar och släp. En gång, tillsammans med en lastbilsförsäljare, lurade Sture åkaren att köpa en modern trailer, som han egentligen inte ansåg sig behöva. Försäljaren och Sture gjorde upp affären bakom hans rygg. Åkaren blev först sur när det gick upp för honom att han blivit lurad. Efter ett tag visade det sig dock att Sture kunde köra väldigt mycket mer last än vad åkaren varit van vid och han blev istället hyllad för sitt tilltag.
Sture berättade att han håller sina innovationer för sig själv. Vägval och andra knep som han kommit på genom åren och som gynnar honom talar han bara om för sina bästa vänner. Sture berättar hur han lärde sig att använda trailerbromsen för att trixa sig in på en firma,[2] som låg trångt placerad. Denna teknik delgav han inte någon annan. Många kollegor undrade hur han lyckades att ta sig in på det ökända stället. En annan gång kom Sture och två kollegor fram till att de kunde göra egna omlastningar av godset som skulle till olika ställen i Norrland. Förarna samarbetade och kunde på det sättet tjäna in mycket tid och körsträckor åt sig själva, men även åt åkeriet. Detta höll förarna hemligt ända tills en ny chaufför började köra på samma rutt. Han lyckades inte på långa vägar nå upp till Stures och hans kollegors kapacitet. Då först berättade gänget för åkaren hur de lagt upp arbetet. Sture berättade också om hur han en gång chansade och körde en genväg som han egentligen inte skulle kunna köra, enligt kartan, men som visade sig gå utmärkt. Därigenom förkortades sträckan med flera mil. Inte heller detta berättade han för åkaren, förrän efter en tid då denne undrade hur han kunde vara så mycket snabbare än alla andra.
När vi sitter i hytten efter maten pratar vi om musik. Spotniks och Hasse "Kvinnaböske" Andersson är Stures favoritartister. Han lyssnar dock inte så mycket på musik i bilen. Sture uttrycker ännu en gång en stor saknad efter en kortvågsradio i bilen. Vi får inte heller denna kväll in mellanvågssändningen av svenska nyheter.
Sture hämtar öl. Han talar om så kallade "svartåkare". Förare som kör för åkerier som dumpat priserna och konkurrerar på ojust sätt, ofta genom att betala ut hela lönen som traktamente. Sture vill att föraryrket ska vara ett hederligt arbete, som man kan försörja sig på och inte som nu en kraftigt konkurrensutsatt bransch med ständiga krav på sänkta löner och andra ojustheter som följd.
Utflaggningen återkommer vi ofta till under hela resan. Sture vill gärna ha andra förare med sig i sitt engagemang "annars går det inte". "Det funkar inte om det ständigt är samma förare som hela tiden uttalar sig".
Sture tror sig kunna lova att vi är hemma i Sverige i morgon fredag. "Men man kan aldrig vara säker", säger han. Godset vi ska lasta på morgonen är brådskande och det måste vara i Köping på söndagen. Därför talar mycket för att bilen ska gå direkt hem.
23.05 lägger vi oss. Fyrtiosju mil rullade lastbilen under torsdagen.
Fredag
06.00 vaknar vi. Sture kör den korta biten fram till fabriken och ställer sig i kön. Här står några bilar framför oss. Det är kallt och klart väder och det har snöat en del under natten. Sture försöker få in svenska nyheter på mellanvågen och det lyckas relativt bra denna gång.
Det är Alla-hjärtans-dag och Sture sänder ett meddelande till sin fru (till hennes mobiltelefon) över satellitsändaren. Av henne fick Sture, innan han åkte, en pin som det står "I love you" på, och den sätter han nu upp ovanför huvudet i hytten. Det är ytterst sällan som de grälar, säger Sture. Han talar mycket om sin familj och berättar hur barnen lurar sin far och med list får sina önskningar igenom, bara därför att Sture inte kan säga nej. Frun har många gånger blivit arg när Sture köpt saker till barnen som hon tidigare nekat dem. Familjen åker på en semesterresa varje år och Sture poängterar att det är viktigt att alla ska åka. Alla eller ingen är "ett stenhårt motto i familjen". Det brukar bli cirka två veckors semester för Sture, per år. Femtio resor gjorde Sture under nittonhundranittiosex. Tvåhundratjugofem nätter låg han ute.
07.30 väntar vi fortfarande utanför fabriken. Något som förvånar mig inträffar under tiden som vi väntar utanför fabriken. Sture berättar utan direkt påkommen anledning om hur åkaren frågat honom om han ville ha mig med i lastbilen och att han uppfattade detta som en order. Man säger inte nej till chefen var det underförstådda budskapet. Sture beundrar åkaren mycket, säger han uttalat. En gång skulle Sture få resa tillsammans med honom till Göteborg för att titta på nya lastbilar. Sture gjorde då klart för familjen att den resan var viktigare för honom än att familjen tog sin årliga semesterresa som planerat. Det slutade med att familjen reste en annan vecka.
08.40 äter vi frukost i bilen. Sture berättar att det inte är onormalt med så långa väntetider som jag har fått uppleva. Det kan bli dygn ibland. Genom att han har en bärbar telefon kan han ändå lämna hytten och det gör allt lite enklare än förr. Han är inte riktigt lika låst vid själva lastbilen idag. Sture berättar att föraren är den som har det yttersta ansvaret för bilen, lasten och hur den lastas. Ute på resorna är det speditören som föraren har den största kontakten med. Det är speditören som dirigerar föraren dit han ska.
09.05 står vi fortfarande utanför fabriken och väntar. Sture berättar om en incident som inträffade för några år sedan och som han grämer sig mycket över. Det var när bilen fortfarande var ny. Åkaren ringde en dag när Sture var ledig och sade att han nog borde komma ner till åkeriet. En av företagets inrikeslotsar, hade kört ner bilen i diket. Sture fick följa med åkaren ut till haveriplatsen. Bilen gick att bärga och att rätta till. Men: "Hytten darrar ibland och den blir inte riktigt som den var". Det är en sak som han nämnt en gång tidigare. Händelsen retar och påverkar honom fortfarande.
Vi går in på fabriken för att borsta tänderna. Sture pratar med en förman där och vi får tillåtelse att låna fabrikens duschar om vi vill. Och det vill vi, vi har inte fått någon chans att tvätta oss på riktigt under hela resan.
10.30 är vi tillbaka i bilen igen, nyduschade och rena. Vi har fått besked om att det med åttio procents säkerhet blir lastning av bilen före klockan tolv eller ett. Vi tar en öl. Sedan blir Sture sugen på mat och han hämtar in matlådan och ytterligare en öl.
11.35. Truckföraren vinkar fram oss till lastningsplatsen. Sture räknar ut hur han ska placera lasten så att fördelningen på drivaxeln blir bra. Det är låga och tunga pallar som ska lastas över trailerns hela golvyta.
12.15. Aktiviteten klingar hastigt av. Det är skiftbyte. Vi går in och väntar i hytten igen.
13.00. Vi vandrar runt lite. Köper soppa från en automat inne på fabriken. Tittar på truckföraren som bandar om Stures pallar som innehåller gjutgods till Volvobilar.
13.45 är det äntligen klart. När truckföraren väl börjat lasta gick allt i en rasande fart och det var en fröjd att skåda honom i arbetet. Med millimeterprecision lastade den tyske truckföraren in alla pallarna och han fick plats med det maximala antal som Sture räknat ut innan. Vi syr ihop trailern, lånar toaletten på fabriken, och åker utan ytterligare dröjsmål mot Rostock och nu är det plötsligt bråttom. Sture sänder ett meddelande om att vi förmodligen hinner med den färjan som går på lördag morgon från Rostock. Han känner att lasten inte riktigt ligger som den skall. Han tror att det är för lätt tryck på drivaxeln och det gör att bilen blir ostadig och greppet mot vägbanan blir dåligt, speciellt om det skulle börja snöa. "Jag känner att det inte är riktigt bra", säger Sture men han gör inget åt det. "Det är som det är".
Vi mottager besked från speditören: "Färjan är bokad, trevlig resa". Sture sänder svar medan han kör och det ser vanskligt ut, tycker jag. Han berättar att han inte vet något om hur det blir när vi kommer till Rostock. Det kan bli så att han får lämna trailern på färjan och genast koppla på en annan trailer, som står och väntar, för att bege sig ut på en ny tur, utan att komma hem emellan. Det kan hända, även om det inte är vanligt, säger han. Han vet med andra ord inte om han kommer hem till sin familj på lördagen eller senare under kommande vecka. Sture verkar dock inte oroa sig nämnvärt.
16.00 stannar vi i Greding. Denna gången på andra sidan Autobahn (Vi sov där på vägen ner). Sture tankar. Vid sidan om står det en kvinnlig lastbilsförare som tankar sin bil. När hon åker tittar Sture föraktfullt och med mörka ögon efter henne och säger: "Den där var väl mer manlig än vilken karl som helst". "Kvinnor och lastbilar hör inte ihop". "Det går väl bra så länge det bara handlar om att köra bilen, men så fort det händer något så är dom ju helt borta och behöver hjälp". Vi går in och äter korv och dricker kaffe.
17.00 är vi tillbaka i bilen. Vi måste dock vänta in färdskrivaren innan vi kan fortsatta. efter två timmars körning hamnar vi i en kö, eller Stau. Det är vägarbete längre fram och kön ser oändlig ut. Trafiken kryper sakta fram. "Tyskarna är bedrövliga, de klarar inte av att samarbeta i trafiken", säger Sture.
Vi talar om manlighet. Sture berättar om sin son som i skolan skulle läsa en bok och skriva en recension. Han berättar om hur sonen inte kunde välja någon bok eftersom han inte var intresserad av att läsa. Lärarinnan föreslog då en bok av Jonas Gardell. Den tänker jag inte ens ta i, han är ju bög, hade sonen sagt, berättar Sture. Lärarinnan sade att hon skulle tala med hans far om sonens inställning och vägran. Ja gör du det, han är av samma åsikt, kontrade sonen då, berättar Sture. "Jag hatar bögar. Och nu ska de skaffa barn!?", fortsätter han. Sture gillar inte heller män med hål i örat.
Sture berättar också att hans fru får hushållspengar till mat och annat. När det gäller pengar delar de lika och allt hans är hennes och vise versa, säger han. Men pengarna som sparas finns på ett konto i Stures namn.
19.20, fortfarande krypfart. Efter en stund lättar det och efter tre timmar stannar vi för en kopp kaffe och en bit mat. Det är en bra bit kvar till Rostock. Sture tänker köra så länge han orkar och sedan stanna vid vägen för att sova några timmar. När klockan blir 00.45 stannar Sture, han orkar inte köra längre. Sextiofyra mil blev det denna dag.
Lördag
04.30. Sture var nära att försova sig. Han reagerade inte på klockan. Nu är det bråttom och han jagar mot färjan.
07.00 är vi framme i Rostock. Sture går in och hämtar biljetter på kontoret. "Tulltjänstemännen här är fullständigt hjärndöda dumskallar. Man får visa passet även om man åker här varje vecka och de känner igen en väl", säger han när vi anmodas visa upp våra pass.
Sture sänder ett meddelande till speditionen och berättar att vi säkert hinner med färjan. "Det är så djävla mycket pappersexercis som man aldrig får glömma. Det finns ingen ursäkt för något sådant", säger han när han skriver på en fraktsedel.
08.00 har vi kört på färjan och fått en hytt. Det är en fin och modern färja, inte bara för lastbilar som på utresan. Sture och jag går till restaurangen där vi snart ska äta frukost.
Vi äter och går sedan till taxfreebutiken och handlar. Sture träffar en dansk kille som han arbetat med en gång. De förlorar sig totalt i yrkesminnen. Gamla åkare, drömrutter, galna kollegor och vad dessa gör idag. "Gurka" är bara ett exempel på smeknamn som florerar i berättelserna. Bilmärken man kört finns det många historier om, bland annat en DAF vars hytt tippade ner i gatan en gång när någon skulle kolla oljan. En truckförare som körde gafflarna rakt genom hyttväggen och så när höll på att spetsa föraren som satt där inne, och andra incidenter talar de om en stund. Sture och dansken försöker överträffa varandra med historier om fifflandet som chaufförerna utförde med färdskrivaren, "på den gamla goda tiden", då man kunde tjäna, "hur mycket pengar som helst". "På den tiden var det tryck". "Jag har aldrig tjänat så mycket pengar som då". "Man körde och körde och slängde det ena färdskrivarbladet efter det andra ut genom rutan". Ett drömställe där lastningen gick speciellt bra var på en bananterminal i Antwerpen under sjuttiotalet. Poliser som förarna klarat sig ifrån berättas det också historier om. Sture verkar kunna tala om gamla tider hur mycket som helst.
Sture är socialdemokrat i blodet, säger han när vi äter lunch senare. Han hyllar dock Ny demokrati, som han menar var "rätt på det". "Det är synd att de försvann". "De var som folk är mest".
När vi sitter i restaurangen talar Sture med en annan förare som är lite yngre. De känner inte varandra riktigt, men kollegorna utbyter ändå erfarenheter med varandra. De pratar om sina upplevelser av dagens förhållanden för en lastbilsförare. Förarna talar också en del om olika bestämmelser.
Efter maten frågar Sture runt bland förarna om det är någon som ska till Göteborg. Det visar sig att en av förarna ska till Nossebro och denne säger att det är OK för mig att åka med i hans bil upp till Göteborg.
Jag åker av färjan i Stures bil. Packar min väska och tackar för mig. Sture säger att det varit roligt och ursäktar sig för att han har pratat så mycket. Jag äntrar den andra lastbilen. Det är en Volvo FH tolva med XL-hytt. Här finns allt, två mobiltelefoner, tv, kaffekokare, mikrovågsugn och en stor samling kartor, men det är en annan historia.
[1] Utflaggning var något som diskuterades under våren 1997. Det handlar om att åkeriägaren tvingar sin personal att skriva sig i ett EU-land för att på det sättet kunna betala mindre skatt och därmed sänka sina kostnader. Ibland erbjuds föraren traktamente som en stor del av sin lön. Det innebär att föraren förlorar sociala avgifter. Tiden som gått sedan dess har visat att utflaggningen inte genomfördes i den utsträckning som befarades.
[2] En separat broms som finns på de flesta trailerdragare och som bara bromsar trailern. Sture berättar att många egenåkare använder denna för att spara sina egna bromsar, men att det slår tillbaka på dem själva sedan när det är dags att besiktiga lastbilen. Ofta har dragbilens bromsar då beckat igen och blir ej godkända.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar