Elitism

På kurhotellet i Varberg. Spahelg. Bara vara, utan krav. Tid att fylla med innehåll. Ett mellanrum. Njuter, av friheten, vilan och det faktum att jag efter en lång period med tandproblem nu fått hälsan åter. Tänker på hur fort och lätt man vänjer sig vid problem, om de inte är akuta. Tänker framförallt på hur tacksam jag är över att vara återställd och frisk. Hälsa är lätt att ta för given, oerhört lätt. Men därför viktigt att påminna sig om och vara tacksam för.

Elitism valde jag som rubrik. Ett ord, en utmaning eller ett uppslag till ämne för anspråkslös reflektion. Vi får de vart det landar, hur det går och om jag har något att säga. Som alltid. Kastar mig ut och tar det som det kommer.

Elit är ett ord som är synonymt med exklusivitet, ett ord som pekar uppåt i en hierarki. Den eller de "bästa" tillhör eliten. Men vem eller vad som är bäst är aldrig givet. Inland är eliten bara exklusiv, utan att ha några exeptionella egenskaper. Det är en aspekt av ordet som är viktig att ha med sig. Eliten i näringslivet tänker jag på, till exempel. Herrar som liknar varandra, i ord, tankar och bakgrund, som håller varandra bakom ryggen. Det är en aspekt, en innebörd av ordet elit. En inte särskilt smickrande innebörd.

Elit kan också sägas vara en tendens i samhällsutvecklingen. Tanken på att endast det bästa är gott nog. Och övertygelsen om att det går att avgöra vad som är bäst. Det är ett slags elitism. Den leder till att alla tvingas göra karriär, se om sina hus, utbilda sig och göra strategiska val. Allt blir upp till mig, och misslyckas jag är det mitt fel och jag får skylla mig själv. På arbetsmarknaden syns det tydligt. Där växer det fram en inställning om att det är upp till individen att göra vad hen kan för att skaffa sig ett jobb. Men om det finns färre jobb än folk som kan anställas finns ingen möjlighet för alla att lyckas. Och det i sin tur tvingar alla att prestera mer än vad som behövs, för alla riskerar i ett sådant system att bli utan jobb, att utkonkurreras av någon som är mer hungrig, duglig, utbildad och så vidare. Det leder till att eliter skapas, men mer av tur än av skicklighet.

Där och när endast det bästa är gott nog, vänds människor mot varandra och det blir viktigare hur andra uppfattar mig, än hur jag uppfattar mig själv. Att må bra och vara nöjd blir där och då, under sådana omständigheter, till ett tecken på svaghet, på oduglighet. Det är enkelt att se den logiken, och lätt att förstå hur problematiskt det är när det blir så, men oerhört svårt att göra något åt saken när det väl blivit som det är. 

Ja, det kanske räcker så. Finns massor mer att säga och tänka kring detta med eliter och elitism. Här och nu nöjer jag mig med att skrapa på ytan och peka ut en riktning. 

Tar mig en tur till badet, bastun och lugnet, ron. Njuter och tar in känslan av att slippa vara sjuk. Tar in tacksamheten och låter det vara bra så. Slår mig till ro och nöjer mig med det. Det är gott nog och oerhört värdefullt. Lätt att glömma det, men därför än mer viktigt att inte göra det.