Dagens Nietzsche, om moralens ursprung

När hälsan sakta försämras, i små steg och med stunder inemellan av relativt sett bra perioder, är det skrämmande hur lätt det är att vänja sig vid känslan. Frisk och sjuk är inget absolut tillstånd, det handlar oerhört mycket om självuppfattning och om vad man kan lära sig leva med. Att jag tänker på detta just nu handlar om den där tanden som plågat mig så länge nu att jag har svårt att se när eller hur allt började. För två veckor sedan fick jag smaka lite på känslan av att vara frisk och fri, efter att tanden öppnats och tappats på var, och jag plötsligt fick livet tillbaka. Mot slutet av veckan kom dock smärtan tillbaka och allt var som vanligt igen, med den skillnaden att jag nu insåg att jag inte alls var frisk. Jag fick en akuttid och i måndags rensades tanden mer ordentligt och fylldes med bakteriedödande medel. Fortfarande har jag lite ont, men det är en helt annan smärta, som inte alls påverkar allmäntillståndet och tankeförmågan på det sätt jag sakta vant mig vid här under framförallt det sista halvåret. Jag är fri, frisk och tacksam över något som annars tas för fullständigt självklart. Tar vara på den känslan. Lägger den på minnet, för att inte glömma hur det kan kännas.

Jag har för länge sedan slutat förundras över slumpens verkan. Jag har istället accepterat slumpen som ett av livets alla oförklarliga inslag. Som ifråga om tanden och upplevelsen av hälsa som ingreppet oväntat skänkt mig. Det är lätt att hänföras över det som framstår som obegripligt, för det är så alla meningssökande varelser reagerar när något händer som inte går att förklara. Om det inte går att hitta någon mening, något yttre som kan förklara varför det blev som det blev måste förklaringen uppfinnas. Eller så accepterar man det som sker och tänker på det som ett resultat av slumpen. Något måste hända, och detta är resultatet. Det hade kunnat se annorlunda ut, men nu blev det såhär. Varför krångla till det? Världen är komplex nog som den är. Och ska vi försöka förklara den, in i minsta detalj, kommer något fundamentalt att gå förlorat. En förklarad värld är en helt annan värld än den som bebos av människor.

Resonemanget om slumpen kommer snart att få sin förklaring. Allt hänger ihop här. Det är en brygga mellan min tand och insikten om hälsans mysterium och människoblivandets innersta väsen, och Nietzsches tankar om moralens genealogi, där slumpen spelar en betydelsefull roll. Allt handlar om människans inneboende förmåga att se samband, även där inga kausala samband finns. Om människans djupt kända önskan om att livet har mening och den vilja till sanning som driver mänskligheten, handlar det om. Nietzsche skriver om kyrkans moral som handlar om att låta Gud stå för allt det obegripligt förunderliga i världen och livet. Och han skriver om vetenskapens framväxt och dess sökande efter sanning, för sanningens skull. Om hur detta planlösa sökande efter mening och svar har lett oss fram till den punkt där vi nu står, på gränsen till något nytt. Det nya menar han är en annan moral, som springer ur ett lite annorlunda sätt att se på vetenskap. Den nya vetenskapen är en vetenskap som inte bara medvetet söker svar, utan som också är MEDVETEN om att det är just detta den sysslar med. En vetenskap som gjort sig av med alla tankar på en guds försyn och som ställer sig frågan: Vad innebär denna vilja till sanning? Vad betyder det att leva och verka så och vilken moral ligger och slumrar under ytan på en kultur som accepterat slumpen som legitim förklaring?

Nietzsche förutspår att moralen går under eller upplöses när Gud slutligen förpassats till historiens kuriosakabinett. Och, tänker jag, är det kanske därför som världen skakar i dessa dagar av våldsamma strider och terrorhandlingar med "religiösa" förtecken. För viljan till sanning och sökandet efter mening är inga obetydliga krafter, det handlar om urkraften, om existensiella sår i vilja det petas. Att kasta det man trott på och hängt upp sitt liv på överbord, att överge själva fundamentet som allt vilar på, är smärtsamt. Det som står på spel är inte bara en fråga om rätt eller fel, det handlar om livet och hela tillvaron så som den fram till nu tagits som något fullkomligt självklart. Liksom hälsan, som sakta försämras, men som i ett slag fås åter. På andra sidan väntar inte självklart fred, lycka till välstånd, att bli frisk kan vara ångestfyllt för plötsligt inser man hur mycket man gått miste om och hur många nya val och möjligheter man tvingas hantera.

Jag reser inga anspråk på att kunna förklara vad som sker. Jag tänker högt, om hälsa, livet, kunskap och det öppna samhället och dess fiender. Jag kämpar med att finna mig tillrätta i ett medvetet sökande efter sanning, och jag accepterar att det inte är en slump att just jag, just idag, efter en längre tids nedsatt hälsa, vaknar frisk, utvilad och full av tacksamhet och tillförsikt samtidigt som jag hittar en text som skrevs för långt över 100 år sedan och som talar till mig.

27 

[...] Att betrakta naturen som om den vore ett bevis på en Guds godhet och försyn; att tolka historien till det gudomliga förnuftets ära, som ett evigt vittnesbörd om en moralisk världsordning och, när allt kommer omkring, moraliska avsikter; att uttyda de egna upplevelserna så som fromma människor i alla tider har uttytt dem, som om allt vore skickelse och tecken, som om allt vore uttänkt och sänt till själens frälsning: det är slut med det nu, det har samvetet mot sig, för alla finare samveten gäller det som något oanständigt, oärligt, som lögnaktighet, feminism, svaghet, feghet, -- om något så är det just denna stränghet som gör oss till goda européer och arvtagare till Europas längsta och tappraste självövervinnelse" [Här citerar Nietzsche sig själv, från aforism 357, i Den glada vetenskapen] ... Alla stora ting går under av sig själva, genom en akt av självupphävelse: så vill livets lag, den nödvändiga "självövervinnelsens" lag i själva livets natur, -- till sist nås alltid lagstiftaren själv av ropet: "patere legem, quam ipse tulisit." På så sätt gick kristendomen under som dogm, genom sin egen moral; och på samma sätt måste nu kristendomen gå under också som moral, -- vi står på tröskeln till denna tilldragelse. Efter att den kristna sannfärdigheten har dragit den ena slutsatsen efter den andra, är det slutligen dags för den att dra sin djärvaste slutsats, slutsatsen mot sig själv; det sker när den ställer frågan "vad innebär all vilja till sanning?" ... Och här rör jag åter vid mitt problem, vid vårt problem, mina obekanta vänner (-- ty än så länge vet jag inte av någon vän): vilken mening skulle väl hela vår tillvaro ha om inte den att viljan till sanning inom oss blir medveten om sig själv som ett problem? ... Och när viljan till sanning på detta vis blir medveten om sig själv, kommer moralen såsmåningom -- därom råder inget tvivel -- att gå under : det är det stora skådespel i hundra akter som väntar Europa under de närmaste tvåhunda åren, det mest fruktansvärda, tvivelaktiga och kanske också mest hoppingivande av alla skådespel ...

Ur insikten om existensen av ett problem kan något nytt och bättre växa, men något så pass omvälvande sker aldrig utan att det kostar på, utan att det finns ett pris kopplat till omställningen. En annan vetenskap är möjlig, liksom ett annat samhälle. Men vari det nya ligger eller hur det nya ska se ut, vad som är önskvärt och klokt, det är upp till oss att bestämma, efter att självövervinnelsen fullbordats. Och där är vi inte ännu, långt ifrån. Vi söker fortfarande efter sanningen, för sanningens skull, fast idag gör vi det inte i namn av religion, idag bedrivs sökandet under vetenskaplig flagg. Sökandet och dess mening är skiljer sig dock bara på marginalen. Vetenskapen har fortfarande inte på allvar utmanat sig själv genom att ställa frågan: Vad innebär det att vilja sanning? Vi kör bara på, som om allt ordnar sig bara vi hittar svaret, det vill säga den där teorin, ekvationen, som binder ihop allt vi vet. Syntesen, hittar vi väl den löser sig allt, når vi frälsningen. Hur vet vi det? Går det ens att veta, eller handlar sökandet om en djupt känd, kollektiv rädsla för det okända? Handlar det om att till varje pris hålla fast vid den där snuttefilten som ger trygghet och håller demonerna borta? Jag tror att det är precis det det handlar om. Och jag tror som Nietzsche att det vi behöver för att samhället ska bli hållbart är insikt om och förmåga att hantera slumpen, som just slump. Och vi behöver också lära oss uppskatta livet och hälsan, när vi har den, där och då, istället för att jaga vidare i en fåfäng jakt på svar som vi inte vet hur vi ska hantera, eller ens om de finns.

Det finns en moral där, eller i alla fall ett slags kompass som pekar mot ett hållbart och lyckligare liv, ett öppet samhälle och en djupt känd tillfredsställelse och tacksamhet över livet, i all sin komplexitet och slumpvisa förändring. Nietzsche har inga svar, men han vet i vilken riktning det är fruktbart att söka efter dem, och det är inte i materiens inre, i rymden eller hos någon Gud, det är inom oss själva. Där finns övermänniskan, hen som har kraften och modet att inse att alla värden, all mening och följaktligen även moralen, skapas av oss, här och nu, gemensamt. Den finns inte där ute, för oss att upptäcka, utan måste skapas, med allt vad det innebär av kompromisser och andra problem.

Jag drar i alla fall den slutsatsen, och fortsätter kämpa för kulturvetenskapens, humanioras och bildningens värde, för där finns verktyg som kan användas för att hantera resultatet av naturvetenskapens sökande efter Sanningen. Svaret finns inte på en plats, i en text eller en enda ekvation, det skapas av oss här och nu, tillsammans. Förstår vi det finns det hopp om att fler människor kan uppleva och njuta av hälsans mysterium, att det ska gå att samtala och uppnå ömsesidig förståelse och respekt över gränser. Det finns ett slut på alla konflikter, om vi vill och inser dels vad som krävs av oss alla, dels att det är en svår och smärtsam process. Inser vi bara det kanske problemet inte är löst på en vecka, men det behöver nog inte ta två hundra år ...