Mina år i akademin 18

En vecka kvar. Allt gick så fruktansvärt fort när jag väl tagit mig över hindret och in i den akademiska världen. Helgen ägnade jag åt renskrivning av fältanteckningarna. Rådet jag fått inpräntat i mig, att anteckna ALLT, insåg jag verkligen värdet av när jag gick igenom anteckningarna, för resorna flöt snabbt ihop i minnet. Och detaljerna tenderade redan att blekna. Men jag hade lärt läxan, lyssnat och tagit hänsyn. Jag hade ett väl underbyggt och detaljerat underlag att skriva en bra rapport på senare, när fältarbetet avslutats.

En vecka kvar alltså, en resa till Tyskland någonstans. Föraren på åkeriet i Helsingborg, som jag talat med visste inte riktigt, men han skulle hämta upp mig vid tågstationen. Mörkret och slasket var på väg bort. Våren var på väg in. Jag hade fått smaka på känslan nere i Tyskland, utanför München med Sture. Och denna gång var det vår i många av ordets bästa bemärkelser. Jag vågade tro på framtiden. Jag var doktorand, och kunde hålla bageriet stången ett tag till. Jag hade fortfarande ingen aning vad jag skulle bli eller vad jag skulle göra sedan, men jag var redan innan jag sökte mig till Umeå på det klara med att oavsett om jag kom in på forskarutbildningen eller ej, och även om jag tvingades börja baka igen, var det värt varenda minut och öre i lån.

Jag jobbade fortfarande varannan helg i bageriet och frågan var öppen. Just nu hade jag en anställning. Två månader var ekonomin tryggad. Vad som hände sedan hade jag ingen som helst aning om. Antagningen som doktorand handlade bara om möjligheten att få studera, det var inte som idag ett ekonomiskt åtagande för institutionen. Försörjningen fick jag och mina handledare klara senare, utan garantier. Om tre veckor var det dags för möte på Volvo igen. Förstudien skulle avslutas med en presentation av preliminära resultat, och det skulle ligga till grund för beslut om en eventuell fortsättning. Vågade inte tänka på det nu. Det fick bli en senare fråga. Upp till två års försörjning låg i potten ...

Nåväl. Jag gick av tåget i Helsingborg på måndagen. Hittade föraren omgående och vi satte oss i hans bil och körde ut till industriområdet varifrån resan skulle utgå. Jag kände med en gång att jag gillade honom. Han var kunnig, pratade inte för mycket och så hade han integritet. Han visste vad han sa och delgav mig. Han hällde inte bara ur sig. Vi kunde sitta tysta i lastbilen utan att det blev pinsamt. Liksom rean med Sture kom denna resa att stå ut. Det visste jag inte när jag var mitt uppe i projektet, men i efterhand har just dessa två resor kommit att ge uppslag till många olika texter och analyser. Här är några utdrag av dessa. Han heter egentligen något annat. Och jag får än idag inte riktigt ihop det jag fick uppleva.

När vi ska betala notan opponerar sig lastbilschauffören Peter, som jag sedan några dagar åker med. Han hävdar att vi inte fått den rabatt som yrkeschaufförer har rätt till. Efter en kortare diskussion är frågan löst och vi blir bjudna på var sin äpplebrännvinssnaps som kompensation för missförståndet. När vi kommer ut på gatan säger Peter att han vill visa mig något. Vi tar därför en annan väg tillbaka till lastbilen. I Antwerpens hamnkvarter är det inte mycket folk ute på kvällen, men plötsligt när vi svänger runt ett gathörn är det fullt med människor. Efter en stund märker jag att det nästan uteslutande är män som rör sig i kvarteret.

Bakom stora upplysta skyltfönster på båda sidor av gatan sitter det kvinnor i vita underkläder och knackar intensivt på rutorna för att påkalla männens uppmärksamhet. Innanför glasrutorna finns många olika nationaliteter, hudfärger och åldrar representerade. På gatan går männen ensamma eller i grupp runt och tittar och bedömer. Ibland stannar någon och talar med en av de prostituerade. Många av männen är uppenbart berusade, och de flesta undviker regelmässigt ögonkontakt vilket gör att atmosfären blir aningen hotfull.

Peter, som flera gånger under resan har talat om kärleken till den kvinna han lever med, går runt och skrattar, pekar och bedömer kvinnorna i fönstren. Och jag följer efter. Han verkar inte fundera något kring de människoöden som sitter där och bjuder ut sina kroppar. Rätt som det är stannar han och signalerar att han vill tala med en av kvinnorna och när hon kommer ut förhandlar han om priset för olika sexuella tjänster. Ibland säger han att vi båda vill ha sex med samma kvinna. Priset han erbjuder är dock alltid för lågt och några av kvinnorna blir arga och spottar efter oss, men Peter bara skrattar och vi går vidare. Enligt vad han sagt tidigare ingår besök hos prostituerade inte i hans vardag. När vi lämnat kvarteret och gatorna åter är folktomma snurrar tankar i mitt huvud. Bilden av kvinnorna bakom glasrutorna sitter kvar på näthinnan länge, och jag känner mig både arg och tom inombords av att inte kunna förmå mig att uttrycka mina åsikter om prostitution till Peter.

Han ville visa mig något sa han. Och det var här vi hamnade. Hit hade han tagit sin flickvän berättade han och det är ju lite av en turistfälla, men jag blev ändå konfunderad. Samtidigt var detta den trevligaste föraren jag åkte med och vi kom varandra nära. Han lärde mig enormt mycket. Och han var komplex på ett sätt som Sture inte kom i närheten av. I en annan artikel skrev jag följande, utifrån andra upplevelser av "Peter".

Livet i hegemonins frontlinje är inte enkelt. Jag åkte med en förare som under hela sin yrkeskarriär kört trailer ute i Europa. Han berättade för mig att han under tjugo års tid var gift med samma kvinna, men att hon när barnen vuxit upp lämnade honom. Ett halvår senare träffade han en ny kvinna som han nu lever tillsammans med. Föraren berättade att han för första gången i sitt liv nu på allvar var förälskad. I det första förhållandet brydde han sig inte om att vårda kärleken och han satte alltid arbetet före både frun och barnen. Livssituationen förändrades i och med kärleken, och föraren hamnade i ett dilemma mellan olika lojaliteter. Den nya kvinnan hade svårt att acceptera att han inte kom hem på kvällarna och han berättade för mig att han var orolig för att hon skulle lämna honom på grund av detta. Föraren brottades under hela resan med sina skilda lojaliteter (yrket och kärleken). Riktigt komplicerat blev det när transportförmannen ringde och frågade om han kunde ta en långkörning till Frankrike direkt efter hemkomsten. Föraren hade lovat sin sambo att han skulle vara hemma under helgen. Om han inte tog körningen var han oroad för konsekvenserna för framtida transportuppdrag och i förlängningen kanske även för sin status på företaget (och som man?). Förarens position inom den hegemoniska ordningen var hög och han kunde svårligen tänka sig att ”degraderas” till lots (den som kör godset i Sverige den sista biten fram till kunden) hemma på dagtid, och han kunde heller inte tänka sig att sitta på något kontor. För denne förare innebar förändringar i typen av körningar samtidigt förändringar av livssituationen och den personliga statusen. Användandet av långkörningar som bevis på manlighet och duglighet kan alltså när som helst medföra smärtsamma konsekvenser för enskilda förare.

När vi kom tillbaka till Helsingborg skjutsade han mig till stan. Solen sken. Det var torsdag. Lite tomt kändes det att detta var sista resan, men samtidigt skönt. Nu återstod det två intensiva veckor med reflektion och sammanställning, samt förberedelse inför avstämningsmötet. Där hände det saker. Men det är ämnet för nästa post i denna serie.

Var finns kunskapen i SFS modell?

Kvaliteten i högskolans verksamhet debatteras igen. Utmärkt, tycker jag. Fast frågan borde inte debatteras, utbildning borde vara ett ständigt pågående samtal, för landets kunskapsförsörjning är en frågan som aldrig någonsin kan avgöras en gång för alla. Det är en ständig utmaning som bara kan hanteras mer eller mindre väl. Högskolan är en integrerad del av Sveriges utbildningssystem, på samma sätt som utbildningssystemet är en integrerad del av hela samhället. Det gäller för övrigt näringslivet. Vi sitter alla i samma båt. Politiker, lärare, professorer, direktörer och elever/studenter. Vi är alla samhällsmedborgare, med såväl rättigheter som skyldigheter.

Samhällets behov av kunskap är inget särintresse, som det så ofta och enkelt utkristalliseras till när frågan tröskas genom debattkvarnen. Denna gång håller sig näringslivet utanför, och det är lektorer som klagar på studenter. Erkänner att jag också hemfaller åt detta ibland, även om jag vet att det inte är konstruktivt. Ber om ursäkt för det, men vill samtidigt påpeka att alla känslor som luftas i debatten säger något om situationen på högskolan idag. Att det klagas är ett symptom på att något inte står rätt till och det i sin tur borde vara en signal till politiker och till företrädare för näringslivet, för kunskap är som sagt inget särintresse. Alla, utan undantag, har ett ansvar för kunskapen som alla behöver. Det är ingen enskilds fel att det blivit som det blivit, läget vid kunskapsfronten är ett resultat av samhällsutvecklingen och rådande kultur.

Jag väljer att inte kasta mig in i debatten, för jag har redan sagt det jag anser behöver sägas, men jag vill ändå reflektera över det svar som Johan Alvfors ger i sin replik. Han och jag har haft en del utbyte av tankar om utbildning här under hösten, som ett resultat av det jag skrev om hans anförande på NU2014 i Umeå i oktober. Ett konstruktivt, samtalande utbyte av tankar från respektive perspektiv. Jag förstår studenter bättre efter detta utbyte, men det finns ändå en del saker jag reagerar på i hans svar. Visst är det en partsinlaga och han skriver repliken i sin roll som vice ordförande i Sveriges Förenade Studentkårer, men ändå, det finns något här som gnager. Jag är på inget sätt odelat positiv till professorernas inlägg, det finns en hel del som är problematiskt i det, men jag delar deras frustration över sjunkande kunskaper, både bland eleverna som kommer till högskolan och bland studenterna som lämnar den. Alvfors frågar var studenterna är professorernas modell, och jag kan inte låta bli att undra var kunskapen och studenternas ansvar för dess upprätthållande finns i SFS svar. Alvfors skriver.

Vi har sett det förut. En grupp professorer som lägger fram illa genomtänka förslag om höjda krav och studieavgifter. I stället för att kritisera studenter borde kraft läggas på att utveckla undervisningen så att den möter studenternas behov.

Är det verkligen självklart att undervisningen ska möta STUDENTERNAS behov? Oavsett vilka behov studenterna har eller anser vara legitima. Är det verkligen studenterna som ensidigt ska bestämma över vad som är bra och fungerande undervisning? Är det självklart att vi lärare ska reduceras till utförare av kundernas beställningar? Lika problematiskt som det är att klaga på studenterna är det att inta den positionen som Alvfors här hemfaller åt. Det bidrar till polariseringen och minskar möjligheten till konstruktiva samtal. På vilket sätt gynnar det kunskapsutvecklingen att allt ansvar för lärandet läggs på läraren? Jag menar att det tvärt om missgynnar kvaliteten och vill som bekant se KUNSKAPEN i centrum.

Debattörerna menar att svenska lärosäten blivit mer hierarkiska och förordar en horisontell kvalitetskontroll. Vi undrar var studenterna finns i deras organisationsmodell? Det är vi som går de utbildningar som ska bedömas som kan ge den bästa bilden av kvaliteten.

Detta menar jag är en vrångbild, för så länge man är student saknar man kompetens att avgöra vad som är kvalitet i högre utbildning. Lärare med mångårig erfarenhet har en överblick och ett perspektiv som studenterna saknar. Den som är mitt i en lärprocess har varken kompetens eller erfarenhet av hur kunskaperna står sig ute i arbetslivet. Min erfarenhet som lärare är att många studenter ändrar sin syn på mig radikalt efter några år ute i arbetslivet. Där och när kunskapen omsätts i praktisk handling, inser många vad de skulle gjort och hur de borde resonerat istället. Och det har hänt många gånger att studenter kontakta mig och bett om ursäkt, eller för att berätta att de nu förstår vad jag menade och att de nu ser att kraven jag ställde var ett uttryck för omsorg om deras liv. Tyvärr saknar jag det perspektivet i repliken från SFS. På vilken grund är det studenterna som ger den bästa bilden av kvaliteten i utbildningen? Hur kan de som är studenter idag ha någon inblick i och erfarenhet av kvalitetsförändringar som löper över såg 10 år? Kanske är det debattforumet som tvingar fram polariseringar av detta slag, men det är lika olyckligt för det.

De nämner bara studenter när de beklagar sig över studenters låga kunskapsnivå och bristande engagemang. Bland annat ses studenters svaga förkunskaper som ett argument för att högskolan behöver reformeras. Det är en felaktig slutsats. De kunskaper som studenter tar med sig från gymnasiet säger ingenting om hur högskolan fungerar. Dagens studenter har olika förutsättningar att möta antagningskrav och tillgodogöra sig kunskaper. För att överbrygga det krävs att lärosäten satsar på pedagogik och utvecklar undervisningen efter studenternas behov.

Är det inte lika illa att bara nämna lärare när man klagar på deras bristande pedagogiska förmåga, undrar jag? Återigen ett olyckligt uttryck för polarisering. Jag instämmer i kritiken och lovar att försöka vara mer nyanserad i framtiden när jag skriver om studenter och deras prestationer. Det är inte konstruktivt att klaga! Och jag håller med om att det som händer i gymnasiet inte säger något om högskolan. Vi har de studenter vi har helt enkelt, och det är dem vi måste jobba med. Vi står där vi står, TILLSAMMANS. Högskolan och gymnasiet borde samtala mer och utbyta erfarenheter. Ingen tjänar på att vi inte lyssnar på varandra. Det som räknas är kunskapsnivån som råder i utbildningssystemets ändstation, det vill säga högskoleexamen. Allt annat och det som föregår den är delar av samma system och om vi som är inne i och ansvarar för systemet inte samverkar blir alla lidande. Samhället förlorar på att vi debatterar med varandra och skyller ifrån oss.

Debattörerna kritiserar också att många studenter klarar sina heltidsutbildningar fastän de inte studerar 40 timmar i veckan och menar att kraven är för låga. Det viktigaste för studenterna är det ställs krav på rätt saker och att kraven är jämförbara och transparenta. Problemen uppstår när lärosäten tolkar kraven i examensordningarna på olika sätt.

Instämmer helt och hållet i det som sägs här, självklart. Kraven ska vara lika och tydliga, det är viktigt.

SFS håller med om att det är ett problem att en heltidsutbildning på pappret inte alltid är det i verkligheten. En orsak till det är att utbildningarnas upplägg och examination inte ger förutsättningar för och premierar ett djupinriktat lärande, vilket leder till mindre kunskap och sämre kvalitet. Det finns också många studenter som arbetar extra för att klara sin ekonomi och inte kan studera så många timmar som de vill.

Här förstår jag ärligt talat inte vad som är SFS hållning. Är det ett problem att studenter klarar helfartskurser även om de bara lägger 20 timmar i veckan, eller är det inte ett problem. För det faktum att studenter (av olika skäl) väljer att arbeta eller göra annat vid sidan av kan väl i rimlighetens namn ALDRIG vara ursäktat? Om det är så att dagens studenter inte klarar sig på de studiemedel som staten erbjuder måste väl det ändå vara en fråga för politikerna! Det kan och får aldrig vara en aspekt som tillåts påverka utbildningen eller kunskapen. Jag håller med om att det är ett stort problem, men jag kan aldrig acceptera sänkta krav för att möta problemet. Heltid innebär 40 timmar. Och ska vi diskutera detta måste det handla om vad som är rimligt att göra på 40 timmar. Hur många sidor text kan anses rimligt att konsumera, eller hur många ord kan man kräva att studenterna ska producera? Idag får vi lärare allt oftare höra att det är för mycket, att läsa och göra, utan närmare precisering. Det är naturligtvis en enorm kvalitetsskillnad om man lägger 40 eller 20 timmar på sina studier. Varför väljer SFS att ducka för den frågan? Varför förskjuts ansvaret för kvaliteten ensidigt på lärarna? Detta går över mitt förstånd.

När det gäller dagens system för resurstilldelning instämmer vi i kritiken, men av andra skäl. Problemet är att det kostar lika mycket att utbilda en student oavsett om den klarar examinationen eller inte, men att lärosätet bara får pengar för de studenter som klarar sig. Det gör att kurser med en stor andel underkända studenter får sämre ekonomiska villkor, vilket drabbar efterkommande studenters utbildning. Därför kräver SFS ett deltagandebaserat resurstilldelningssystem, som också tar hänsyn till vilka undervisningsmetoder som används. Därtill behövs ett ökat totalt anslag och satsningar på pedagogik.

Instämmer helt och fullt! Nuvarande system som bygger på GENOMSTRÖMNING är galet. Det spelar ingen roll hur intrikata kvalitetsutvärderingssystem som införs, så länge högskolan är beroende av att studenterna  tar sina POÄNG, snarare än att de lever upp till samhällets framtida behov av kunskap, kommer problemen som gett upphov till debatten att leva vidare.

Jag håller dock inte med om att det behövs ökade anslag och satsningar på pedagogik för lärare. Det jag efterlyser är tid för samverkan mellan lärare, över ämnesgränser. Tid för samtal om kunskap och erfarenheter, auskultationer och annat. Jag har varit i det akademiska systemet i 25 år, jag är docent och jag vet hur jag ska skaffa mig de kunskaper jag behöver. Dessutom har jag jag över 10 års erfarenhet av undervisning och har liksom alla andra lärare gått kurser i högskolepedagogik. Att lägga pengar på att tvinga mig och mina kollegor att gå fler kurser är resursslöseri. För sanningen är den att ansvaret för studier på högskolan är den enskildes, och det gäller både lärare och studenter. Det finns inga genvägar till kunskap. Den bristande insikten om detta, från studenthåll är en del av grundproblemet. Det är enkelt att ropa på mer pedagogisk utbildning för lärare, men faktum är att det inte löser några som helst problem om inte studenterna gör vad som rimligen kan krävas av dem. Och den kritiken, som många, många, lärare känner igen sig i, är det mycket olyckligt att SFS inte tar på allvar. Jag förstår ärligt talat inte varför man väljer att upprepa kravet på mer pedagogisk utbildning för lärare? För mig är det ett tecken på bristande självständighet, som i sin tur leder till bristande kunskaper.

Som grädde på moset föreslår professorerna att studieavgifter ska införas på vissa utbildningar utan att säga varför det skulle höja kvaliteten. Vi vill framföra att det finns det många bevis för motsatsen. Studieavgifter leder till en segregerad högre utbildning som inte kommer alla till del. Istället bör dolda kostnader angripas för att högskolan på riktigt ska bli öppen för alla. Så ja, Sverige behöver en universitetsreform, men det ska vara en reform som bygger på avgiftsfrihet och som framför allt handlar om hur undervisningen kan förbättras.

Studieavgifter är jag ingen vän av, så där är jag enig med Alvfors. Men, som sagt, till syvende og sidst är det studenterna (ordet betyder att man studerar, på egen hand) som är bärare av den kunskapskvalitet som vi alla är överens om är hotad. Betänk att undervisningen har förändrats enormt under mina år på högskolan, och kraven på pedagogisk utbildning, som var obefintliga för dem som undervisade när jag var student, har höjts betydligt. Samtidigt som kunskapskvaliteten sjunker. Vad är det som talar för att den utvecklingen skulle förändras om vi införd mer av samma?

Jag ser mig själv som student (fortfarande efter alla år), liksom många av mina kollegor. Vi sökte oss till högskolan för att få möjlighet att STUDERA, inte för att bli undervisade! Vi sökte oss till och stannade kvar på högskolan för KUNSKAPEN. Det är den vi borde värna, alla vi som debatterar svensk högre utbildning, inte studenten, lärarna, eller systemet. Allt börjar, slutar och beror på kunskapen.

Mina år i akademin 17

Efter resan med Sture kände jag att jag kommit igång. Och jag var även formellt doktorand, antagen vid Umeå universitet. Hur ofta jag skulle behöva åka dit eller hur länge jag skulle vara där hade jag ingen tanke på. Jag ville så innerligt gärna fortsätta vara i den akademiska världen. Det fick bara ordna sig, på något sätt. Hur som helst var det en senare fråga. Nu var jag mitt uppe i ett intensivt fältarbete.

Ett av åkerierna som Volvo hade förmedlat kontakt till var Milles, som bland annat körde mellan Umeå och Göteborg. Deras uppdrag var att frakta lastbilshytter som tillverkades i Umeå, ner till Lundby och Volvos fabrik där, för sammansättning. Fast det var ju bara envägs transporter så för att få lastbilarna tillbaka körde man även gods för Bilspedition. När jag hörde av mig till kontoret i Umeå och presenterade mig som doktorand och att jag arbetade på Volvos uppdrag, visade det sig vara oproblematiskt att få åka med, från Göteborg på måndagen (under natten) och sedan hem igen på onsdag natt. När jag nu ändå hade chansen att slå två flugor i en smäll så tog jag den. Min bi-handledare skulle vara i Umeå den veckan och jag skulle nu äntligen få se institutionen, träffa mina doktorandkollegor, och även min etnologiska "forskaridol" som till min stora glädje blivit min huvudhandledare, Billy Ehn. På natten skulle jag få sova hos en av kollegorna.

Detta var i slutet av februari, och det var kallt och snöigt när jag först tog lokaltåget från Lerum in till Göteborg, och sedan bussen ut till Bäckebol och fraktcentralen varifrån Lastbilschauffören skulle köra norröver när bilen lastats klart. Han skulle inte köra hela vägen upp, utan bara fyra timmar norröver. Där skulle han byta bil och köra tillbaka och föraren som kommit norrifrån skulle jag åka vidare med, till Hudiksvall, där nästa förare tog över och körde lastbilen sista biten upp till Umeå. Denna gång var det inte bara förarna och det som hände i lastbilen jag var koncentrerad på, det var nästan som en formalitet. Denna vecka skulle jag ju få träffa kollegorna, som jag knappt visste något om. Det var därför med extra anspäninng jag hälsade på chauffören. Sedan hjälpte jag honom lasta det sista.

Vi rullade ut ur Göteborg och passerade efter ett tag Lerum, på motorvägen. Det var mörkt, halt och lite trevande. Denna chaufför skulle jag ju inte tillbringa en vecka med, utan bara några timmar. Men han var nog van, för det dröjde inte länge innan han började berätta historier om livet på vägarna. Det var trevligt. Ute snöade det. Och utanför Örebro höll vi på att krocka när en bil före oss fick slagg i halkan. Som tur var gick det bra, och strax efter vad det dags att svänga av vid mötesplatsen där förarna skulle byta bil. Jag satt kvar i hytten och strax var vi på väg igen. Ännu en pratglad förare. Nu var klockan närmare tolv på natten. Det fanns en säng och jag var trött, men jag hade ju sagt att jag åkte med för att intervjua och iaktta, så det fisk jag stå för. När vi närmade oss Hudiksvall vid tretiden gick ögonen i kors. Därför var det med tacksamhet jag hörde föraren säga, att han du ska åka med nu, han säger nog inte mycket. Så var det. Jag märkte omgående att detta var en förare som helst undvek sällskap, så jag frågade om det var okej att jag la mig i sängen bakom sätena. Det var det, mer än okej. Och så fick jag några timmars vila. 

När lastbilen närmade sig Umeå var mitt första intryck att det var en riktig stad, en stor stad. Vad hade jag väntat mig? Ingen aning, men det var ett bra första intryck. Jag var trött, men nu pirrade det i magen. Vi körde till industriområdet i utkanten av stan och jag tackade för luften och bestämde tid och plats för återresan med transportförmannen. När jag frågade om vägen till Universitetet erbjöd han mig skjuts. "Jag ska ändå åt det hållet." Tacksam för det lastade jag in min väska och sedan bar det iväg. Nu var jag riktigt nervös. Fram till dess var detta vara ett spännande uppdrag, men nu var det på allvar. Jag var doktorand och skulle träffa mina kollegor.

Väl framme vid Universitetet irrade jag runt en lång stund innan jag klurat ut vilket hus och vilken korridor som var den rätta. Etnologen låg längst ner, längst bort. Namnen på dörrarna var bekanta. Som student hade jag läst böcker av Britta Lundgren, Alf Arvidsson, Marianne Liljequist och längst bort i korridoren hittade jag Billy Ehns rum. Bosse Nilsson som jag talat med i telefon tog emot mig. Han satt och skrev när jag knackade på dörren. När vi hälsat sa han att det var dags för fika, att han väntat på mig och att de andra gått i förväg. Äntligen var jag här, som en i gänget, som akademiker. Äntligen!

Jag välkomnades hjärtligt och det gjordes plats åt mig vid det stora runda bordet i humanisthusets fik. Alla ville höra om resorna, Volvo och vem jag var. När jag berättade för Billy om första mötet med den första lastbilschauffören, hur jag omgående lade märke till tidningen på golvet och den kliniskt rena hytten, där man inte satte sina slaskiga skor någon annanstans än på tidningen, sa han: "Det är exakt den typen av iakttagelser du ska koncentrera dig på", och "Jag känner fläkten av fältarbetsromantik". Och jag kände mig hemma, välkommen och lycklig.

Efter fikat visade Magnus mig runt i huset. Vi fixade nycklar och annat som behövdes. Sedan var det dags för vårt första möte, jag Manus och Billy, på hans rum, där jag hade mina grejer. Det skrevs på anställningsavtal och vi talade om planen för det fortsatta arbetet och avrapporteringsmötet på Volvo om en månad.Sedan sov jag en stund i vilorummet, men det gjorde mig knappast piggare. Jag gick som i dimma hela dagen. Därför minns inte jättemycket från detta mitt första möte med institutionen, men några saker sticker ut, som har med kultur att göra. En sådan är lunchen. Jag följde med Magnus och Anders Häggström, som jag skulle få sova hos på natten, till affären där vi köpte fil och flingor, enligt traditionen bland etnologerna i Umeå. Sedan åt vi med övriga i pentryt en våning upp. Det var trevligt och jag smälte in i gänget och blev överväldigande väl mottagen. När vi ätit tänkte jag ta en promenad medan övriga jobbade med sitt. Jag behövde bara min jacka, som låg på väskan i Billys rum. Och nu hade jag ju nyckel, så jag gick dit, öppnade dörren, och insåg till min fasa att han (sin vana trogen, men det visste jag så klart inte då) satt och sov i fåtöljen. Jag fick en blick som sade allt, skämdes enormt, tog snabbt min jacka och gick iväg. Ut i snön, bort mot sjukhuset, ner mot älven. Höll noga reda på var universitetet låg. Ville inte gå vilse.

Vid eftermiddagsfikat frågade Billy hur många som skulle med till Mucky Duck (den irländska puben nere på stan) senare på kvällen. Alla, visade det sig. Så vill jag i alla fall minnas det. Lite senare gick vi i samlad tropp, från Universitetet, ner genom stan, och till puben. Där beställde vi öl, satt och snackade. Det var avspänt och trevligt. Lite stimmigt, så jag märkte inte att alla inte satt vid samma bord. Och vände förvånat på huvudet här jag kände en hand på min axel. Det var Billy. Han sa: Vi går och kastar pil nu, om du vill hänga på". Vi får se, sa jag. Inte fattade jag då att det var själva initiationsriten, att kasta pil med professorn. Jag tänkte bara, tyst för mig själv: Aldrig i livet, för få saker är tråkigare än att kasta pil. Nåväl, det var som sagt trevligt, och alla kastade inte pil.

Nästa morgon vaknade jag på den hårda madrassen av att det var ljust. Förvånad tittade jag på klockan. Trodde vi hade försovit oss, för det var mycket ljusare än hemma. Inte tänkte jag på att Umeå ligger ganska mycket längre österut än Lerum och Göteborg. Vid morgonfikat tackade jag alla för ett kort men trevligt första möte. Och jag längtade redan tillbaka när jag lite senare lämnade universitetsområdet för att möta upp lastbilschauffören som skulle köra ner mot Hudiksvall. Där bytte vi förare och jag fick träffa ännu en snacksalig förare, vars berättelser nu så här långt efteråt smälter samman i huvudet. Han körde till Örebro där den siste föraren tog över lastbilen. Även han ville tala, inte bara med mig visade det sig, för han förde även ett samtal via komradio med en annan förare som också var på väg söderöver. Jag minns att vi stannade vid det klassiska vägfiket Rattugglan och att han lämnade lastbilen på tomgång när vi var inne och fikade i drygt en halvtimme. Och så minns jag en sak till, som jag sedan tvingats fundera lite mer kritiskt kring. Han berättade nämligen att han kört över Tjörnbron samma natt som den blev påseglad och rasade. Han såg lysena på båten, sa han. Och lite senare stoppades han av en kollega som undrade varifrån han kom, för bron hade ju rasat. Då insåg han, sa han, att han nog var den siste som kört över bron. Fast när jag talat om detta på konferenser och med andra förare, har många sagt att detta är en vanlig berättelse, att lite för många förare hävdar att de var den siste ...

När vi passerade Lerum stannade han på motorvägen och släppte av mig. Jag klättrade över räcket, sprang över vägbanan, korsade tågspåren, och hade sedan bara några hundra meter hem till sängen och familjen. Jag stupade i säng, och hade sedan bara en resa kvar. Till Holland, med ännu en förare från Helsingborg. Men om den resan handlar nästa bloggpost.

Vinnarskallar hör inte hemma i vetenskapen!

Jag följer med stort intresse debatten om tekniken, dess eventuella övertagande och människans roll i processen. Nästa inlägg, i kulturdelen -- vilket jag noterar och tycker är lite talande, att naturvetare eller naturvetenskapliga frågor lyfts där. Borde det inte vara en debatt som platsar bland nyheterna? Jag ser med oro på hur kulturdelen i tidningen, eller i alla fall dess seriösa del (för många tidningar ser det som en ren nöjesbilaga med kändisskvaller och annat lättsamt), krymper och utarmas på intellektuell fördjupning. Svenska Dagbladet sticker här ut, i positiv bemärkelse! Det jag menar är att denna typ av frågor borde lyftas till en samhällsanalytisk nivå och där ställas mot de kvantitativa sanningar som allt oftare och med allt större säkerhet samt av allt mer omnipotenta forskare där presenteras som fakta om hur det är. Det handlar om vilket samhälle vi ska ha, och vad som driver förändringen som tar oss in i framtiden.

Idag är det dags för Gunnar Karlsson, som är professor på Kungliga Tekniska högskolan, att ge sin syn på frågan som väcktes av Håkan Lindgren förra veckan. Innan jag kastar mig in i samtalet vill jag påpeka att Karlssons inlägg visserligen är kritiskt i sakfrågan, men ändå föredömligt respektfullt gentemot den som initierade debatten. Det är (oroväckande) ovanligt, i dessa debattider, där allt bara handlar om att vinna och om att få uppmärksamhet för egen del.

Tekniken är ingen naturkraft, skriver Håkan Lindgren. Visst, men jag undrar vem som påstått det. Det framgår inte av debattartikeln, eftersom den skrivs utifrån ett odefinierat ”vi”. Klart är att det inte innefattar alla, eftersom några i stället håller i den fostringsanstalt som Lindgren anser att vi bor i. Nej, fel: inte jag, jag bor inte i den och anser att den inte finns. Jag tror inte att teknikutvecklingen är omöjlig att påverka och har faktiskt aldrig tidigare hört att någon påstår det. Men kanske är jag lomhörd. Däremot är teknikutvecklingen väldigt svår att påverka och styra. Speciellt svårt är det att hantera teknik som både har hög nytta och hög risk; GMO och kärnteknik är två övertydliga exempel.

För mig sätter Lindgren ord på en känsla, som jag tycker mig se uttryck för snart sagt överallt. Jag kände mig tilltalad och inkluderad och tänkte att, äntligen någon som ger uttryck för den oro jag känner, över vart vi är på väg och med vilket lättvindhet avgörande beslut som rör mänskligheten och livet på jorden tas, av rusigt framstegsoptimistiska tekniker. Karlsson är inte lomhörd, han är en del av den rörelsen som Lindgren betraktar utifrån. Som alltid är det svårt och lite olyckligt med generaliseringar, men jag uppfattade det inte som att Lindgren kritiserade något, utan att han analyserade ett fenomen kritiskt. Och Karlsson som är en del av den världen varifrån tekniken emanerar ser den från sitt perspektiv, och har egen erfarenhet av samtal tekniker emellan, om farorna och problemen. Självklart är teknikerna medvetna om detta, och de för inte lättvindigt fram sina teser, men de litar trots allt på sina metoder och beräkningar. Och Lindgen skriver om uppfattningar som finns i samhället, där tekniken implementeras och påverkar människors vardag. Om Karlssons inlägg bara handlade om att försvara ingenjörsvetenskapen hade jag inte skrivit detta, han är som sagt en klok, analytisk och respektfullt samtalande debattör. Han fortsätter med följande högintressanta och viktiga iakttagelse.

En del forskarkollegor har en förkärlek för att tala om hårda och mjuka problem: matematiskt analytiska problem anser de hårda och mänskliga problem är mjuka. Fast det är helt fel! Analytiska problem är mjuka och löses ideligen. Om det inte finns en exakt lösning så finns det kanske en approximativ, eller så går problemet att lösa efter omformulering. På så sätt utvecklas tekniken snabbt. Jag har inget intresse av motorsport, men har förstått taktiken att bromsa sig förbi någon, det vill säga att man bromsar senare än framförvarande och kör på så vis om. Eller så kraschar man. Om vi tar superintelligensen som Boström skriver om så kan den ge ojämförliga fördelar åt den som har tekniken, men den utgör också en existentiell risk för mänskligheten (och universum). Den som bromsar utvecklingen sist kommer alltså att vinna, eftersom man då har den överlägset bästa tekniken. Kraschar man så går universum under (och då finns det ju heller ingen som kan hålla en till svars).

Här sätts fingret på något centralt och viktigt, som jag uppfattar som ett stöd för den känsla som Lindgren klär i andra ord i sin artikel. Fokus bland teknikutvecklarna är på kollegorna och de egna resultaten, i ljuset av andras resultat. Och forskning betraktas idag allt mer som en tävling där det viktigast är att komma, först, bli störst och att vinna. Den som fokuserar på att bromsa sist har satt något otäckt i rullning, som utifrån mycket väl kan betraktas som ett slags determinism, och eftersom forskningen är avskild från det övriga samhället är det en naturlig reaktion att hemfalla åt uppgivenhet. Som jag ser det är Karlsson och Lindgren inte oense, de ser bara samma saker från olika perspektiv.

Det är tvärtom med de mänskliga problemen som är hårda, svårlösta. Teknikanvändning kan utgöra ett sådant hårt problem, till exempel i fallen datorisering som ersätter mänskligt lönearbete och superintelligensen som Nick Boström skrivit om i sin bok med den titeln. Problemet består av olika aktörers motiv för utvecklingen. En forskargrupp kan hoppas att tekniken är nyttig, åtminstone mer än att den är onyttig, samt att resultaten uppmärksammas och ger dem status och belöningar; företag hoppas på konkurrensfördelar; stater på militärt och ekonomiskt övertag och så vidare. Om en aktör stoppar sin utveckling driver kanske de andra på – nu är det ju en färre på banan.

Detta är kloka ord, som borde mana till eftertanke! Jag kan inte låta bli att tänka på hur akademin organiseras idag, med tydligt fokus på form och resultat. Vad är det som premieras, precis det som här målas upp som hot mot mänsklighetens överlevnad. När det inte spelar någon roll vad man tävlar om, bara att man blir bäst och vinner, är det som att be om problem. För i en sådan värld blir eftertanke och försiktighet till tecken på svaghet som ger motståndaren konkurrensfördelar. När framgång är allt kastas det som utgör vårt enda skydd mot katastrofen över bord, vilket är allvarligt och borde uppmärksammas mer. Absolut inte bara i en debatt på kultursidan, utan även i politiken och när skola och forskning debatteras. Detta handlar om samhällets långsiktiga överlevnad!

Detta är min bild av vad som pågår. Det är inte frågan om underkastelse (förlåt, men det känns konstruerat; men tack, för utan det hade jag inte skrivit den här repliken) utan gängse banalt tävlingsbeteende som genomsyrar samhället. I stället för att isolera det beteendet till sport och spel, så är det nu en allmän inställning till vetenskap, samhälle och mellanmänsklighet. Vinnarskalle är inte det skällsord det borde vara utan används som en neutral beskrivning av personer eller som beröm. Det stora, stora problemet är att den vinnarskalle (individ, organisation eller nation) som kraschar drar med oss alla. Då är det åtminstone klart vilka vi som avses, vi alla.

Tycker det är intressant att debattörerna är överens i sak, att de ser och oroas över samma sak, men att debatten ändå handlar om skillnaderna som finns, även om de existerar på marginalen. Vad är det som gör att tekniker och kulturvetare inte kan mötas som jämlikar? Även om Karlsson är respektfull så ser jag ingen förståelse för Lindgrens oro och perspektiv på frågan. Där finns något att tänka vidare kring, något som behöver reflekteras kring, om vi (och det är ett vi som också omfattar alla) ska kunna klara samhällets och mänsklighetens långsiktiga överlevnad.

Vinnarskallar hör hemma på fotbollsplaner och är eftertraktade i skid-vm-spåren, men hör inte hemma inom forskning, i alla fall inte utan att hållas i herrans tukt och förmaning! Tekniker är en urkraft, men den är liksom kärnkraften en farlig kraft som måste regleras för att bli nyttig. Tillsammans bygger vi vår värld och skapar vi vår gemensamma framtid!

Ett ständigt pågående fältarbete

Metod handlar det mycket om inom vetenskapen. Faktum är att det allt mer handlar om det, speciellt som kraven på evidens blir större och större och när det bara är publikationer i referee-granskade tidskrifter som räknas. Inget fel i det, i sak! Ska man säga något bör man ha på fötterna. Man måste kunna redogöra för hur man har samlat in sitt material, och man måste kunna visa vad det står för och kan användas till. Tyvärr blir dock detta med metod lite för ofta en omständlig redogörelse för något som hade kunnat sägas med färre ord. Metod blir, om det läggs för mycket vikt vid formen, ett utanpåverk som signalerar vetenskap, men som långt ifrån alltid är det. Det är en tanke jag ofta återkommer till. Speciellt i dessa tider, när studenterna ska dra igång sina uppsatsprojekt.

Strikt metodologi antas garantera vetenskaplighet och att man kan lita på resultaten. Lika ofta kan det emellertid vara precis tvärt om, att metoden döljer det faktum att resultaten mer är en produkt av studiens upplägg än av faktiska samband. Tron på att bara den som följer strikta regler och på förhand konstruerade modeller kan säga något viktigt om världen är farlig. Det blir till ett slags exercis som har lika lite mer verkligheten som marschövningar på kaserngården har med lösningen av uppgifter ute i fält, för soldater.

Faran ligger i att den som granskar arbetet allt för lätt kan bli förförd av resonemanget kring metodologin, eller att den som granskar resultatet bara fokuserar på hur metoden beskrivits. Förlorar man sig i diskussionen om den semistrukturerade intervjuns intrikata detaljer glömmer man kanske att det i grund och botten handlar om möten mellan en forskare som vill ha svar, och en informant som lovat berätta. Varken mer eller mindre.

Även om manualen följs till punkt och pricka är det heller ingen garanti för att det som blev sagt inom ramen för mötena är sant eller relevant. När man har att göra med människor är det svårt att veta det, och åsikter, minnen, tankar och preferenser är dessutom per definition föränderliga. Det kanske stämmer där och då, men eftersom resultatet av undersökningen inte publiceras förrän långt senare kan mycket ha förändrats. Och metod är aldrig samma sak över hela linjen. Kvalitativa studier (som jag har i åtanke här) och kvalitativa, skiljer sig enormt mycket i metodhänseende. Ska man göra en enkät eller använda en annan statistisk metod, krävs det en väl utvecklad och tydligt beskriven, metod.

Ovanstående tankar är ingen kritik mot metoderna som används inom vetenskapen, utan en kritik mot tron på att metodologi är en garanti för sanning. Det är den inte. Metoden ger bara kraft och stöd till det som hävdas i vetenskapens namn. Och underlättar så klart för den som ska granska att förstå vägen fram till resultatet. Fast jag kan och vill inte slå mig till ro med det. Jag ser att det finns andra vägar att gå, andra sätt att förhålla sig till och tänka kring metod. Sätt och vägar som leder till bättre kunskap, snabbare kommunikation mellan vetenskapen och samhället. Här talar jag om hum-sam-området, det bör nog påpekas, om kvalitativa studier.

Kulturvetaren har sitt fält överallt. Vi lever mitt i och genom det vi studerar och är en del av det vi undersöker. Vårt material kan hämtas i princip varifrån som helst. Vi är själva en del av vårt material. Och att då begränsa sig till några få, på förhand utformade metoder är galet. Det är att på lösa grunder binda ris för sin egen rygg. Att först låta kollegor granska metoden ingående, för att överhuvudtaget få medel att forska, för att sedan kunna sprida tankarna som arbetet genererar obeaktat av dem det berör, allmänheten. Det är att skapa ett slags prästerskap som tolkar världen efter för allmänheten dolda principer, vilket är som upplagt för maktutövning och interna stridigheter som tar fokus från det övergripande uppdraget: Kunskap och förståelse för levt, levande liv.

Vetenskapens uppgift är att hjälpa människor att hjälpa sig själva. Så ser jag på saken, vetenskapen tillhandahåller underlaget, och övriga samhällsaktörer agerar i enlighet med kunskapen och insikterna som kommer från akademin. Vetenskapen bevisar inte hur det är, den undersöker verkligheten och lämnar förslag på förklaringar.

Kulturvetenskap behöver av ovan anförda skäl inte bry sig om Metoden, med stort M. Kulturvetenskap kan bedrivas på andra sätt, och efter andra principer. Kulturvetenskapliga rön behöver inte granskas av kulturvetare, de kan och bör också granskas av dem de angår: allmänheten. Men då krävs att allmänheten äger en utvecklad förmåga till kritiskt tänkande. Därför är det olyckligt att utbildningsplatserna inom humaniora minskar, för där förmedlas kunskap och förståelse för hur man kan tänka och agera kritiskt, även i relation till vetenskap. Satsningar på kulturvetenskap är alltså satsningar som betalar sig, för de ökar kompetensen i samhället. En allmänhet som är bra på kritiskt tänkande blir vaccinerade för den farliga auktoritetsbundenhet och det expertberoende som finns inbyggd i metodologitänkandet.

Kulturvetenskaplig forskning ger inte svar, den ställer frågor, pekar på problem och levererar verktyg. Arbetet med kunskaperna, omställningen av resultatet i handling (själva samhällsbyggandet) måste överlåtas till allmänheten. Experter på kultur finns inga, och om någon hävdar att han eller hon är det far de med osanning. Alla kan och vet något om sin egen värld och vardag, och den kunskapen kan förfinas med hjälp av kritiskt tänkande. Och det kan kulturvetaren vara expert på, men aldrig på kultur.

Kulturvetaren har med andra ord ett mycket speciellt förhållande till sitt studieområde. Vi är inbegripna i ett slags never endig fieldwork. Var vi ser finns uppslag att jobba med. Vart vi vänder oss finns problem att upplösa. Den enda metod vi behöver är förmågan att beskriva premisserna för vårt arbete. Transparens är som jag ser det vad metod handlar om i kulturvetenskaplig forskning, och det kan man förmedlas på olika sätt. Poängen är att om man bara gör det, beskriver sitt forskningsproblem och vägen till (upp)lösningen av det samma, på ett väl genomlyst sätt, då har man all metod man behöver.

Granskningen av arbetet görs bäst av dem det berör. Om dem man skriver om inte känner igen sig, eller om de inte ställer upp på premisserna spelar det ingen roll vilka metoder man har använt, då ger resultatet inte upphov till de effekter som kanske hade behövts för att göra samhället bättre, vilket all hum-sam-forskning syftar till. Bättre då att förmedla sina resultat i form av en strid ström av iakttagelser som kan granskas så att säga i realtid av dem man vänder sig till och vill påverka. Det är mer effektivt (både ifråga om tid och ekonomi) än att satsa de högst begräsade resurserna på att låta kollegor granska rönen först, vilket allt för lätt leder till inomvetenskapliga stridigheter som petitesser.

Inte bara kulturvetaren är inbegripen i ett never ending field work, alla är det. Kulturen är det vatten vi lever i och som vi just för att vi tar det för givet inte ser, för att hitta en liknelse som gör det enkelt att förstå hur lätt det är att missa viktig kunskap. Kulturen är som skogen vi inte ser, för alla träden. Därför är förmågan till kritiskt tänkande den viktigaste samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande egenskapen. Utan den inget modernt samhälle. Utan den är vi tillbaka till feodalsamhället där några få hade all makt, och där den stora massan styrdes efter för dem dolda principer.

Kritiskt tänkande är vad man får om man läser kulturvetenskap eller studerar humaniora. Och med hjälp av kritiskt tänkande kan man lära sig att se kulturen och förstå principerna bakom den. Kritiskt tänkande är det enda man behöver för att starta ett eget aldrig avslutat fältarbete. När det väl rullat igång handlar det bara om uppmärksamhet och tydlighet.