Snillen spekulerar

När jag var liten fanns ett program i TV som kan sägas vara symptomatiskt för tidsandan. Det hette Snillen spekulerar (här en länk till SVT Öppet arkiv), leddes av Bengt Feldreich och sändes från 1959 fram till någon gång i början av 2000-talet då produktionen togs över av BBC och bytte namn till Nobel Minds. Där, någon gång runt millennieskiftet, var det mycket som förändrades, många tidigare genomförda förändringar fick dessutom fullt genomslag i kulturen där någon gång. Tänker på det i efterdyningarna av gårdagens reflektioner kring ökad administration, New Public Management i akademin och en förändrad syn på kunskap. Snillen spekulerar var måhända ett lite taffligt program, men det var ett program som satte KUNSKAPEN i centrum och innehållet var viktigare än formen. Det drevs av nyfikenhet mer än något annat. Sedan tog BBC över och formen blev allt viktigare. På 1900-talet var det snillen som SPEKULERADE, medan det idag är SNILLEN som spekulerar. Skillnaden är slående, och den går igenom i samhället och hela det svenska utbildningssystemet.

Kunskapssynen har förändrats och idag finns inget utrymme för spekulation, osäkerhet, nyfikenhet eller sökande efter ny kunskap i okänd terräng, utan garantier för att lyckas. Enligt logiken att i spartider finns bara utrymme att satsa på säkra kort, läggs resurserna som samhället anser sig kunna avvara för ändamålet på just säkra kort. Bara det som vet vad hen ska komma fram till får forska och studera. Bara den som har ett tydligt mål, en utstakad väg som effektivt leder mot målet och som i efterhand kan visa på dokumentation och tydliga resultat får idag medel att forska för. Även om alla med insikt i forskningens villkor vet att arbete som bedrivs på det sättet inte leder till ny kunskap, banbrytande upptäckter eller några insikter som ligger bortom rådande snäva horisont. Även om alla med bara basal kompetens i kritiskt tänkande inser att lärande inte går till på det sättet. Även om vi vet att det är problematiskt och ibland till och med kontraproduktivt låter vi det ske.

Hur kunde det går så snett? Jag kämpar verkligen med att försöka acceptera sakernas tillstånd, men hur jag än vänder och vrider på det kommer jag till slutsatsen att det vi gör går på tvärs mot det som vi talar om, mot det som vi säger oss värna mest av allt. Kunskap, bildning, kritiskt tänkande och så vidare är det ingen som är emot. Trots det är det i praktiken bara en enda sak vi värnar: BUDGETEN, och den värnas till priset av allt det andra. För att vi lurat oss själva att tro att det går att styra ALLA verksamheter. Självklart behövs det administration, även av forskning och högre utbildning. Men man glömmer lätt att det gick utmärkt att bedriva dessa verksamheter utan andra mål än kunskap och nyfikenhet. Och det kostade inte mer. Jag har inga siffror, men det borde i rimlighetens namn vara så att en satsad forskarkrona gav mer tid för forskning på den tiden då det inte talades om over-head och en budget i balans i akademin. Då gick pengarna som lades på forskning oavkortat till forskning och forskarna jobbade med projekten så att säga ända in i kaklet, fram till dess att pengarna var slut. Idag försvinner först (minst) hälften av pengarna till administration och därefter försvinner än mer för kvalitetsuppföljning och utvärdering. Och eftersom en betydande del av arbetet som krävs för att lyckas få medel för fortsatt forskning måste utföras innan forskningen inleds kommer i praktiken alla framgångsrika forskare att lägga en stor del av de medel som ges för forskning på att arbeta med ansökningar för nya medel. Kunskapen i centrum? Knappast?

Det sägs att forskarutbildningen har blivit bättre efter att det infördes individuella studieplaner och vägen fram mot doktorsexamen standardiserades och kvalitetssäkrades, och visst, mycket har säkert blivit bättre. Men det var inte så att det var dåligt innan. Tvärtom genomfördes reformen för att sänka kraven på avhandlingarna, vilka i praktiken var ett slags livsverk. Värdet av doktorstiteln har alltså devalverats, vilket jag tydligt märker när jag läser avhandlingar i mitt eget ämne etnologi från 1950-talet. Ändå låtsas vi att det är samma. Och det gäller för övrigt även betygen i skolan, som tenderar att öka samtidigt som Sverige halkar efter när kunskaperna mellan elever i olika länder jämförs. Formen är den samma eller bättre och finare, men innehållet utarmas eller läggs ut på entreprenad. Kunskapen blir sämre och det är särskilt olyckligt i skolan och akademin, för det leder till att utarmningen accelererar. 

Jag antogs till forskarutbildningen 1997, och för det känner jag idag en enorm tacksamhet. För det innebar att jag fick söka mig fram längs min egen väg, i min egen takt, enbart med KUNSKAPEN som kompass. Formen var underordnad innehållet och resultatet, avhandlingen kan jag fortfarande känna mig stolt över. Boken läses fortfarande. Idag ser jag tragiskt nog tydliga tendenser till att forskarstuderanden resonerar och agerar som studenter i grundutbildningen. Formen är allt och innehållet betraktas som en formalitet, enligt logiken att avhandlingen och doktorstiteln är ju ändå bara ett körkort.

Fast i enlighet med NPM ska även PostDock-projekt idag vara allt mer strikt reglerade, liksom meriteringen till Docent och även Professor. Det talas om meriteringsprogram och publiceringsstrategier. Mönstret går igen överallt, form, form, form PÅ BEKOSTNAD av innehåll. Och fokus på form leder enligt systemets inneboende logik till krav på mer administration. Fast det finns inte pengar till det och därför får det rymmas inom nuvarande ramar vilket leder till att forskare och lärare lägger allt mer av sin tid och resurserna som satsas på skola, utbildning och forskning administration. Arbetstiden har ju inte förlängts. Därför är åtta timmar för en lärare och en forskare idag inte längre åtta timmar forskning eller undervisning, långt därifrån. Men det syns inte, för kunskap är en komplex verksamhet som inte går att mäta. Och därför finns inga incitament att göra något annat än att fortsätta på den inslagna vägen, tills den dagen då luftslottet sprängs, korthuset rasar och tomheten triumferar.

Därför undrar jag allt mer över frågan: Vem ska bedriva grundforskning, det vill säga söka NY kunskap på NYA ställen, enligt NYA metoder? Nuvarande system leder till ökad produktion av massor av saker som går att väga och mäta, men ny kunskap ser man sällan. Och förmågan att hitta den och värdera den minskar dramatiskt i samhället, vilket gör att motståndet mot NPM utarmas och processen kan fortsätta. Var finns det där lilla barnet när vi behöver det som mest, som kan skrika Kejsaren är naken.

Dagens akademi och utbildningssystem producerar allt fler "snillen", men allt mindre spekulation. Och det är så makten vill ha det, för hur skulle det annars se ut? Om forskare fritt fick söka vilka kunskaper de ville. Då skulle det ju kunna bli så att det visar sig att nuvarande system kritiseras, att vi måste tänka om och tänka nytt. Just det! Vi verkar vara överens om att vi har problem och då hjälper det inte med mer av samma, då måste vi tänka nytt och våga prova saker som ingen provat tidigare. Vi måste tänka och agera mer kritiskt. Vi måste bry oss mycket mer om allt det som verkligen betyder något: innehållet, kunskapen och forskningen.

Snillen spekulerar håller idag på att förvandlas, från en aktad verksamhet till ironi. Det kanske finns fog för det. Det finns definitivt fog för att reflektera mycket mer över vad vi håller på att göra med det arv och den kunskapssyn som Bengt Feldreich lämnade efter sig. När jag lyssnar på After Shave och deras låt Snillen spekulerar i ljuset av mina erfarenheter av dagens svenska akademi fastnar skrattet i halsen. Läs texten, reflektera. Och förklara sedan för mig att det är bättre ställt med kunskapen idag än på 1900-talet.

Vi
...har fått nobelpris.
Alla vi
...har fått nobelpris.
Så ni ser, framför er, fyra snillen.
...Vi är fyra snillen.

Ja vi
...har fått nobelpris.
Som geni
...och på expertvis.
kommer vi att förbli fyra snillen.
...Fyra snillen jämt.

All framtid och samtid, ja vi är experter. God kväll.

Vi
...har träffat kungen.
Alla vi
...har träffat kungen.
Han är fin mot genin och mot snillen.
...Vi har träffat kungen!

Och nu
...ska vi till TV.
Tänk att nu
... ska vi till TV.
Vi ska dit, på visit, spekulera.
...Spekulera, ja.

Bengt Feldreich, Bengt Feldreich. Kom, snillena vill spekulera.

Tankarna, ja tankarna vi har skiljer sig nog
...skiljer sig nog lite grand tror vi
ifrån tankarna, dom tankarna, som ni kommit på - ja, nog är det väl så?

Ni
...kan lika gärna
låta bli
...att bry er hjärna
Sluta tänk. Sluta tänka.
...Ni kan sluta tänka.

För vi
...kan tänka åt er.
Alla vi
...kan tänka åt er.
Så stäng av alla krav på hjärna.
...Stäng av hjärnan nu.

All framtid och samtid, för tankar ska tänkas av oss, ja...
Tänk på att, alla tankar som ni tänker, dom har vi redan tänkt.
Så ni kan lungt låta hjärnan få sin pension och gå.
Den behövs inte mer, vi tänker åt er.

Vi
...som fått nobelpris.
Alla vi
...som fått nobelpris
leder er, som ni ser, i vår framtid.
...Rakt in i vår framtid.

Av oss
...får ni datorer.
Flera gross
...kalkylatorer.
Och vi gör barn i rör, vi gör robotar
...Vi gör robotar.

som tänker, och skänker pension åt er hjärna.
Er framtidsrutin är bestämd av genin, tack för oss. Hej...