Om inlärd hjälplöshet

Idag på Brännpunkt avslutar Pernilla Alm, lärare och författare till boken Läxfritt – för en likvärdig skola, debatten om läxor i skolan med sin slutreplik. Även jag lämnar den debatten med en sista reflektion över det som sägs och den syn på kunskap och lärande som finns mellan raderna i texten. För det handlar naturligtvis inte om för eller mot läxor. Det är inte så man bygger en skola för kunskap, inte så man skapar ett utbildningssystem som garanterar samhällets långsiktiga behov av kunskap och kloka, självständiga, kritiska medborgare. Debatter om enskilda delar i ett system riskerar att motverka syftet med verksamheten.

Jag vill som sagt se mer av samtal, men i Alms svar syns inget av det, bara debatt och polarisering, försvar och fortsatt mission för en läxfri skola. Alm har bestämt sig, läxor är dåligt! Hon menar att skolan måste hänga med i tiden och att den måste moderniseras, genom att kapa ett av benen som all inlärning står på?! Och skälet för avskaffande av läxor är att många barn i Sverige idag växer upp i hem där föräldrarna saknar tid, kompetens eller intresse att hjälpa barnen. Det är så klart ett problem, men att lösa problem som finns i hemmen genom att ta bort en central inlärningsteknik från skolan är ingen lösning.

Läraren Christine Liebendörfer skriver på Brännpunkt 29/12 att man måste öva för att bli bra på något. Jag instämmer, självklart måste man öva och nöta. Jag är för hårt arbete, utan repetition befästs få kunskaper. Detta är något som många lärare under den senaste veckan också har hävdat i sociala medier. Man menar att till exempel glosläxor och mängdträning av mattetal hemma är av absolut vikt för inlärningen. Det hävdas att värdefull lektionstid inte ska läggas på denna syssla, som flertalet lärare dock menar ger viktig kunskap. När jag gav läxor märkte jag att det alltid var några elever i varje klass som inte gjorde läxan. Tyvärr lärde de sig aldrig glosorna och hamnade efter i sin språkutveckling. Jag är uppriktigt nyfiken på hur glosläxförespråkarna säkerställer att alla elever gör läxan och lär sig sina ord?

Jag är uppriktigt nyfiken på hur Alm menar att en läxfri skola kan leda till att kunskapen försvaras, för om problemet med att vissa inte gör läxan löses genom att ingen får någon läxa (genom att mindre tid totalt sätt läggs på lärande) är för mig en gåta. Tiden i skolan ökar inte, alltså minskar tiden totalt sätt om läxor avskaffas och det gör att skolans fokus på kunskap utarmas. Skolans uppdrag är att värna kunskapen, inte att säkerställa att alla gör allt. Det ansvaret ligger på föräldrarna och på barnen. Utan läxor blir det färre som får lära sig ta eget ansvar och vad det leder till ser vi som finns och verkar på högskolan på med fasa. Osjälvständigheten ökar liksom oförmågan att förstå vad som krävs för att inte bara jobba med uppgifter (konsumera tid med böcker och framför datorn), utan också utveckla kunskaper som håller måttet. Synen på att lärande är något som bara sker under överseende av en lärare sprider sig och den är förödande och leder till en inlärd hjälplöshet som riskerar att rasera inte bara skolan, utan i förlängningen även samhället som helhet.

Kunskap kräver självständighet, insikt i vad JAG behöver för att jag ska få ut mesta möjliga av mig själv och de förutsättningar jag har. Som ett led i den processen är läxor en viktig del, och om vissa elever inte gör läxan är det inget problem som kan lösas genom att inte ge några läxor. Vad händer om skolket ökar? Ska vi lägga ner skolan helt då, för det är ju den logiken som Alm hänvisar till? Jag ser inget försvar för kunskapen, varken i Alms första eller sista artikel. Är det verkligen skolans uppgift att "säkerställa att alla elever gör läxan", eller är det SKOLANS uppgift att värna kunskapen och att skapa förutsättningar för lärande? Om eleverna inte gör läxan måste det i rimlighetens namn vara deras eget och föräldrarnas fel, och det problemet går inte att lösa genom att avskaffa läxor för alla. Den syn på kunskap som Alm torgför och försvarar är djupt problematisk, för den leder till att den uppväxande generationen lär sig att lägga lärandet i lärarens händer. Alms tankar leder till spridandet av en inlärd hjälplöshet.

Både Liebendörfer och von Schantz hävdar att läxan ska hålla en viss kvalitet och att vuxenhjälp inte ska behövas. Det är dock inte så läxor ser ut i verkligheten. von Schantz menar i sin artikel att elever hemma själva styr över rum, tid och upplägg och över om läxorna alls blir gjorda. I arbetet med min bok träffade jag flera som vittnar om motsatsen. Till exempel Bredängsskolans biträdande rektor Eva Sarén som berättade att 10 procent av deras elever bor i så kallat osäkert boende, och det gör att många elever drar sig för att åka hem på eftermiddagarna.

Varför är det helt otänkbart att skolan erbjuder eleverna som bor på det sättet och som saknar en plats att göra läxan på utrymme för det? Varför är den enda lösningen att slopa läxorna, det är en fråga som inte besvaras? Varför då? Är det för att Alm säger det många vill höra? Är det för att hon tjänar pengar på att missionera om en läxfri skola där man har kvar (kunskaps)kakan samtidigt som man äter upp den? Återigen, bara för att det finns elever som inte gör läxan kan skolan inte använda DET som skäl till att sluta ge läxor. De ENDA argument som borde få anföras i debatten om läxor borde vara pedagogiska argument. Alm är med andra ord en lärare som inte sätter KUNSKAPEN i centrum och eftersom hon inte är ensam om detta riskerar kunskapsskolan att upplösas.

Försvaret av kunskapen är komplext och kräver både djup insikt, mycket tid och stor möda. Om allt fler lärare inte bara saknar vad som krävs för att utföra det arbetet, utan dessutom intresse för det, är det ett allvarligt problem. Alm bemöter kritiken hon drar på sig genom att rikta uppmärksamheten bort från skolan, bort från kunskapen och lärandet, till platser som skolan inte har något inflytande över. Skolans uppdrag är att stärka eleverna, att hjälpa dem att ta ansvar och att värna KUNSKAPEN. OM det finns elever som inte klarar detta eller om deras hemmiljö uppvisar brister så är det så klart ett problem, men det är samhällets och politikernas problem, aldrig skolans! Pressade kommunpolitiker jublar när Alm tar över ansvaret för frågor som ligger på deras bord och hon får säkert stöd och uppmuntran, men hon sviker inte bara barnen vars kunskaper minskar, hon sviker även skolans grundläggande uppdrag ATT VÄRNA KUNSKAPEN.

Liebendörfer menar att föräldrars uppgift är att påminna elever om läxor och se till att barnen gör dem. René León Rosales, doktor i etnologi, som också medverkar i min bok, vittnar om att många barn saknar vuxna i sin närhet och därför blir läxor ett stort problem för dessa elever. Föräldrarna jobbar till exempel natt och är inte hemma när läxan ska göras. Hur kan en omyndig elev antas kunna styra över sin hemsituation men inte sin skoldag?

Hur blir en elev myndig av att läxor avskaffas? Hur stoppas problemet i samhället med en växande inlärd hjälplöshet av att skolan sänker sina ambitioner eller överger metoder som är svåra att praktiskt genomföra? Hur får vi bättre kunskaper genom att ge eleverna mindre ansvar? Hur bygger man en kunskapsskola genom att skapa en skola där allt lärande sker under överseende av lärare? När tänker sig Alm att eleverna ska lära sig ta ansvar? Är det på högskolan, när de är myndiga och måste klara sig själva? Det är i praktiken vad jag möter som lärare på högskolan, vilket gör att jag och mina kollegor tvingas lägga allt mer tid på att få studenterna att förstå vad som krävs för att studierna ska leda till kunskap. Utan självständighet kan ingen kunskap växa och om allt fler lärare på lägre nivåer inte anser sig kunna ta ansvar för det arbetet har vi snart ingen kunskapsskola.

SCB rapporterar att 2011 nådde endast 44 procent av barn till föräldrar med högst förgymnasial utbildning grundskolans mål. Motsvarande siffra för barn till högutbildade föräldrar var samma år 87 procent. Vi vet att barns socioekonomiska bakgrund är en viktig faktor för hur de klarar av skolarbetet. Därför får vi i skolan inte strunta i vårt kompensatoriska uppdrag och tro att läxor gagnar de barn som har den svagaste ställningen i samhället. Att väl utnyttja lektionstiden och göra arbetet i skolan är att ta ansvar för alla elevers inlärning och utveckling.

Om vi vet att den socioekonomiska bakgrunden är ett stort problem är det i rimlighetens namn det problemet som ska bekämpas, men inte av lärare i skolan, utan av ansvariga politiker och av alla os tillsammans! Att göra det som tidigare gjorts hemma, av eleverna själva, utanför skoltid, under skoltid innebär att totalt sett mindre tid läggs på lärande. Det är ett problem som Alm blundar för i sin iver att sälja in budskapet att det går att både behålla kakan och äta upp den. När hon dessutom talar mer om det som finns och sker utanför skolan än det som sker i skolan, undrar jag varför hon blev lärare och varför hon vill fortsätta arbeta som lärare? Hennes omsorg om barnen är mänskligt sett oklanderlig, men uppdraget som lärare handlar som sagt om kunskap. Och att lära eleverna att bli hjälplösa riskerar att på sikt förvärra deras situation, så omsorgen är missriktad. En läxfri skola är en genväg, men till bättre och djupare, mer användbar kunskap finns inga genvägar, bara omvägar.

I en debatt är det viktigt att man håller sig saklig och till fakta. När von Schantz påstår att jag vill ha läxförbud och att forskningen jag hänvisar till inte håller – då visar hon med tydlighet att hon inte har gjort den läxa hon varmt förespråkar.

Och när Alm talar om allt annat än det som sker i klassrummen och skolan visar hon att hon inte bryr sig om kunskapen, som von Schantz värnar. Vad är skolans uppdrag? Att fostra framtidens medborgare, eller att lära den uppväxande generationen att bli hjälplösa?