Det är här den postmoderna sprickan blir tydlig hos Popper. I sin kategoriska och fullständiga antiessentialism, som ytterst är upplösning av alla kategorier, sällar han sig oavsiktligt till den form av upplysningskritik som decennier efter Popper togs upp av de poststrukturalistiska filosoferna. De talade liksom Popper om ”de stora berättelsernas död”, alltså helhetslärorna som emanerar ur platonismen. Och precis som Popper avvisar de ”naturen” och det essenstänkande som hör till den, att tingen är något i sig själva och består av något som kan identifieras som typiskt, med en kärna och en ofrånkomlig utvecklingslogik.Fast jag förstår nog inte riktigt. Är detta ett problem? Och hur kan någon som lever och tänker innan, sälla sig till något som kommer efter? Det borde i rimlighetens namn vara tvärt om. Jag är inspirerad av postmodernismen, det är i den tanketraditionen jag formats och det är från den jag hämtar mycket av min inspiration. Eller det handlar snarare om att jag läser och inspireras av tänkare som placeras i det facket, men som jag inte ser på det sättet och som själva inte accepterar den kategoriseringen av dem. Postmodern har idag blivit ett skällsord, vilket är synd för då riskerar man att kasta ut barnet med badvattnet. Detta menar jag dock inte att Lena Andersson gör. När jag läser Popper läser jag honom dock snarare som en som visar på rimligheten i det postmoderna, eller i en sansad tolkning av den tanketraditionen. För jag håller med Bruno Latour i hans kritik av visst postmodernt tänkande, som han menar är modernismen dragen till sin yttersta spets. Det finns ingen sanning, menar postmdernisterna, och det är paradoxalt nog, för dem den enda stora sanningen som inte kan eller får ifrågasättas. Popper närmar sig problemet från ett annat håll och upplöser paradoxen. Därför har jag problem med Anderssons ingång, för jag menar att det är att göra både Popper och postmodernismen en otjänst att jämföra dem på det bakvända sätt som Andersson gör.
I likhet med Popper anammar postmodernisterna sofisternas osäkerhet inför kunskap och bejakelse av rörelsen framför Platons absolutism och stadiga samhällsbygge. Med Popper dekonstruerar de innevarande kunskapsproduktion på olika fält (diskurserna) för att avslöja de falskt essentiella uppfattningar den grundas i hellre än att bygga nya filosofiska tankesystem med risk för att ta nya essentiella föreställningar i bruk.Här vänder hon dock på resonemanget igen, och jag kan utan problem instämma. Dekonstruktionen av falska grunder och utgångspunkter som inte finner stöd i verkligheten, den är jag med på. Fast man får inte fastna där, i upplösandet. Det gör inte Popper, som liksom Bruno Latour, försvarar vetenskapen och kunskapen. Både Latour och Popper söker efter en grund för sökandet efter kunskap, som fungerar utan att vara ett orubbligt och evigt fundament. Det gör inte (vissa av) tänkarna som placeras i facket postmodernism. Och här tycker jag att Andersson faller lite i samma fälla. Hon letar efter ett fack att placera Popper, men missar han värjer sig mot den synen på kunskap. Popper, Latour och de av postmdernisterna som jag inspireras av ägnar sig inte åt att undersöka eller reflektera över hur det är. De fokuserar på hur världen och vetandet blir, och på konsekvenserna av allt det som hålls för sant.
Men i motsats till Popper tar de konsekvenserna av sina förhållningssätt, avvisar objektiv kunskap och anammar sanningsrelativismen och det subjektiva vetandet där ingen utsaga är giltigare än någon annan. Och på samma sätt som sofisterna i Aten hyllade föränderligheten, det kaotiska och oreglerade förordar poststrukturalisterna tumultet, hybriden, det osköna, vaga, kategorilösa och uppblandade framför det rena, raka, äkta, tydliga, avgränsade, entydigt sanna och Platonskt perfekta.Fast jag menar att det finns en postmodernism som liksom Popper inte ensidigt fokuserar på avsaknaden av fundament och som inte fastnar i dekonstruerandet. Det finns en tredje väg, mellan ytterligheterna. En dialektik som Andersson riskerar att missa genom sitt sätt att resonera. Det säger jag inte som en kritik mot hennes analys eller tankar, för dem finner jag mycket inspirerande och upplyftande och kloka. Det är snarare så att hennes text hjälper mig att se det jag bara anat tidigare, men som jag nu ser klarare. Och den aspekten av kunskap vill jag slå ett slag för.
Det jag tänker på är ett slags indirekt tänkande, eller ett mer samtalande sätt att reflektera tillsammans om den värld som hela tiden blir till när vi människor interagerar med varandra. Det kritiseras allt för mycket och alldeles för ofta, snart sagt överallt. Och allt för sällan möts människor och tankar i icke-polemiskt utbyte vars mål inte är att avfärda eller vinna över den andre. Postmodernismen är lätt att avfärda, men eftersom det lika lite som Poppers tänkande är en ny och mer sann filosofi om hur det är EGENTLIGEN (utan förslag på hur man kan förhålla sig till en värld stadd i ständig tillblivelse, där historien inte säger oss något om framtiden) går teorierna inte att kritiseras för det. Fast det är kanske inte vad Andersson vill?
Poststrukturalisternas filosofiska insatser och ifrågasättanden har vidgat horisonter och varit ovärderliga som grund för ifrågasättande av bestående strukturer och hierarkier. Men dessvärre har de också emellanåt gett den intellektuella lättjan och dumheten en sofistikerad utstyrsel. Risken är stor att man slutar försöka om man ständigt betonar hur lite som går att veta, att ”kunskap” är maktutövning och kränkning av andras perspektiv, och att vad subjektet upplever som sant alltid är viktigt och giltigt.Detta har poststrukturaliseter anklagats för, med rätta i många fall, men som karakteristik över hela den tanketraditionen är kritiken orättfärdig. Att tänka utan fundament är svårt och det är lätt att gå vilse, men om vi verkligen vill förstå världen, samhället och vilka framtider som är möjliga. Om vi verkligen vill skapa en långsiktigt och i ordets alla betydelser hållbar värld är det bara den vägen som är framkomlig. Och bara för att några av pionjärerna gått vilse betyder det inte att det är fel på tanken och dess riktning.
Karl Popper skulle inte ha känt igen något av detta som sitt. Men förkastar man allt hos en entydig fiende hamnar man ofta mot sin vilja hos fiendens fiende. Så driver en absolutistisk antiessentialism förnuftsivraren Popper i famnen på den förnuftsfientliga relativism och nihilism som är honom främmande.Jag skulle vilja rekommendera Bruno Latours bok An Inquiry into Modes of Existence, för där undersöker han vägar fram för det tänkande som Popper pekade ut riktningen för, utan att falla i den postmoderna fälla som Andersson (med rätta) pekar på.
Vi borde samtala mer, över olika typer av gränser och för att göra det behöver vi ett neutralt språk. Det är Latours sätt att ta sig ur den lösning som vetenskapen befinner sig i. Vi behöver samtala mer och för att göra det måste vi lära oss vad ett samtala kan vara och att det är skillnad mellan debatter och samtal. Det är mitt förslag på vägar fram. Jag är enig med Andersson och med Popper och Latour, om betydelsen av det. Och det är en fråga och ett ämne som det finns gott om anledningar att återkomma till under 2015.
God fortsättning på det nya året!
Anderssons artikeln är aningen förvirrande pga att det finns så många fack och -ismer i hennes begreppsapparat. Jag tror att de skymmer mer än de klargör.
SvaraRaderaPoppers fantastiska upptäckt, att kunskap kan växa genom att vi falsifierar (motbevisar, vet mindre), måste man verkligen anstränga sig för att kalla "postmodernistisk". Popper är antiessentialist i jämförelse med Platon, visst. Men i relation till modernismen är ändå Popper helt kompatibel med det moderna sociala ingenjörskapet, det moderna projektet om stegvisa framsteg och förnuftets härskande över dogmerna (vetenskapliga såväl som religiösa osv.).
Popper har falsifieringen och den skoningslösa kritiken som garant för att vi kan veta mer genom att veta mindre. Det är bara så som vi kan ersätta Newton med Einstein, Linneus med Darwin etc. Popper menade att det är bara genom att vi har en antiessentialistisk ide om sanning i kombination med en institutionaliserad kritik som vi kan göra framsteg. Detta är mycket mer än ett eko av Kant, det är en vetenskapsfilosofi för nittonhundratalets höga modernism.
(Popper hade sedan fel på några punkter, framförallt missade han att falsifiering i praktiken sällan var så enkel som han hade föreslagit, observationerna var fortfarande teoriimpregnerade. Och att falsifieringen drogs med ett liknande problem som induktivismen, dvs. hur många motbevis krävs för att vi ska överge en teori?)