En barnslig kultur kan aldrig leda till ett vuxet samhälle

Några rader. Ett lösryckt citat, hämtat från oceanen av text som skvalpar på nätet. Hittade nedanstående stycke när jag letade uppslag till dagens bloggpost, och det var som att trycka på en knapp som utlöste en explosion av tankar. Vart är vi på väg? Vad sysslar vi med? Ärligt, är det någon som på allvar tror att vi med nuvarande sätt att tänka och agera kommer att kunna skapa en bättre värld, för oss i det korta perspektivet och för våra barn och barnbarn i det lite längre? Jag håller med Niklas Wahllöf, som i höstas skrev följande i en krönika i DN.

Som om vår kultur har gått i barndom. Likt det lilla barnet leker vi och skrattar på oss i ena stunden för att i nästa vara jättearga, protestera, skrika och slåss. Och sedan gråta förtvivlat. Och ha sönder. Eller bara sätta oss på tvären.

Med hjälp av bara några rader, några välfunna ord, går det att säga enormt mycket mer än med alla ord i världen. Men för att uttrycka sig kort, koncentrerat och klokt krävs eftertanke och omsorg om orden. Jag vet att jag inte alltid lever upp till det, men det är alltid målet för skrivandet, att uttrycka sig vackert, kärnfullt och klokt. Fast i den pressade vardagen överskuggas allt av kravet på prestation och under sådana förhållanden, när tid för eftertanke, kritisk analys och formuleringskonst misstas för lathet, är det svårt att göra det man vill och tror på. Jag kämpar och försöker, men i kraftig motvind.

Vi lever i en kulturförnekande kultur som inte accepterar att det som förnekas undersöks. En kultur vars grund är informerad okunskap. Det är enda sättet som drömmen om en kaka som kan ätas och samtidigt behållas, en evighetsmaskin som ger mer än den kräver, kan upprätthållas. Och när kravet på prestation, av vad spelar ingen roll, bara det är mycket, snabbt och billigt, drivits till sin spets finns inga hinder för en exponentiell utveckling. Det jag, och alla som fortfarande har förmågan att tänka kritiskt i behåll, och som ser värdet av eftertanke och analys, fasar för, det bejakas av dem som sjunger den eviga tillväxtens lov.

Igår slutade min chef och lämnade oss i saknad, för det har varit en väldigt uppskattad och bra chef, med följande ord, följande strofer eller lösryckta citat från diktare som levde i en annan tid, när klokskap och eftertanke fortfarande var samma andas barn. Symptomatiskt att en akademisk ledare lämnar akademin till tonerna av lyrik, inte för den akademiska kulturen, utan för det som akademin en gång stod för men som idag övergivits. Eller i alla fall gillar jag den symboliken.


Gustav Fröding citerades i tackmailet som gick ut till oss anställda. Han skrev följande, och jag kan bara nicka instämmande. Jag vill inte heller vara god eller ädel, inte om det måste ske enligt gällande regler och i linje med rådande definition av begreppen.

Jag vill ej vara ädel, jag vill ej vara god,
de gode och de ädle de ställa upp sin stod
i skönaste belysning på högsta piedestal
med inskrift om bedrifter i hörnet av sin sal.  

Sen stå de och betrakta sin älskliga bild,
hur ädel är ej minen, hur god och blid och mild,
de tänka i sitt hjärta: Si, allt är ganska gott!
- men bakom står Hin onde och hostar så smått.

Jag vill inte ge sken av något för att framställa mig på ett speciellt sätt. Jag vill vara sann mot det jag gör och jag driva av en hunger efter bildning. Tyvärr blir det allt mer sällsynt och det uppfattas ibland till med som ett uttryck för illojalitet att sätta kunskapen i första rummet och den egna karriären i andra. Så ser det ut idag. Bakom den putsade fasaden breder tomheten ut sig. Det och den känslan kan nästa strof, nästa lösryckta samling ord och koncentrerade tankar få illustrera. Det är en dikt av Nils Ferlin.

I livets villervalla

vi gå på skilda håll.

Vi mötas och vi spela

vår roll -

Vi dölja våra tankar,

vi dölja våra sår

och vårt hjärta som bankar

och slår -

Vi haka våra skyltar

var morgon på vår grind

och prata om väder

och vind -

I livets villervalla

så nära vi gå -

men så fjärran från varandra

ändå.

Är det inte så vi gör? Är det inte så det ser ut idag? Vi döljer oss för varandra och ibland för oss själva. Inte konstigt då att en kultur som förnekar sig själv kan växa fram. Yta blir allt och innehållet gör man bäst att hålla borta från allt vad granskning heter. Och sedan undrar vi hur populism och rasism kan ta sig ända in i parlamentet?! Sedan står vi där handfallna inför kunskapsras och bristande förmåga att hantera livets och verklighetens komplexitet. Det enda vi kan göra i villervallan som vårt tänkande och handlande gett upphov till är att putsa på skylten som döljer skiten och problemen där bakom.

Ett sista citat, en sista dikt att sämja dem, en dikt att främja dem, en dikt att djupt i mörkrets vida riken tämja dem, för att med en blinkning till Tolkien peka på att populärkultur inte nödvändigtvis måste vara ytlig och bildningsfientlig. Fast kulturförnekelsen springer inte fram ur någon ond person och det handlar inte om några illvilliga individer. Det vi gör, det gör vi med och mot varandra. Därför stämmer jag in i Dan Anderssons ord, för kunskapens och den kritiska analysens skull. För att visa att även jag värnar eftertanken och visheten.

Gäckas dig skall jag, smäda dig fritt,
slänga dig bort från min skuldra,
har du befallt mig: tig och sitt!
skall jag stå upp och bullra.

Fler måste stå upp och bullra, istället för att tysta löpa med. Ska vi få en skola i världsklass och en integrationspolitik värd namnet, och ska bildning och kunskap någonsin kunna hävda sig krävs av oss som ser och förstår faran med en kultur som förnekar sig själv att vi tar steget upp och ut i vuxenvärlden. Det räcker inte att sätta sig på tvären eller tjura och att fånle åt allt gör oss inte smartare än en femteklassare.

Att vara vuxen är att ta ansvar, och att ta ansvar på riktigt är att göra det som är obekvämt och omständligt för att man vet att det blir bättre sedan. Förmågan att skjuta upp och vänta på behovstillfredsställelsen, istället för att ta så mycket man får nu även om man vet att man kommer att belönas mångfaldigt om man väntar. Den förmågan är grunden för en vuxen kultur, en hållbar och excellent kultur.

Vill vi undvika att stå där sedan, med det enda att säga till vårt "försvar" att, jag följde bara order? Ja då finns inga genvägar, och inga fasader i världen kan dölja vad som krävs av oss. Vi måste växa upp och höja våra röster. Vi måste stå upp och bullrande agera för det vi tror på, i enlighet med kunskaperna vi har, annars kommer någon annan att göra det.