Dagens Nietzsche, om kunskapsmoral 2

Då detta är fortsättningen på resonemanget i förra bloggosten tillåter jag mig att rivstarta och kasta mig ut i texten av Nietzsche. Den handlar om kunskap och om kunskapens relation till den som söker kunskap, om ett ömsesidigt förhållande mellan objekt och subjekt. Vem är det som lär och som vet, och vad gör insikter och förståelser med oss?

231.

Lärdomen förändrar oss, den gör vad all näring gör som inte blott "underhåller" --: såsom fysiologen vet. Men i grunden, allra "längst ner" i oss själva, finns det givetvis något som inte låter sig undervisas, ett granitartat andligt fatum, av förutbestämda avgöranden och svar på förutbestämda utvalda frågor.

Vissa personlighetsdag är medfödda, genetiska och en del av utgångspunkten för varje individs förutsättningar att lära. Detta påverkar kunskapen, eller snarare synen på kunskap, för det är lika känt faktum att det finns maktordningar i samhället som bestämmer vem som alla andra ska lyssna på och vad som kan anses vara värdefull kunskap och verkligt vetande. Om hen är optimistiskt eller pessimistiskt lagd kommer att påverka hur hen ser på de fakta som föreligger. Detta, själva personlighetsdagen som inte går att ändra på, det som ligger djupt där nere, påverkar och avgör. Och det kan vi välja att bortse från, eller göra något av. I dagens skola väljer vi att bortse från detta och talar om människans inneboende önskan att lära. Tyvärr glömmer vi konsekvent bort att lärandet, önskan att veta, inte följer gällande, politiskt utformade, läroplan. Det är inte, som Enkvist visar i sin undersökning (se förra bloggposten) att eleverna har en inneboende önskan att lära spanska.

Vi får problem när fokus riktas mot läraren, och när ansvaret för att eleverna ska lära (spanska, matte eller något annat som anses viktigt) läggs på pedagogen. Den som är lat till sin läggning kommer att ta alla chanser som finns att slippa, eller att låta läraren göra jobbet. Det är ingen anklagelse mot någon och det är heller inget problem, det är en djupt mänsklig förutsättning för samhällets framtida kunskapsförsörjning.

I varje grundläggande problem talar ett oföränderligt "sådan är jag"; beträffande man och kvinna kan en tänkare exempelvis inte lära om, endast bli fullärd -- endast i botten utforska det som redan "står fast" hos honom.

När jag söker mig fram i okänd terräng för att söka kunskap gör jag det av lust. Jag vill veta, men jag stöter ständigt på andra i min omgivning som inte vill, som inte orkar eller som inte ser meningen med det jag gör. Och som lärare möter jag idag allt oftare lata elever som vill veta VAD JAG VILL HA AV DEM FÖR ATT GE DEM DET BETYG DE ÄR DÄR FÖR. Det är ett allvarligt problem, som inte går att lösa med aldrig så mycket fokus på pedagogik. Olika människor har olika personligheter och behöver olika incitament för att skaffa sig kunskap. Alla vill och kan inte förmå sig att mobilisera den kraft och det fokus som krävs för att läsa Nietzsche med behållning. Och alla vill bevisligen inte läsa matte. Ändå tvingar vi elever och ålägger lärare ansvar för att kunskapen ska ta sig in i huvudet på alla, enligt på förhand uppgjorda mallar och kvalitetssäkrade metoder som utvärderas i efterhand.

Man finner emellanåt lösningen på vissa av de problem som just förmår göra oss trosvissa; kanske kallar man dem härefter för sina "övertygelser". Senare -- ser man i dem endast fotspåren på vägen till självkännedom, vägvisare till de problem vi själva är, -- rättare sagt, till den stora dumhet vi är, till vårt andliga fatum, till det orubbliga längst "där nere".

Människan HAR intellektuell förmåga och vill lära, livet vore omöjligt utan dessa fundamentala egenskaper. Men, och det är poängen här, alla vill inte lära sig det som Jan Björklund och andra anser att alla måste lära sig. Skola och utbildning är och kommer aldrig att kunna bli en produktionsenhet som på ett snabbt och kostnadseffektivt sätt kan producera kunskap. Den synen på kunskap och den moral som den bygger på är kontraproduktiv. Kunskap är inget i sig, den uppstår alltid mellanrummet mellan subjekt och objekt. Människan har ingen DIREKT tillgång till någon REN och otvetydig kunskap, och ingen vill eller kan vara intresserad av allt. Därför kan skolan aldrig tvinga någon att lära något. Betyg kan tvingas fram, liksom mätbara resultat, men inte KUNSKAP. Och så ser det ut som det gör i dagens skola också. Det produceras som aldrig förr och lärarna sliter som djur, men kunskapen utarmas. Ju mer det jobbas med planer, kvalitet och målsäkring, desto mindre kunskap, för det innebär att fokus riktas mot fel saker, mot form istället för innehåll.

Mot bakgrund av den översvällande fördragsamhet jag just visat med mig själv, kanske man också är mer benägen att låta mig yttra några sanningar om "kvinnan i sig": förutsatt att man numera på förhand vet i hur hög grad det just bara är -- mina sanningar.

Den avgörande frågan för all kunskapsutveckling är vem som lär, vilken personlighet hen har med sig in i processen, vad som ska läras och varför. Och förstår vi inte att ansvaret för lärandet åligger den som ska lära, ingen annan, kommer ingen kunskapsskola att finnas. Ju längre vi väntar med att ta dessa insikter till oss, desto dyrare och mer mödosamt blir det att ta Sverige tillbaka till den (kunskaps)position vårt land en gång hade, innan skolan började reformeras.

Lärare måste få mandat att gå sin egen väg. Utan tillit till den som ska lära kan ingen kunskap växa, och utan individens ansvar kan inte lärande uppstå. Kunskap är ingen produkt, det är något annat, något fragilt och värdefullt. En nåd att bedja om och något att vara ödmjuk inför. Nietzsche lär mig inte vad kunskap är eller vad som är sant eller falskt, han bjuder in i mig i sitt eget sökande och han visar mig vem han är, vilket personlighet han har. Och det hjälper mig att lära, ger mig verktyg att arbeta med på egen hand.

För att Nietzsches texter ska bli begripliga måste läsaren arbeta med innehållet, med orden och tankarna. Utan bearbetning och tolkning saknar orden mening. Därför säger alla anklagelser om att Nietzsche är en flummare mer om den som uttalar den typen av domar, än om filosofen som döms. Ansvaret för lärandet kan inte delegeras eller läggas ut på entreprenad, ändå är det så som skol- och utbildningspolitiken är utformad. Varför då? Kanske för att den som är ansvarig för skolan är lat till sin läggning, eller för att hen har en fallenhet för enkla lösningar? Och när ansvaret för en så pass viktig sak som skolan och den högre utbildningen vilar på ett fåtal, är det slumpen som styr vilken skola vi får och i förlängningen vilken kunskap och vilken grund allt vilar på.