Akademins courporate bullshit

Vår beredskap är god, sa han, Per Albin Hansson, landsfadern. Och det svenska folket trodde honom, har jag i alla fall för mig att man brukar säga. Hur det nu var med den saken låter jag vara osagt, för det jag tänker på handlar inte om det, utan om det faktum att beredskapen inte alls var god, tvärtom. Att Sverige inte invaderades under andra världskriget handlade om helt andra saker än den svenska förmågan att försvara sig. Tur och tillfälligheter var det som fällde avgörandet, och det i sin tur ledde senare till rekordåren i den svenska ekonomin. Under 50-, 60- och 70-talen pekade alla siffror uppåt. Sverige rönte uppmärksamhet i världen och den svenska modellen beundrades. Då hade vi en skola och ett utbildningssystem som lyftes fram och som studerades som en förebild. Sedan, från 1980-talet och framåt har det gått utför. Och här står vi nu.

Det krävs självbedrägeri eller ignorans, lögn och hårdvinklade perspektiv på samhället för att kunna upprätthålla illusionen om att det går bra för Sverige, för att kunna säga att vår beredskap är god. Per Albin Hansson fällde sitt berömda uttalande mitt under brinnande krig, i en exceptionell situation och ett utsatt läge, när det var som det var med beredskapen och det avgörande var att folket upprätthöll modet och inte gav upp. Han är ursäktad och det gick som tur var vägen. Men det är inte vi idag, vi har inget sådant att skylla vårt självbedrägeri på. Dels är läget ett helt annat och något otvetydigt hot utifrån mot Sverige finns inte. Dels är vi inte i behov av någon nationell samling för att överleva krisen, tvärtom vet vi redan allt vi behöver veta och det som saknas nu är handling, kollektiv handling.

Vad Sverige behöver är krismedvetenhet. Insikt om det allvarliga läget och förståelse för hur dålig vår beredskap egentligen är. Det sociala kapitalet är förött, sammanhållningen i Sverige är katastrofal och landet håller på att slitas isär inifrån av ekonomiska och sociala klyftor samt en växande misstro mellan grupper och enskilda. Det ekonomiska kapitalet är kört i botten. Den där Atlantångaren som Björklund talade om så fort han fick chansen, för att dribbla bort kritiken mot hans egen misslyckade politik, den drivs framåt genom att elda upp inredningen. Underhållet i samhället, infrastrukturen och själva fundamentet som landet vilar på vittrar sönder på grund av ignorerat underhåll och av missriktad sparsamhet. Beredskapen är inte god, alls. Sanningen är att det finns ingen beredskap, inga lager att ta till eller marginaler att luta sig mot. Sverige vilar på MINNEN av fornstora dagar.

Vad som förs fram som lösningar på problemen är mer av samma som försatt oss i den prekära situation vi befinner oss i. Skolan och hela utbildningssystemet håller på att administreras till döds. Ytan, fasaden och formen må vara imponerande, väloljad och klanderfri. Det produceras mer mätbara resultat än någonsin och planen följs till punkt och pricka. Budgetdisciplinen är god. Det är bara det att hela bygget vilar på lösan grund och det som produceras är meningslös tomhet. Utfallet av hela apparaten, det som produceras av utbildningssystemet, på ett generellt plan (som tur är finns det alltid undantag), är inte KUNSKAP. Det kan tyckas vara en detalj och jag kanske uppfattas som en party killer, men det är den tragiska sanningen. Och ingen tjänar på att den inte förs fram, tas på allvar och undersöks grundligt. För om vi verkligen vill ha ett hållbart samhälle och en kunskapsskola finns inga genvägar, bara hårt gemensamt, konstruktivt arbete, med sådant som verkligen betyder något och som leder till att vi alla får det bättre och att framtidens kunskapsbehov säkras.

Här är en lista på saker som idag brukar föras fram som lösningar på problemen, men som jag menar tvärtom är en del av problemet.

1. Universitet och skolor är inga produktionseheter! Kunskap är en nåd att stilla och ödmjukt bedja om, inte ett resultat som kostnadseffektivt kan stressas fram genom strategier hämtade från näringslivet. Utbildning är en osäker men nödvändig investering. Ingen tjänar på höga betyg, många examina, olika typer av nyckeltal eller något annat som mäts idag och som används för att spela ut olika lärosäten mot varandra. Det är inget annat än en nationell skandal att landets akademiker tvingas bli konsulter som kränger "kunskap" till kunder med hjälp av "akademisk" courporate bullshit såsom: publiceringsstrategier, bibliometri, utvärderingar och strävan att bli världsledande. Vad forskare, lärare och studenter behöver är tillit, lugn och ro och förståelse för misslyckanden, marginaler och KUNSKAPEN i fokus.

2. Forskning visar inget! Forskning ger oss inga svar. Resultatet av gedigen forskning är UNDERLAG till beslut. Om vi tror att forskning kan visa något eller ännu värre bevisa något är vi illa ute, för det som framförallt kännetecknar forskningen är att forskare INTE är överens. Forskning handlar om att söka svar och plausibla förklaringar till komplexa problem och en värld som ständigt förändras. Ödmjukhet inför framtidens fundamentala oöverblickbarhet är oerhört mycket viktigare än säker kunskap och vattentäta bevis. Det forskare är bra på är att UNDERSÖKA och ANALYSERA!

3. Ekonomistyrning av skolor och universitet ger resultat, men inga användbara resultat. Resultaten av målstyrning av kunskap och utbildning må vara mätbara, men eftersom det som mäts inte är det som samhället verkligen behöver tar mätandet, utvärderandet, kontrollerna och den snabbt växande administrationsapparaten fokus från kärnverksamheten, det vill säga lärandet och kunskapsutvecklingen. Lärande är en komplex verksamhet och alla försök att reducera det som är komplext kommer att förändra innehållet. Betygen må öka, men det som verkligen betyder något är det som elever och studenter VERKLIGEN kan och det är omöjligt att mäta på något otvetydigt sätt och därför bör lärare befrias från den uppgiften, för att kunna ägna sig åt det lärare är bra på: LÄRANDE, vilket inte kan handla om att kontrollera resultatet. Om elever och studenter inte lär sig ligger ansvaret hos dem, inte hos lärarna. Släpper vi den principen är vi ute på ett sluttande plan.

4. Den enda vägen leder alltid fel. Idag har det utvecklats en logik som alla måste följa och som går ut på att bara det bästa är gott nog och värt att satsa resurser på. Och det går så klart inte att argumentera mot, men eftersom ingen vet på förhand vad som kommer att vara bäst framöver kommer den logiken att leda till ovanstående problem och allt fokus och resurserna vi säger oss värna kommer att förbrukas i jakten på det bästa. Det är helt enkelt ett omöjligt uppdrag, och ju förr vi inser att kunskapens vägar är omvägar desto bättre. Den bästa skolan är den där elever lär sig något, och det är som sagt inget som går att veta förrän i efterhand, ibland långt senare. Kunskap är som sagt inget resultat, utan en nåd att ödmjukt bedja om och hoppas på.

Vi kan väga, mäta, jämföra, utvärdera och skapa nya effektivare administrativa system. Vi kan hålla oss sysselsatta med sådant som ger tydliga resultat, vi kan producera artiklar, utforma snillrika, målsäkrade (och halvt genomförda) forskningsprojekt att konkurrera med varandra om pengar med. Vi kan citera oss blåa av ansträngning och skaffa oss imponerande publiceringsstrategier och ambitiösa mål som betas av, kontrolleras och rapporteras. Vi kan skapa ändlösa listor på saker vi gjort. Inget av det förändrar faktum att vi skapat en visserligen imponerande motor som låter väldigt mycket och som är skinande blankpolerad, men den rör sig inte ur fläcken och den slukar enorma resurser till ingen nytta. Dagens utbildningssystem premierar allt annat än verkligt lärande och kunskap och samhällets slits sönder inifrån av en förödande konkurrens till döds.

Vår beredskap är inte god, men lösningen på problemet är som tur är inte på något sätt svår. Det enda som krävs är insikt om vad som verkligen är problemet och vad som faktiskt leder till verkliga och långsiktigt hållbara resultat. Svårigheten ligger i genomförandet, för det finns som sagt inga enkla lösningar.