Prekariatet och en växande osjälvständighet

Det största problemet idag är den växande bristen på förmåga till självständighet i samhället. Alla drabbas av detta och det är på inget sätt ett problem som är isolerat till högskolan där det blir tydligare och tydligare för varje år hur bristen på självständighet växer bland studenterna. Det står inskrivet i examensmålen att studenterna efter genomgången utbildning kan uppvisa självständighet. Det är med andra ord vi lärare och högskolan som har ansvar för att studenterna ska bli självständiga, vilket i sig visar hur illa det är ställt. För det borde naturligtvis vara ett FÖRKUNSKAPSKRAV för studier på högre nivåer att den som vill läsa klarar av att göra detta på egen hand! Så är det nu inte och det tar allt mer tid i anspråk, tid som behöver användas till annat, för det brister som bekant även i förkunskaper.

Över detta orosmoln, som är allvarligt nog i sig, vilar ett annat hot. Den ständigt pågående och allt mer ursinniga effektiviseringen. Billigare, snabbare, bättre och tydligare. Allt och alla överallt pressas till det yttersta för att få ut mesta möjliga till lägsta möjliga pris. Och det går alltid, överallt att bli lite bättre, lite snabbare. Kostnaderna kan alltid pressas lite till. Alla drabbas och att det växer fram ett missnöje som tar form på det sätt det gör (tänker närmast på SD) är ett klassiskt exempel på hur det brukar bli när ett samhälle utsätts för det vi idag utsätter oss själva för. För det är inget utifrån kommande hot som här beskrivs, det är ett hot som vi riktar mot varandra, det är något vi gör med och mot varandra.

Problemet ligger djupt och är en del av rådande kunskapssyn. För även vetenskapen pressas av samma krav på effektivisering. Snabbare, bättre och tydligare är mantrat. Även granskningen, utvärderingen och avgörandet av vem man ska lita på, vems kunskaper som är bäst, regleras av samma tankefigur. För lägsta möjliga pris förväntas forskare producera bästa möjliga kunskap, så effektivt som möjligt. Därför införs enhetliga meriteringssystem, bibliometri och fasta karriärvägar som reglerar trovärdigheten och som utser vem man ska lita på och ledas av.

Bara det och den bäste är gott nog, vilket manifesterades med pompa och ståt i förgår när Nobelprisen delades ut. Bröd och skådespel åt folket, så märker de inte att själva grunden för allt vi vant oss vid att ta för givet håller på att urholkas. Tilliten till systemet är så stor att ingen ser att kejsaren är naken, ingen vågar i alla fall påpeka detta, av rädsla för att det lilla hen har kan tas ifrån en. Det är enkel matematik, för det brister som sagt i självständighet. Inte i tal och skrivelser, styrdokument och regelverk, men i handling och praktik. Marknaden styr fördelningen och konkurrensen garanterar kvalitet, och människan är den hotfulla faktorn, den svagaste länken i kedjan. Men vänta lite här nu. Är det inte av människor och för människor vi överhuvudtaget har ett samhälle? Låt oss stanna upp lite och tänka efter. Vad är det vi sysslar med egentligen?

Läser dagens Under Strecket, och finner hopp. Alla är inte tysta. Det finns de som ser sambanden och som förstår vad som är problemet, och att alla både drabbas och är delaktiga i och göder den nedåtgående rörelsen. Guy Standing är en av dem och hans nya bok En färdplan för prekariatet känns oerhört angelägen. Den handlar om vårt samhälle, det samhälle vi här i Sverige ska gå till extraval om i mars. Ett val som vissa menar är en folkomröstning om massinvandringen. Jeana Jarlsbo, författaren till artikeln, skriver följande om boken och det som håller på att hända.

Alltfler människor ansluter sig till prekariatet, en enligt den brittiske ekonomiprofessorn Guy Standing framväxande klass präglad av kronisk otrygghet. Standing, som är verksam vid Londons universitet, har fått stor internationell uppmärksamhet för ”Prekariatet. Den nya farliga klassen” från 2011. Uppenbarligen är han djupt besviken och minst sagt upprörd över makthavarnas likgiltighet för prekariatets försämrade levnadsvillkor och urholkade medborgerliga rättigheter, vilket också framgår av hans senaste, angelägna bok, ”En färdplan för prekariatet. Vägen till ett fullvärdigt medborgarskap” (övers: Joel Nordqvist, Daidalos). Med avstamp i en vision om det goda samhället och med det engelska folkfördraget Magna Charta från 1215 som förebild, föreslår Standing här 29 riktlinjer för ett handlingsprogram som ska fokusera på frågor som rör prekariatet.

Prekariatet är en splittrad, heterogen klass. I sin nya bok påpekar Standing att prekariatet delvis rymmer en stor grupp människor som tidigare hört till arbetarklassen och som lätt låter sig lockas av populister med nyfascistisk agenda, vilket varit fallet i Grekland och Ungern. Till prekariatet hör också allt större skaror av så kallade denizens eller ”naturaliserade”, det vill säga migranter och etniska minoriteter med minst trygga rättigheter. De blir ofta måltavla för demonisering. Prekariatets tredje, snabbt växande del består av de högutbildade vars förväntningar om en ljus framtid och goda karriärmöjligheter inte blivit infriade. Att de är frustrerade över att inte kunna få ett arbete som motsvarar deras universitetsutbildning förklarar varför de inte sällan saknar framtidstro.

Men de börjar få en kollektiv röst, menar Standing. I en text med det talande namnet ”Kommuniké från en frånvarande framtid”, publicerad i elektronisk form i september 2009, skriver det självbenämnda ”Research and destroy”-kollektivet vid University of California, Santa Cruz, bland annat: ”’Arbeta hårt, lek hårt’ har varit det överentusiastiska mottot för en generation under upplärning… för vad? – att rita hjärtan i cappuccinoskum /…/ Vi arbetar och vi lånar för att kunna arbeta och låna.” För övrigt har det visat sig att många deltagare i Occupy Wall Street-rörelsen år 2011 tillhörde prekariatets högutbildade samt att drivkraften och energin kom från dem snarare än från prekariatets förvirrade delar.

Det handlar om kunskapssyn, tolkningsföreträde och makt. Det handlar om konsekvenser av bristande självständighet. Problemet är stort, komplext och det drabbar oss alla, samtidigt som vi är medskapare av det och delaktiga i processen. Det handlar inte, vilket snart sagt alla politiska partier hävdar, om de andra, det handlar om oss: Om dig och mig och vad vi gör mot varandra. Det handlar inte om jobben, skatterna eller invandring. Det handlar om hur vi ser på varandra. Med andra ord handlar det om den fråga som var störst i förra valrörelsen, men som i den nya helt tystats. Det handlar om kunskap och utbildning och målet med sådan verksamhet.

Bland Standings mest tankeväckande förslag figurerar även en avvarufiering av utbildningen. Globaliseringen har utmynnat i en kommersialisering av utbildning runtom i världen, eftersom drivkraften har varit att göra vinster, att förbereda unga människor för jobb samt göra dem konkurrenskraftiga. Detta har lett till ett växande prekariat. För honom är Sverige ett exempel på varufierad utbildning som även spritt sig till grundskolan och specialistutbildningarna.

Standing förespråkar en reglering och en begränsning av den globala utbildningsindustrin. Som han med fog påpekar är utbildningens syfte att ”erbjuda en väg till kunskap och att stimulera nyfikenhet, etiska värderingar och kreativitet”, och samhället behöver av sociala och kulturella skäl även filosofer, poeter, arkeologer och historiker. Utbildningen borde förbereda människor till att bli medborgare, inte arbetstagare. I ett kommersialiserat samhälle präglat av affärstänkande och utilitaristisk hållning hos många politiker riskerar livsviktiga värden som medkänsla och empati att marginaliseras. Av det skälet måste utrymmet för etik, empati och moral vidgas inom utbildningen.

Kommodifieringen av kunskap, ekonomiseringen av utbildning, effektiviseringen av inlärning och den kvalitetssäkringskultur som växer fram som en konsekvens av detta sätt att se på kunskap, detta bildningsfientliga sätt att se på kunskap, är som jag ser det grundproblemet. För när ingen litar på någon tvingas alla underkasta sig kontroll, och det leder till bristande, kollektiv förmåga till självständighet. Allt och alla hänger ihop. Ingen kommer undan kulturen, hur mycket den än förnekas. Och en kultur som inte förmår uppskatta livsviktiga värden som medkänsla, empati, tillit och kritiskt, analytiskt tänkande. Samhället behöver filosofer, poeter, etnologer och bildningsfrämjande utbildningar där självständighet kan utvecklas, för den typen av kunskap som finns inom humaniora är kunskaper som både främjar och kräver självständighet.

Jag har länge försökt få gehör för fler övningar, på fler utbildningar, som handlar om frågor utan givna svar. Det faller tyvärr allt som oftast på ekonomi, tidsbrist, avsaknad av förståelse, anklagelser för flum och avsaknad av förkunskaper (allt det som beskrivits ovan alltså). Den akademiska kultur som odlas idag är en kultur som likriktar och specialiserar, men mångfald är en förutsättning för liv och utveckling på ALLA områden. Inte bara biologisk, utan även etnisk och intellektuell. Därför ser jag ett värde i och tror på fler övningar i skolan och den högre utbildningen, om följande ämnen: Etik, kvalitet, kunskap, hållbarhet. Vad är det? Hur kan orden/begreppen förstås? Eftersom det inte finns något facit eller givna svara, bara olika mer eller mindre välutvecklade och underbyggda svar, både kräver och främjar arbetet med sådana frågor självständighet. Men för att komma dit krävs så klart att vi främjar en akademisk kultur och ett samhälle som värnar de värden som Standing pekar på: Medkänsla, empati och tillit.

Samhället växer underifrån. Och självständighet är något som kommer inifrån. Att jobba med frågor utan GIVNA svar både främjar och ger fördjupad förståelse för vad självständighet är. Det går inte särskilt bra nu, på något sätt eller för någon. Utom möjligen för Annika Falkengren och hennes kollegor, det vill säga den krympande delen av några ytterst få vinnare (som får allt mer makt och vars förmögenhet ökar exponentiellt).

Det är inte det växande stödet för SD som är problemet (det är dock ett symptom på problemet), utan den bristande förmågan, dels att se vad som verkligen främjar självständighet, dels att uppskatta självständighet (och mångfald) i praktiken.