Mina år i akademin 4

Tar sats lite inför språnget. Drar ut på detta lite, för jag vill ge mig själv chansen att komma ikapp och behöver dessutom lite tid att samla ihop minnen och tankar kring den jag var, den tid och den akademin som jag var student i. Och jag vill inte slarva över vändningen, som alltså kom den där våren, 1996. Det gick trots allt ganska lätt att komma över besvikelsen över att inte ha kommit in på forskarutbildningen. Jag hade ett år kvar att ta studiemedel. Ett år kvar att läsa det jag ville och gott om tid att klura ut vad jag skulle göra sedan. En sak visste jag, att tillbaka till bageriet skulle jag inte. Jag jobbade fortfarande extra som bagare, en dag i veckan och varannan lördag. Det var inte optimalt, men det fick gå an. Hade jag fått möjligheten att gå tillbaka för att ändra något är det en sådan sak jag skulle ha ändrat, detta att jag inte klippte banden till bagerivärlden tidigare. För det faktum att jag var kvar bidrog till känslan av att inte riktigt höra hemma på universitetet. Så tänkte jag inte då, men idag när jag blickar bakåt blir det väldigt tydligt, plågsamt tydligt.

Kulturvetenskap gav mig massor av kunskaper jag inte hade en aning om innan och med åren har inblickarna jag fick under den kursen hjälp mig att hitta ingångar till och fördjupningar av det vi läste om och det är jag evigt tacksam för. Konstvetenskap var en sådan sak, litteraturvetenskap en annan. Vi tolkade dikter och en helt ny värld och dimension öppnade upp sig. Mitt framför mig låg något som jag aldrig tidigare hade förstått poängen med. Kunskap om hur man tolkar och vad en tolkning är, insikten i hur man kan AVLOCKA en text som i förstone ser obegriplig ut, mening, är värdefull och det gör mig förfärad att se hur den förmågan håller på att utarmas i samhället idag. Men det visste jag inget om då, på våren 1996.

Litteratur

Intensivläsningen och tolkningsarbetet med Ann Jäderlunds dikter var en ny upplevelse för mig som tidigare trodde att lyrik endast kunde ha en estetisk mening i form av vackra formuleringar; jag kunde få ut något och lära mig något om både Ann Jäderlund och mig själv, samtidigt som förståelsen för livet och verkligheten ökade. På vilket sätt är Jäderlunds dikter relevant i min diskusion om verklighet i konsten? Jag tror att jag kan använda Pierce begrepp, ikon, symbol och index. Isåfall skulle ikoniciteten svara mot det som jag själv känner igen i dikterna, det som liknar saker, händelser som jag själv upplevt, sett eller hört talas om, tex parken, huset, vattnet, men även känslorna som beskrivs. Jag menar att jag i dikterna kan läsa om och förstå den verklighet som jag själv upplevt och lever i, det kan vara minst lika viktigt och relevant som tolkningen av hennes mening, kanske är det detta hon menar när hon säger att hon skriver semiotiskt istället för symboliskt. Symboler har för mig mycket lite att tillföra och jag skulle vilja hävda att det hör till en svunnen tid, möjligen fungerar dom som ett stilgrepp, men att föra in dem i tolkningen kan jag inte se någon mening med, åtminstonne inte om man är ute efter att berika sin egna verklighet. När det gäller den indexikala aspekten skulle jag vilja hänföra även den till stilgreppen, ett sätt för författaren att förtäta och bygga upp och ut, berättelsen. Erik Lindegren talar om känslorealism och att känslan bör laddas upp med tankar, istället för att tankarna laddas med känslor. Vidare säger han att "Huvudsaken är att uttryckstvånget är starkare än meddelelsebehovet". Precis så uppfattar jag Jäderlunds dikter, där är det viljan att uttrycka sig som är starkare än meddelelsebehovet och det korresponderar väl mot min uppfattning av konsten och diktens roll i samhället.

Om någon hade lagt den här texten framför mig hade jag inte kunnat vara säker på att den var min. Jag imponeras över min egen förmåga, måste få säga det. Över att jag kunde och vågade uttrycka mig så då, men det handlade om sammanhanget och även om det faktum att jag levde i och med känslan att jag inte hade något att förlora. Jag bara körde på. Kastade mig orädd ut, och upptäckte att vingarna bar.

När man säger att upprepning är inlärningens moder tror jag inte att man tänker på betydelsen av att glömma det man lärt innan man upprepar det man ska lära sig. Svåra saker tror jag är nödvändigt att man faktiskt först glömmer och sedan återvänder till längre fram. I texten ovan inser jag att nu att jag faktiskt läst om semiotik långt innan jag som doktorand stötte på och jobbade med semiotiska teorier. Bildning är det som finns kvar när man glömt det man lärt sig, det ligger oerhört mycket i Ellen Keys ord, inser det allt mer! Men vi läste mer, långt mer än jag minns inser jag när jag fortsätter läsa.

Självbiografin som exempel på verklighetsframställning är intressant. Att läsa Alice B. Toklas självbiografi ställer verkligen det mesta på ända och tvingar mig att tänka till. Här har vi en bok som utger sig för att vara en självbiografi, men den är skriven av en annan person som själv omnämns i boken. Boken är en verklighetsskildring, men vems verklighet är det som skildras. Är det en objektiv verklighet, (är det överhuvud taget möjligt att skriva något sådant). Eller är det författarens subjektiva minne av en upplevd verklighet? Vems verklighet är det som beskrivs, Alice eller Gertrud Steins? Om man strikt ska följa den modell som jag diskuterat, ska man läsa denna bok som en skildring av verkligheten. Eftersom verkligheten är ett så komplicerat begrepp och ser så olika ut för alla individer ska man inte lägga ner så mycket energi på att besvara ovanstående frågor, istället ska man koncentrera sig på det som händer med en själv när man läser skildringen. Den verklighet som var vid handen för bokens utgivande är historia idag och det gäller i ännu högre grad upplevelserna som beskrivs. Ändå kan man med behållning fortfarande läsa texten. Jag tror inte bara att den tillfredställer vår nyfikenhet på vad det nu må vara, jag tror också att boken hjälper till att uppmärksamma den verklighet som läsaren lever i. Beskrivningens relation till händelser som de facto inträffat är för mig sekundär, jag hänvisar till Aristoteles som menar att det sannolika ibland, även om det ej inträffat är att föredra framför det osannolika som verkligen inträffat. Även Roman Jacobson antyder en liknande uppfattning i sina A och B definitioner av realism. Eftersom självbiografin visar på en inre verklighet så tror jag att det är en genre som i framtiden kommer att få en allt större betydelse. Även om det kan tyckas vara en bedräglig konstart med många möjligheter till förfalskningar av verkligheten så kan den ändå ge läsaren något, så länge som den är sannolik.

Här tänker jag på frågorna jag får från studenterna idag, om referenser. Ibland är det som det vore det svåraste av allt på högskolan, detta att i den löpande textenen redovisa vad man läst, hur man läst, vad som är egna tankar och vad som är tankar hämtade från boken man läst? Hur svårt kan det vara, har jag alltid tänkt. Det oroar mig att det som borde vara en självklarhet inte är det. Jag använder inte Harvard här i denna text, men det råder ändå aldrig någon tvekan om vad som är vad. Och att göra som dagens studenter tenderar att allt mer göra, mekaniskt lägga in en felfri referens med efternamn, årtal och sidhänvisning, i slutet av VARJE stycke, det är ett skolexempel på hur man följer regelboken till punkt och pricka och ändå gör fel. För vad är det man vill säga med sin referens om man skriver så? Jag befarar ofta att man inte vet, och inser att jag visste, för detta var inget jag tänkte på, det var en självklarhet. Varför det var så har jag ingen aning om, men det var det på något sätt. Det kan bero på att grundskolan förändrats sedan dess, sedan det tidiga 1990-talet. Om det är förklaringen vet jag inte, men mycket talat för det och bara misstanken borde mana till eftertanke hos ansvariga politiker, om det är kunskap man menar att skolan ska ge och om det är samhällets vetande man värnar.

Avslutning

Här sitter man då och våndas över kvaliteten i det man skrivit. Jag har försökt att vara ärlig både mot mig själv och den litteratur jag läst. Mitt intresse för kultur i alla dess former är stor, även om mina kunskaper om både litteraturhistorien och konsthistorien är bristfälliga om inte obefintliga. Det gör kanske att mina tankar om verklighetsframställning i konsten inte följer normerna inom dessa discipliner, ibland är jag kanske naiv och blottar betydliga kunskapsluckor. Men jag är av den fasta överygelsen att litteraturen och konsten tillhör alla. Även om det är så att kursens syfte gått mig förbi så har jag ändå fått många värdefulla ingångar till fortsatt arbete samtidigt som min förståelse ökat betydligt, främst för bildkonsten. Avslutningsvis vill jag presentera en tanke om varför verklighetsframställning överhuvud taget kan vara ett problem.

Återigen slås jag av mitt eget dåliga självförtroende och häpnar över hur explicit det uttrycks. Fattar inte varför jag valde den vägen. Kanske för att jag ville vara ärlig mot mig själv, för det är fortfarande mitt mål och livsstrategi. Nåväl, det var på gott och ont och jag avslutar som tur är texten med att spänna bågen igen, genom att kasta mig mig ut i ett resonemang som jag inte var trygg i, men som jag ändå vågade mig ut i. Verkligheten och kunskapen om den handlar det om, då liksom idag.

Jag tror att det mänskliga språket är ganska begränsat. Det syns när man ska försöka beskriva känslor och verkligheten som man lever i. Vårt undermedvetna måste många gånger vara otroligt frustrerat, kanske är det därför som lusten att kommunicera med andra uttrycksmedel än talat språk uppstått. Lyriken och bildkonsten kan i sig ge uttryck för så mycket mer än vad mänskligt tal kan. Så länge som vi har ett så underutvecklat språk som vi har så kommer ord och bild konsten att vara nödvändig och viktig. Jag kommer avslutningsvis att tänka på ett folk som jag mött i litteraturens underbara värld, det är ett folk med ett mycket utvecklat språk: Tolkiens Enter! När enterna talar tar det mycket lång tid att komma fram till något, eftersom deras språk är så uttrycksfullt och rikt att det exakt kan beskriva alla känslor och tankar. I deras samhälle kanske konsten inte kan tillföra något. Så länge som vi saknar ett lika utvecklat språk så får vi hålla tillgodo med ord och bildkonsten. Jag kan inte säga att jag lider.

Åren i akademin är inget jag ångrar och jag kan ärligt säga att jag inte har lidit speciellt mycket, ens under de jobbigaste perioderna. Min smekmånad med universitetet varade länge och det var först när jag fått en fast anställning, först när jag fick administrativt ansvar och tvingades göra allt mer av sådant som man slipper när man är student. Jag är tacksam för alla läsår, alla timmar av studier och arbete, och alt jag lärt mig. Kan fortfarande inte säga att jag lider, även om det mesta med små medel skulle kunna vara så mycket bättre.