Etnologins historia 9

Framme i Sorsele är det soligt och skönt, men här är våren ännu lite mindre utvecklad. Strax innan vi ska åka de sista milen fram till Ammarnäs kliver det på en för mig exotisk figur, en mycket gammal same i kolt. Han ser ganska skröplig ut, men stödjer sig på en imponerade vackert utsmyckad vandringsstav. Han sätter sig framme hos chauffören och samtalar med denne som om de vore gamla vänner. På bussen är det nu bara samen, en liten flicka och jag som sitter längst bak och förundras över naturens skiftningar. Vi kör genom väldiga dalgångar mellan de böljande bergen som först här verkligen ser ut som berg. Och det är en viktig sak som jag lärt mig under åren av resande i Sverige, att det är ett väldigt platt land. Bara i fjällvärden finns det riktiga berg, annars är det mest kullar och böljande landskap om det inte är helt platt, mil efter mil som hemma i Västergötland. Men i takt med att vi närmar oss målet för resan så tornar den omgivande naturen majestätiskt upp sig. Längst uppe på topparna ligger snön kvar, men nere i dalarna är marken snöfri. En skir grönska glimmar i solskenet och jag får än en gång detta år uppleva vårens allra första fas, vilket fyller mig med än större tillförsikt.
När jag läser vidare i min D-uppsats drar jag mig till minnes en episod från min doktorandtid, som jag inte hade en aning om att jag skulle få uppleva när jag skrev om Åke Campbells avhandling, men bara några år efter att jag fått mig magisterexamen var jag mitt uppe i avhandlingsskrivandet och materialinsamlingen, som tog mig till samma område av Sverige som han skriver om. Jag har publicerat denna berättelse här tidigare, men det var ett tag sedan och den passar väl ihop med avhandlingen som passagen handlar om, så jag dristar mig till att publicera den igen (fortsättning följer efter detta).

FRÅN VILDMARK TILL BYGD, (1948) Av Åke Campbell

Åke Campbell är en man från den gamla stammen och jag blir oerhört imponerad av hans digra kunskaper och meriter. Han bok känns mycket modern och även om språket är tämligen gammalmodigt lyckas han förmedla en förståelse och insikt för människornas i Lappland, liv. Både Lapparna och nybyggarna presenteras tämligen fördomsfritt och beskrivningarna av deras livsbetingelser verkar utgå från en sann och äkta, egen kunskap. Man kommer som läsare mycket nära de beskrivna människorna. Man lär känna dem och förstå dem. Man lider med dem i deras nöd och gläds åt framgångarna. Jag engageras av denna bok på ett sätt som sällan hänt under läsning av vetenskapliga arbeten. Det är svårt att tro att den skrevs för så länge sedan.

Boken börjar med att ge ett långt historiskt perspektiv. Man ges mycket ingående kunskaper om varför och hur Lappland och nordligaste Sveriges inland befolkades. Detta var för mig ny kunskap. Campbell beskriver inte enbart nybyggarna utan tecknar ett fint porträtt även av lapparna eller samerna som jag tror att de föredrar att kalla sig idag. Här förklaras hur och varför egenheter i samernas livsstil uppstått, t.ex. sättet att förhandla fram ett pris utan att komma i kontakt med den man handlar med. Skillnaderna mellan visionen och verkligheten vad gäller kolonisationen av Norrland ges en ingående beskrivning. Strategier från både bönder och samer som gynnar dem båda beskrivs även på ett föredömligt sätt. Samarbetet dem emellan är intressant läsning och lite överraskande tycker jag, som trodde att de flesta koloniseringsföretag gick ut på att hänsynslöst profitera och lura urinnevånarna. I det karga klimatet har dock ingen råd att strida med sin granne om man själv vill överleva, vid den beskrivna tiden.

Teoretisk diskussion ser man inte mycket av och ingen källkritik heller, ändå är det en bok som man kan lära otroligt mycket av, anser jag.

Varför då?

Metodiskt är den en pärla. Sättet att presentera undersökningen manar till efterföljd. Boken är en helhet och alla bitarna kompletterar varandra, även bilderna och dess texter. Detta verkar vara den första presentationen av en deltagande observation. Även om han själv inte kallar det så. Jag vet inte om han inspirerats av Malinowski men han sitter ju inte på sin veranda och utför sina studier utan beger sig verkligen ut på fältet, ibland utanför de riktiga vägnätet, ut i vildmarken. Hans sätt att förmedla stämningar, tycker jag är i det närmaste unik. Campbells förmåga att blanda hjärta och hjärna utan att bli allt för känslosam är fantastisk. Här finns mycket för de flesta att lära och att inspireras av. Respekten för honom som person minskar inte heller av den biografi som finns med i den upplaga av boken som jag läste.

Även Campbell verkar ha vänt blickarna tidigt mot England och den engelska forskningen. Kan det vara en av orsakerna till att den känns så lätt att ta till sig för mig. Det tyska språket och de tyska forskningspresentationerna, känns även om det är dagsaktuella som omständliga och svårförståeliga. Det kan väl delvis bero på en hög abstraktionsnivå eller att språkbyggnaden så markant skiljer sig från vår. Jag tänker på några forskare som jag kommit i kontakt med t.ex.. Ziehe, Habermas eller Weber. Det märks genast i språket att dessa är tyskar, tycker jag och även om det är intressanta saker de diskuterar är det svårt att hänga med i alla vändningar och långa meningar.

Jag väcks ur tankarna när bussen passerar under skylten med texten, ”Välkommen till Ammarnäs”. Strax därefter öppnar sig dalsänkan där byn är belägen. Vi kör över Tjulån och till höger skymtar Gautoträsk. Solen skiner fortfarande och inte ett moln syns på himlen. Underbart. När bussen stannar vid den öppna platsen i vad jag antar är byns centrum, och jag kliver ut i vårsolen, uppfylls jag omgående av en ro jag aldrig tidigare upplevt. Tystnaden och lugnet fullkomligt knockar mig. Samen som i Sorsele såg skröplig ut kliver nu av bussen med en omisskännlig spänst, detta är hans rätta element och jag förstår honom instinktivt då jag andats några tag av luften här uppe.

Svante som jag ska intervjua först möter mig. Inte svårt att hitta varandra då jag uppenbart var den ende utbölingen på bussen. Så här i glipan mellan två turistsäsonger kommer jag att kunna upptäcka byn helt på egen hand. Men först tre intervjuer, vilket egentligen är för många på en dag, men vad ska man göra när tiden inte räcker till. Vi åker hem till Svante, som sedan är vänlig nog att skjutsa mig till näste man på listan, som han känner mycket väl.

Alltid lika fascinerande att få komma hem till någon som berättar om sitt liv. Det är en av de sakerna jag tycker mest om med mitt ämne etnologin, möjligheten att fältarbeta. Det finns så många berättelser att ta del av och alltid är det de som säger att de inget har att berätta som har störst visdom och mest intressanta saker att förmedla, och därtill är det oftast de som är mest fängslande att lyssna till. Och detta fältarbete har definitivt varit det roligaste. Vemodigt att det snart är över, tänker jag samtidigt som jag också vet att det ska bli skönt. Men så här mot slutet när man ser änden, då känns det alltid som man kan fortsätta hur länge som helst. Imorgon gör jag den sista intervjun och sedan ska jag åka hem och skriva, vilket också är roligt. 

När den första dagens intervjuer klarats av pustar jag ut på mitt rum på Ammarnäsgården, vilket inte riktigt sågs med blida ögon av informanterna. Det var något med en gammal strid. ”Varför bor du inte på Jonsstugan istället”, sa mer än en av dem jag träffade. Men det kan ju inte jag ta hänsyn till. Ägarna är vänliga och tar sig tid, vilket kanske inte är så konstigt eftersom jag är ensam gäst på hotellet. Först vid åtta på kvällen har jag hämtat mig från intervjuerna, som nu helt och hållet har flutit ihop och blandats till en gröt i minnet. Vem sa vad? Tur att jag har bandspelare. Undrar hur de orkade förr? För det är jobbigt att intervjua även om man kan spela in det som sägs, det ska gudarna veta. Och så här efter lite mer än tjugo intervjuer blir allt en enda röra av minimala variationer på samma tema. Vi människor är inte så unika som vi gärna vill tro. Men detta fältarbete, som tagit mig till olika platser längs Vindelälvens dalgång, längs den blå vägen, har varit ett av de mest intressanta. Mycket beroende på att informanternas erfarenheter så diametralt skiljer sig från vad jag fått mig berättat från män ur samma generation nere från Göteborg och Skåne. Männen jag intervjuat här uppe har verkligen levt annorlunda liv, fyllda av umbäranden, helt och hållet utelämnade till sin egen fysiska förmåga, i kojan i skogen på vintern och som flottare på sommaren. Fascinerande att lyssna till, även om jag just nu är ända in i märgen trött.

Jag går ut i den ljumma kvällen. Inga mygg. Skönt! Den bedövande och svårförklarligt dånande tystnaden griper tag i mig och fyller mig med kraft, så fort jag kommer ut. Solen står fortfarande högt på himlen. Jag går längs Tjulån, bort mot hembygdsgården. Och där står den. Skylten som symboliserar målet för min resa, ”Här slutar allmän väg.” Längre bort än så här kommer jag alltså inte. Det är snart dags att vända åter. Jag kan inte tänka mig en bättre plats att börja leva på än Ammarnäs, en fin dag i början av juni, efter snön och innan myggen. Varje andetag fyller mig med kraft och tillförsikt.

Framme vid hembygdsgården tittar jag på utställningen över byns historia och får lära mig att huset uppfördes 1901, ett år efter min mormor föddes, och att det fungerat som boningshus, postkontor, skola, frisersalong, polisstation, telestation, läkarmottagning och som möteslokal. Jag läser om Nils Johansson som runt 1826 kom hit efter att han köpt ett hemman, med en liten stuga som mätte fyra gånger fyra meter. Stugan var så liten att Nils och hans hustru Magdalena och de tre barnen var tvungna att flytta ut smörkärnan och annat skrymmande för att kunna bädda ut sängarna. Inte konstigt med tanke på att det med hemmanet följde en födorätt till några äldre samer som på detta sätt garanterades husrum och mat till döddagar. För att få ytterligare perspektiv på tillvarons knapphet måste man lägga märke till att det inte fanns någon odlad mark här när de anlände. Men med Nils började den epok av odlar- och nybyggaranda som fortfarande råder här uppe. Nils var en flitig man, för när han överlät kronobygget till sina söner 1849 fanns där två mangårdsbyggnader med ladugårdar och foderlador till båda dessa. Dessutom fanns där tre förådsbodar, en smedja, bastu för torkning av korn, två sommarladugårdar och tjugofem ängslador. Men å andra sidan så fanns det ju inte så mycket mer att göra här, långt från stadens lockelser. Nils hade två söner. Johan, eller Jonken som han kallades, läser jag, blev stamfader för släkten Grundström och den andre sonen, Anders blev stamfader för släkten Strömgren. Dessa släkter har tydligen allt sedan dess bott här i relativt fredlig samverkan med samerna, för ännu idag heter de flesta antingen Strömgren eller Grundström. Men det visar sig även finnas en släkt Forsvall också, som tydligen kom hitflyttandes 1871, samt en släkt Bergvall som flyttade till Ammarnäs 1883. Telefonen kom till byn 1919, och ström fick man 1923 när några av byns män byggde ett mindre kraftverk, som snabbt blev för litet. Men från 1943 har man haft tillgång till elektricitet på ett sätt som åtminstone liknar det mina föräldrar varit vana vid. ”Senare tids barn har kanske svårt att förstå hur mycket möda gångna generationer haft för att klara livet”, läser jag på en skylt och kan bara instämma.

Ammarnäs ligger lång från allt. Frågan är om jag skulle kunna leva här, där morgontidningen kommer först på tidig eftermiddag, och där man i hög grad lever på självhushållning. Men det är onekligen en lisa för själen att vara här en tid, åtminstone så länge som man slipper myggen. Och det verkar som jag kommit till byn vid precis rätt tidpunkt. Här är underbart tänker jag när jag vandrar tillbaka mot centrum av byn och viker av vid kyrkan. Den började byggas 1910 och stod färdig 1912. Det är en timrad kyrka som är klädd med tjärade spån som gör att den ser riktigt gammal ut. Även om den står långt ute i periferin så läser jag på en skylt utanför att den är ritad av samma arkitekt som Stockholms stadion. Världen är inte så stor som man tror, det får man sig bevisat gång på gång. Jag vandrar runt bland gravarna som ligger inne mellan träden strax utanför kyrkan, och jag lägger omgående märke till gravstenarna som man verkar ha funnit på fjället och plockat med sig. Ingen är den andre lik. Här ligger alltså de som byggde byn, varav många förmodligen aldrig varit längre bort än Sorsele som för mig ligger vid världens ände. De har vigt sina liv för att bygga en by som de flesta i Sverige och världen inte känner till. Lite fler känner kanske till Tärnaby som ligger fyra mil söder ut över fjällen, för därifrån kommer ju vår nationalhjälte som helt obegripligt snuvades på titeln århundrades idrottsman av Björn Borg. Han fick väl aldrig Sverige att stå still eller hålla andan?! Nåväl de människor som ligger begravda här i på Ammarnäs skogskyrkogård är värda all heder. Och om jag med min studie av män från tre generationer födda och uppväxta i Västerbottens inland kan kasta ett litet ljus över deras liv och historia då ska jag sannerligen göra det, lovar jag mig när jag lämnar kyrkogården och viker av upp mot potatisbacken som blir höjdpunkten på min kvällsvandring.

Klockan är nu närmare nio, men solen står fortfarande högt på himlen. Det är obeskrivligt vackert, och potatisbacken visar sig vara väl värd ett besök för det är nog det konstigaste jag sett, någonsin. En brant söderbacke full med små spirande potatisplantor, otroligt fascinerande. Men på det sättet går det ju effektivt att ta tillvara solvärmen. Växtsäsongen är inte lång här uppe. Backen är jobbigare att bestiga än jag trodde, man blir väl blind av fjällen som omger byn och får backen att se mindre ut än den gör. Från toppen ser jag så gott som hela byn och en stor del av sjön Gautsträsk. Uppe bakom backen, till vänster rinner den å som sedan under sin väg mot kusten ska komma att växa betänkligt och som då byter namn till Vindelälven upp. Utsikten är betagande, hänförande och tar andan ur mig. Om jag inte visste att det inom några allt för korta månader kommer att börja snöa och bli kallt här så skulle jag mycket väl kunna tänka mig att stanna här. Jag sätter mig ner på bänken på toppen av backen och låter mig förföras av omgivningarnas storslagenhet, och min egen litenhet. Man behöver verkligen komma bort för att få perspektiv på tillvaron.