Etnologins historia 14

Inomvetenskapliga debatter, får jag för mig, är inte lika vanliga idag. Vetenskapliga debatter förs nu främst mellan ämnen, och framförallt mellan olika ämnesområden. Kvantitativ forskning mot kvalitativ, till exempel. Striden handlar inte om ett enskilds ämnes identitet, utan om kunskapens tillförlitlighet, om vem som har och är i sanningen och vem man inte kan lita på. Detta visar på hur kunskapssynen förändrats och hur vetenskap idag mer än något är en kamp om knappa resurser. Då, under 1900-talet, handlade om inomvetenskaplig prestige, om det ämne man företrädde och dess identitet och inriktning. Om hur man skulle definiera begreppet kultur, till exempel. Analyserar man akademisk kultur är detta ett resultat, ett tänkvärt resultat. Hur blev det så här och vilka konsekvenser får synen på kunskap? Om det borde vi samtala mer, och fler borde intressera sig för den frågan.

Mitt personliga lågvattenmärke är det jag själv råkade ut för, för några år sedan. Efter att min bok om alkohol och droger, min bok om KULTURVETENSKAPLIGA perspektiv på alkohol och droger, kom ut bjöds jag in till SoRAD för att presentera den. Det tog en dag i anspråk, med resa till Stockholm på morgonen och hem på kvällen. Detta betalades av SoRAD och jag var glad för att de visat intresse för min studie. Tacksam för inbjudan var det med stora förväntningar om konstruktivt utbyte jag åkte till Stockholm. Väl där presenterade jag studien och mina tankar på hur man OCKSÅ kan studera alkohol och droger, som ett komplement till annan alkohol och drogforskning. Jag var noga med att påpeka att jag ser mina perspektiv som ett komplement. Efter presentationen var det tyst, för alla väntade på att professorn skulle ta till orda. Och det gjorde han, efter att först ha suckat djupt sa han: Jag tycker att alkohol och drogforskning ska vara kvantitativ! Och så gick han. Det spelade ingen roll att doktoranderna försökte släta och över och vara noga med att påpeka att de inte höll med honom, för han var kungen, han bestämde. Att jag bjudits in för att avfärdas tog ett tag att smälta, men aldrig att jag skulle låta mig knäckas av den typen av synpunkter. För det handlade inte om min forskning, det handlade bara om hans syn på sin egen forskning, som han menade var viktigare än min.

Jag har även försökt få in en artikel i Nordisk Alkoholtidskrift, men den lämnades inte ens till referee-granskning. Motiveringen till de var att: Han skrev sin avhandling om lastbilschaufförer!? Som om det för evigt fördömt mig som alkoholforskare. Även där avfärdades jag utan att det jag faktiskt gjort kommenterades, för att jag inte gjorde som man brukar, som kulturen bjuder. Fast jag trodde faktiskt att forskning handlade om kunskap, om förutsättningslöst sökande efter kunskap. Eller, det trodde jag naturligtvis inte, för redan som D-student krossades den illusionen. Men jag hoppades, och jag fortsätter fortfarande hoppas. För allt annat vore att ge upp tron på kunskapens värde. Och den dagen jag förlorar det hoppet hoppas jag att jag har sinnesnärvaro och integritet nog att lämna vetenskapen.

DEBATTERNA

Nu ska jag alltså analysera etnologins debatter genom tiderna, så som dom föreligger i urval i litteraturlistan. Det finns mycket att säga och jag kommer inte att kunna gå in på alla aspekter. Jag kommer främst att koncentrera mig på tonläget, argumentationstekniken och vad man tillfört ämnet. Jag börjar från början med von Sydow och Martin P- son Nilsson. Detta lågvattensmärke kommer länge att vara svårslaget, jag har svårt att finna logiken i detta bråk. Von Sydow som jag annars upplever som en balanserad individ och intressant etnolog sjunker här i mina ögon. Han ger först i våra folkminnen en syn på allmogen som är lätt överinseende och ibland lutar över i elitism. Sedan läser man detta och finner att han förpassar sig själv ner på sandlådenivå. Von Sydow påbörjar den debatt som Eskeröd definitivt avslutar, genom att slå in öppna dörrar, i sin iver att kritisera den gamla religionsforskningens survivalteorier. Nilsson verkar vara en gammal man som ändå står på von Sydows sida, vad gäller professuren i Lund. Ändå klampar von Sydow på precis som om han var den påhoppade. Argumenten ligger ofta under den nivå som jag trodde var bruklig vid den tiden och det är sorgligt att läsa. Vi lämnar den debatten och förpassar den tillbaka till arkiven, även om den i förlängningen utmynnat i många förändringar och varit en av orsakerna till etnologins utformning.

Nästa debatt i litteraturlistan är den mellan Julius Ejdenstam och Sigfrid Svensson. Här är äntligen en debatt om sakfrågor. Svensson använder här sin rutin och djupa kunskap i kritiken av Ejdestam och även om han inte fullt ut förstår dennes teoretiska utgångspunkter så är han saklig och lågmäld i sin kritik. Svenssons intellekt och ödmjukhet gör att respekten, för honom ökar trots han i detta fallet delvis missförstår Ejdenstam. Svensson återkommer flera gånger i litteraturlistan och det är alltid med en lågmäld men skärpt framtoning som inte döljer den stora kunskap och briljans som finns i hjärnan, även så långt fram i tiden som 1980, då han reagerar på anklagelserna om att diffusionismen skulle varit mekanisk. Han verkar vara en ganska gåtfull man, det anades under föreläsningen och texterna motsäger inte alls uppfattningen. Han synes vara humorfattig men hyser tydligt en stor kärlek till ämnet som verkar vara djupt passionerad.

Vi går vidare och hamnar hastigt och lustigt, mitt i det turbulenta sjuttiotalet. Här har karaktären och tonen förändrats en aning, nu har nästan alla inlägg lik i lasten. Det verkar vara en salig röra av prestige, kamp för överlevnaden, rädsla för det nya, strid om professorstitlar och rena personangrepp, blandat givetvis med vissa relevanta inlägg som dock ofta skuggas av tonläget. Under sjuttiotalet handlar det främst om vilken inriktning ämnet skulle ha och förståeligt nog är det många som känner sig hotade. Det gamla ställs mot det nya och forskning är inget ideellt kunskapsinsamlande, även om ekonomin bör vara underordnad. Att någon som satsat hela sin prestige och en stor del av livet på en inriktning med tillhörande metod och teori känner sig hotade av den yngre generationen som vill bryta med det gamla och ändra inriktning, är inte så konstigt. Det måste vara svårt att acceptera att man inte längre är den hyllade och ansedde, nydanande gurun längre. Vem vill bli kallad gammal och förlegad. Läsningen av Hanssens recension av Dauns avhandling är tragisk. Han om någon hade man hoppats skulle vara förstående för förändring. Hanssen använder sig av Daun som måltavla för kritik av Bergenskolan och när han ringer upp en av informanterna och kollar deras uppgifter för att sedan vända detta mot Daun vet jag inte vad jag ska säga. Det måste vara en mardröm och svårigheten för läsaren att veta vem man ska lita på gör det hela olustigt. Hanssen som jag hyllade i texten om Österlen har här lyckats sjunka rejält på min skala.

Eks recension av Sötebrödet tycker jag trots allt är bra. Vad man än tycker om åsikterna, för han sin linje utan att gå till några direkta personangrepp. Ek motsätter sig den skönlitterära stilen och det gör han genom att hålla sig till den och inte gå över till något annat. Jag tycker han för sin linje med hedern i behåll, även om jag inte är motståndare till Ehns sätt att skriva. Hilding Plejel, håller sig dock på en helt annan nivå och drar sig inte för att kalla det ovetenskapligt.

När vi kommer fram till 1979, finner jag att oväsentligheter blandas in i debatten och tänker då på den konstiga och omotiverade recensionen av Arnstbergs skönlitterära bok, i Nord Nytt, som främst verkar vara en politisk debatt. Det numret är för övrigt ytterligare ett lågvattensmärke. Bara titeln på den första artikeln: Det forsömte tiår?, anlägger nivån tycker jag. Att i ett stycke avfärda ett helt decennium av forskning är ofattbart och anklagelserna är osakliga och sorgliga, tycker jag. Här finns endast negativ lärdom att hämta, hur ska man inte göra!

Att den etnologin som man själv ansåg intressantast och mest givande har utsatts för så mycket kritik av skiftande slag känns lite konstigt för mig som kom in i ämnet så sent som på nittiotalet. Grön som man var då och säkert fortfarande är, trodde man att den akademiska världen var fredad från smutsiga debatter. Man blev dock snart varse motsatsen och det var inte särskilt trevligt. Verkligheten och människan är som den är trots allt och det var väl naivt att tro något annat. Det känns dock bra att kunna häva ur sig nu. Man vet ju inte hur det blir i framtiden och hur man själv blir. Men har man då en gång protesterat mot osakliga debatter och smutsiga anklagelser och personangrepp, i skrift kan det ju användas emot en och eventuellt verka befrämjande för en saklig och konstruktiv debatt som kan leda framåt.

Det är kanske inte så konstigt när allt kommer kring ändå, att det sett ut som det gjort i debatterna. Målet måste dock vara att rensa bort osakligheter och personangrepp. Det är viktigt att debattargumenten slipas och koncentreras kring sakfrågorna. En debatt kan då medverka i skapandet av ny kunskap och föra, vilket ämne det nu kan vara till nya höjder. Det kanske är förmätet av mig att föra fram sådana åsikter, men min avsikt är ändå att propagera för saklighet därför att jag tror det är positivt.