Dagens Nietzsche, om klokhet och upprepad dumhet

Makt gör före insikt och kunskap, alltid. Om makten bestämmer sig för att det är så makten vill ha det. Detta bevisas gång på gång. Nu senast här i dagarna, under krisen i parlamentet, där samtliga politiker (med makt beter sig som treåringar i sandlådan) med berått mod offrar skolan och den högre utbildningen för sin egen prestiges skull. Skandal! Det är emellertid inte någon ny företeelse, så har det alltid varit. Det är bara det att vi för en tid varit förskonade från den sidan av det mänskliga, för vi har gemensamt försökt höja oss över den. Vi har lyckats ganska bra, ganska länge. Kanske var det oundvikligt att vi en dag skulle hamna där vi är idag? Fast det förtar inte känslan av besvikelse och frustration.

Vänder blicken bort från sandlådan, mot Nietzsche. Han ger mig än en gång perspektiv på det som är här och nu och min oro över sakernas tillstånd mildras något. Det var inte bättre förr, tvärtom är det sig ganska likt, om man bara skrapar lite på ytan. Internet, reklam-TV, bilar och flygresor till trots så är vi alla fortfarande människor av kött och blod. Som människor är vi Nietzsche och dem som levde på 1800-talet lika, men som kulturvarelser skiljer vi oss åt. Vi har dock samma problem med kunskapen och vi har lika svårt att hantera vishet, just för att vi så lätt och så ofta förväxlar den med makt.

205.

De faror som hotar filosofens utveckling är numera i verkligheten så många att man med all rätt kan betvivla att en sådan frukt överhuvudtaget kan komma att mogna. Vetenskapernas tornbygge har nått en så oerhörd omfattning att det är troligt att filosofen redan förtröttas av att behöva lära sig saker, eller fastnar någonstans och låter sig "specialiseras" så att han inte längre förmår nå den höjdpunkt från vilken han får överblick, vidseende och kan blicka ned på tingen. Eller så når han dit för sent, vid en tidpunkt då han redan försuttit sin bästa tid och kraften är förbrukad; eller anfrätt, förgrovad, urartad, på så vis att hans blick, hans sammantagna värdeomdömen inte längre har stort att betyda.

Kampen om inflytande, mellan dem som söker evidens och dem som söker klokhet, verkar vara evig. Inom akademin får filosofen det allt svårare att göra sin röst hör, för där regerar dem som svarar evidens på frågan om var kunskapen finns. Samtidigt är det bara med en fot fast förankrad i akademin som det överhuvudtaget går att få allmänhetens öra och förtroende. Men det har ett pris, och den kampen om inflytande verkar vara ett exempel på sådant i människans värld som är evigt återkommande. Att läsa Nietzsche ger perspektiv och det är uppfriskande. Det behövs för att inte fastna i svartsynen och ledan som drabbar den som jämför hur det är, med hur det skulle kunna vara. För om det inte var bättre förr finns det lite som talar för att det finns fog för frustrationen. Om det inte har varit bättre är det kommer inget att förändras av klagosånger och offentlig tandagnissel. Ibland behöver man få ur sig det också, för att kunna komma vidare, men det är förödande för all intellektuell utveckling att fastna där, i gnället.

Det är just känsligheten i hans intellektuella samvete som måhända bjuder honom att tveka om vägen och låta sig fördröjas: han fruktar dilettantismens frestelse, -- att bli tusenfoting och besitta tusen känselspröt -- han vet blott alltför väl att den som förlorat vördnaden för sig själv inte heller längre befaller, inte längre leder de kunskapande: han skulle i så fall vara tvungen att själv vilja bli till skådespelare, till en filosofisk Caglistro och en själarnas råttfångare, kort sagt, till förförare.

Där vill ingen som sätter kunskapen i centrum hamna. Visst kan det vara förförande att upptäcka att man kan förföra, men en själens råttfångare måste man akta sig för att bli. Det vore att förväxla makt med kunskap, vilket det finns allt för många prov på i dagens akademi där forskare och filosofer förväntas jaga pengar för sin intellektuella överlevnad, där statens satsningar på forskning går till arbetet med att söka mer pengar. Istället för att skapa mesta och bästa möjliga kunskap för de medel som står till buds ska forskare konkurrera med varandra på helt hopplösa villkor. Forskarvärlden likar därför allt mer en samling gladiatorer som underhåller makten med sitt tuppfäkteri. Bröd och skådespel till folket, så håller de sig lugna så att makten kan spela sitt spel i fred. Är det där vi hamnat, igen? Är det där vi vill vara? Hoppas inte det! Jag tror mer om människan än så, även om det just nu ser mörkt ut.

Detta är slutligen en smakfråga: även om det nu inte också vore en samvetsfråga. Härtill kommer, för att nu än en gång fördubbla filosofens svårigheter, att han måste avkräva sig ett ja eller nej, inte beträffande vetenskapen, utan i förhållande till själva livet och värdet i att leva, -- att han ogärna lär sig tro på att han har rätten eller plikten att hysa detta omdöme och endast ur de mest vittsvävande -- kanske de mest störande och förstörande -- upplevelser, ofta tvekande, tvivlande, förstummad, måste söka sig en väg till denna rätt och denna tro.

Dubbel kompetens tänker jag ofta på, att den som en gång lärt sig se igenom kulturen, att den som förstår kulturen logik, är tvingad till insikt om hur enkelt det skulle kunna vara annorlunda, samtidigt som det är oerhört svårt. En klok kulturvetare måste förstå att alla inte ser det hen ser. Och måste inse och hantera den insikten, att det krävs att kollektivet tänker och vill samma sak för att förändringen ska kunna realiseras. Svårigheten att nå vishet är därför dubbel, för ju mer man ser och lär sig, desto mer av alla dessa onödiga problem ser man. Kunskapens vägar är i sanning omvägar!

Den stora mängden har sannerligen länge bedragit sig på filosofen och förväxlat honom, än med religiöst upphöjde, sinnesfrånvände, "världsfrånvände" svärmaren och gudsdruckne; och hör man ännu idag någon bli prisad för att han lever "vist" eller "som filosof", så betyder det inte stort mer än "klokt och avsides". Vishet: det förefaller pöbeln som ett slags förbannelse, ett medel och konstgrepp varmed man fördelaktigt lyckas dra sig ur ett elakt spel; men den sanne filosofen -- så tycks det oss, mina vänner? -- lever "ofilosofiskt" och "ovist", framförallt oklokt, och känner lasten och förpliktelsen i att söka hundra försök och frestelser i livet: -- han riskerar sig ständigt, han spelar det elaka spelet....

Jag vill inte spela något elakt spel, vill inte sänka mig till den nivån, men jag inser att kunskapens väg alltid går genom den breda massans liv och vardag. Inte minst därför är det olyckligt att skolfrågan satts på undantag under tiden som politikerna bråkar om vem som har rätt egentligen och vad ordet ansvar betyder. Det är där filosofen måste vara om hen vill bidra till förändring, inte inlåst i akademins höga elfenbenstorn bakom murar. Höga tankar som tänks i ensamhet är inget värda, det är ute i samhället som kunskapen gör skillnad. Och det är dit filosofen måste söka sig.

Det är i alla fall vad jag lär mig och tar med från Nietzsche.