Curlingsamhällets oväntade konsekvenser

Curlingföräldrar är mer än något annat ett samhällsfenomen. Föräldern i det sammansatta ordet är del av den helhet som vi alla är del av. Lätt att göra sig lustig över föräldrar som vill kratta manegen och skydda sina barn från allt oväntat. Lätt att skratta åt besattheten av säkerhet och kontroll. Läser om detta i en utmärkt artikelserie i SvD.

När Hanna Rosins äldsta dotter var tio år hade hon aldrig varit utan vuxnas uppsikt längre än tio minuter. Tio minuter på tio år. Om det berättar den amerikanska journalisten i en uppmärksammad artikel om överbeskyddade barn, som publicerades i The Atlantic tidigare i år.

2010-talets barn har betydligt mindre frihet än deras föräldrar som växte upp på 1970-talet, är Hanna Rosins tes. De får inte gå till skolan ensamma, får inte sparka boll på gatan och föräldrarna åker med dem nedför rutschkanan. Hennes artikel illustreras av en pojke i hjälm och invirad i kuddar.

Hanna Rosin, som bland annat skrivit den omdebatterade boken ”Mannens undergång”, kontrasterar med en lekpark i Wales i Storbritannien som är lerig, skräpig och ligger nära en flod. Där får barnen leka utan föräldrars tillsyn, tända en eld, släpa runt på tunga, trasiga grejer – och utsättas för risker. De flesta brittiska lekparker, och givetvis även de i USA där Hanna Rosin bor, ser helt annorlunda ut. Mjuka gummiunderlag är snarare regel än undantag. Att barn skulle få tända en eld? Glöm det.

USA och Sverige är varandras likar i detta avseende. Men det handlar inte bara om ett isolerat fenomen, inte bara om föräldrar och deras relation till sina barn. För hur gör och tänker vi, som samhälle betraktat? Är det inte just curlar, kontrollerar och förvissar oss om att inte överraskas av något, som vi alla gör? Lever vi inte i ett samhälle och en tidsålder präglad av just en utbredd besatthet av KONTROLL och SÄKERHET? Tydligast visar detta sig kanske i rådande tolkning av fenomenet riskkapitalist, för mycket kan sägas om dem, men inte tar de några risker. Att starta en skola eller ett äldreboende och inkassera pengar från stat och kommun, var finns risken? Och vi accepterar. För inget vet vad en risk är längre, vi har invaggats i en farlig och falsk säkerhet. När det brinner i Mellansverige, när åarna i Småland svämmas över, eller när tusentals människor dör i tsunamis eller tyfoner talas det, så fort bilden klarnar, om vems ansvaret var?! För det måste vara någons ansvar att kontrollen fallerade och det oväntade inträffade. Det måste, för hur skulle det annars bli!

Curlandet är inget isolerat föräldrafenomen, det är vårt samhälle, vår samtidskultur, i ett nötskal. Det är oss själva vi talar om, och våra barn. Curlandet påverkar oss mer än vi tror och är ett mer spritt fenomen än vad vi anar. Drömmen om kontroll, önskan att utplåna livets och tillvarons osäkerhet. Övertygelsen om att kulturens komplexitet är ett idiotiskt påfund, uppfunnet av humanioraforskare, bildningsivrare och postmodernister som vill lura allmänheten på pengar, är en realitet och en naturlig följd av den kollektiva (men lika fullt omöjliga) drömmen om kontroll. Och ju mer kontroll och ju färre risker, desto större katastrofer inträffar, om eller snarare när det oväntat oväntade inträffar. Jag talar i egen sak här, inser det, men jag värnar inte humaniora för att ha ett jobb att gå till, jag gör det för att jag bryr mig om samhället och vår gemensamma framtid och för att jag har funnit att det finns kunskaper och kompetenser inom humaniora som hjälper mig att arbeta med dessa frågor. Tillvaron är komplex och livet och samhället är fyllt av paradoxer.

Tänk på att vi samtidigt som vi vill eliminera allt risker i tillvaron ändå vill bli överraskade. Det spelas som aldrig förr. Lotto, poker, hästar och fotboll. Nyval och vinnare av melodifestivalen. Grannyrorna avlöser varandra i TV4. Alla kan bli miljonärer, det gäller bara att inte sitta lottlös. Visst är det märkligt, att det som skys som elden i ett sammanhang omfamnas och välkomnas i ett annat. Men så fungerar människan, ensam och i grupp, sådan är kulturen. Det är insikter som bygger på humanvetenskaplig forskning och det är inget som går att utrota även om alla medel till humaniora dras in, vilket är ett reellt hot i Danmark. 

Oundvikligen hamnar vi i skolans värld, för även där finns denna dröm och strävan efter kontroll och måluppfyllelse. Och även där vill man överraskas. Akademins och den högre utbildningens mål och syfte är att Sverige ska få ett Nobelpris. Det är målet, och vägen dit ska kvalitetssäkras och allt arbete kontrolleras och utvärderas (till döds). Man skulle kunna tror att det Universiteten och Högskolorna utsätts för press för detta utifrån, men så är det inte. Det finns lika starka krafter inom högskolan, som vill ha mer kontroll, fler utvärderingar, tydligare mål och mindre frihet. Jag kan i alla fall inte tolka inlägget på dagens Brännpunkt på något annat sätt. Jag läser till exempel följande.

Förvisso har det nuvarande systemet inslag av en bitvis tveksam metodik, bland annat beroende på att utvärderingarna lägger alltför stor vikt vid studenternas examensarbeten. Detta till trots menar vi att systemet i hög grad bidragit till att förverkliga den pedagogiska grundsyn som präglat högre utbildning i Sverige i snart ett decennium, nämligen ett tydligt fokus på lärandemålen i undervisning och examination.

Som jag ser det är den pedagogiska grundsynen, vilken präglat den högre utbildningen i snart 20 år som är problemet, och det förklarar inlägget och upprördheten. Den som vill ha mer kontroll, mindre risk och bättre måluppfyllelse, den som vill att LÄRAREN ska ha ansvar för lärandet, istället för studenterna, hen försvara så klart nuvarande system. För det handlar ju om precis det, om att fokusera formen och betrakta innehållet och kunskapen som en formalitet.

Jag vill se ett samhälle byggt mer på tillit, vill se mer av ödmjukhet inför världens och livets överblickbarhet och fundamentala öppenhet. Framtiden skapas av oss, i de handlingar och de beslut vi tar i vardagen. Införande av mer kontroll, fler uppföljningar och så vidare är en del av arbetet med framtiden. Visst kan vi inför mer kontroll och fler utvärderingar, men vi kommer ALDRIG att kunna utplåna tillvarons osäkerhet och risker!

Jag ser en uppenbar risk här att vi håller på att skapa en högre utbildning och en syn på forskning som är helt orimlig? Mellan raderna ser jag en obehaglig uppfattning om att och tecken på att vi fördelar ansvar genom att hålla oss med den syn vi har. Jag misstänker starkt att vill bara vi ha någon att skylla på när det går åt skogen. Det så vi resonerar, för det är så det blir om vi ser till handlingarnas konsekvenser. Det är inte så vi säger, men det är så det blir!

Curlingsamhället är redan här och det kommer att finnas kvar och sprida sig så länge vi väljer att kollektivt blunda för det!