Bloggpost 2000

Det är i dagarna fyra år sedan jag började blogga på allvar. Och detta blir den 2000de posten sedan starten. Det känns högtidligt att skriva det, att publicera bloggpost 2000. Om jag haft det som mål när jag började, att det skulle bli 2000 poster hade jag aldrig orkat, men en post till går alltid att få ur sig. En text om dagen, minst. Fler om andan faller på, men aldrig som ett krav. Den filosofin har hållit mig igång och framtiden får utvisa hur många poster det blir. Jag lovar inget och planerar aldrig mer än en dag i sänder.

Det finns en massa poster jag vill skriva, och det finns gott om serier av poster kvar att tänka ut. Världen förändras dessutom hela tiden, liksom kulturen jag skriver om och försöker förstå. Flyktlinjer är en upptäcktsresa, en plats att tänka på och ett forum för samtal. Så länge det är roligt, inspirationen lever, det känns meningsfullt att skriva och jag ser att texterna jag lägger ut blir lästa fortsätter jag blogga.

Flyktlinjer är också ett växthus för tankar, en plats att testa analysverktyg och ett ställe att presentera uppslag till förståelse för samhället och kulturen. Flyktlinjer är en del av mitt akademiska liv, ett redskap som lär mig och ger tillbaka lika mycket som det handlar om att nå ut och om tiden jag lägger på skrivandet. Blogga gör jag på fritiden, men arbetet har nytta av det och en investerad timme ger minst en tillbaka. Två böcker har jag plockat ur myllret av texter här och det finns minst två till som jag ska ta tag i och börja mejsla fram under året. Oerhört tacksam för allt detta, och för att jag blir läst!

Fyra år går fort, men om jag bläddrar bland posterna ser jag ju hur mycket som hänt och som jag reagerat på. Förre utbildningsministern Jan Björklund har lockat till skrivande eller retat tanken många gånger. På ett sätt är det ju bra, men bättre vore om vi levde i ett samhälle där kunskapen värnades för sin egen skull och där man lyssnade mer på forskare och litade på människor som utbildat sig till lärare och som vill arbeta i skolorna där ute, för samhällets och allas vår framtids skull.

Deleuze har också triggat tankar och det ser jag som det största och viktigaste värdet med Flyktlinjer, för mig själv. Jag har lärt mig oerhört mycket av att skriva om och med Deleuze! Gladast är jag för att bekantskapen med Nietzsche har fördjupats. Under året som kommer bör jag bli färdig med hans samlade verk. Det kommer att bli tomt. Vad ska jag läsa på pendeltåget då? Heidegger? Kant? Eller Wittgenstein? Vi får se.

Tycker som sagt inte om att planera. Förberedelser är dock viktigt, och den skillnaden har jag uppmärksammat i en rad bloggposter. Det planeras och målsäkras, utvärderas och fokuseras allt mer på form. Jag vill se Flyktlinjer som en struktur utan centrum, ett ständigt föränderligt innehåll som formar och formas av och genom processen av tillblivelse, som även påverkar mig och mitt tänkande. Här finns inget mål, utöver texten och tankarna, språket och analysen. Ord vid ord som bildar meningar, som bär tankarna bortom min horisont.

Jag vet inte exakt vem som läser det jag skriver, eller hur noga texterna läses. Jag ser att vissa rubriker lockar fler och andra färre, men något tydligt mönster går inte att urskilja. Trenden är ökande och jag har på senare tid börjar få en del uppdrag och inbjudningar. Jag känner att jag kan göra skillnad, i alla fall på marginalen. Världen förändras inte av en blogg. Men någonstans, i det tysta, i myllret av vardagliga händelser, börjar det som sedan växer sig starkt. Det gäller lika för främlingsfientlighet och SD som för positiva förändringar. Jag gör vad jag kan för det jag tror på. Sedan är det upp till andra vad som händer med texterna. Det som fungerar och slår an en ton sprids, ibland vitt och brett. Det andra lämnas därhän. Så måste det vara. Bara så kan ett hållbart samhälle byggas, underifrån!

2000 poster om minst en sida, men i snitt tror jag snittet ligger på minst två sidor. 4000 sidor text alltså, om jag skulle få för mig att skriva ut dem, minst. Mitt skrivande och tänkande har definitivt utvecklats av detta nötande vid datorn och på tangenterna, liksom min uppmärksamhet på världen utanför och runtomkring. Kulturens komplexitet går aldrig att bemästra, dess vidd och (brist på) logik kan bara förstås, men aldrig fullt ut. Även om jag skriver 2000 poster till kommer jag inte närmare en fullständig förklaring av kulturen, för någon sådan existerar inte. Om det fanns en sådan skulle livet och världen se helt annorlunda ut. Detta är något vi alla måste acceptera, om vi verkligen vill förstå vad det innebär att leva som människa bland andra.

Flyktlinjer är ett bildningsprojekt, för mig liksom för den som läser. Jag vill locka till läsning, vill tipsa om böcker och andra texter, vill visa på ingångar till saker att arbeta vidare med. Bildning är något man gör tillsammans, det är inget individuellt projekt. Därför passar bloggen med dess möjlighet till interaktion väl som forum. Texter som publiceras på nätet är sökbara och det gör att tankar kan spridas. Det ser jag som en fördel, som något positivt, även om jag är en varm anhängare av den tryckta boken. Jag ser det som olika sidor av samma sak. Kunskapen i centrum är en viktig princip, vetande för vetandets skull. Inte kontroll och måluppfyllelse, utan sökande, nyfikenhet och öppenhet. 

Snart är det ett nytt år. Det blir mitt femte år som bloggare. Ett spännande år på många olika sätt, som det finns gott om anledningar att återkomma till. Jag hoppas att jag även i fortsättningen ska bli läst. Det är ett förtroende som jag tar på största allvar. Jag strävar efter att publicera en variation av olika texter, med en tydlig röd tråd. Kultur är vad jag närmar mig och försöker förstå, från olika håll och på olika sätt. Kunskap är visionen. ständigt ökad, breddad och fördjupad, kunskap. Jag vill veta mer och hoppas att jag inte är ensam. Därför bloggar jag, för att förstå, samhället, världen, livet och mig själv. 

Tack för att just du läser!