Reflektioner över bedömningen av en tenta i vetenskapsteori

Vad är det att vara vetenskaplig? Hur gör man för att det man säger ska bli vetenskap? Tänkte dela med mig av lite tankar på det temat, som dykt upp under rättningen av 250 hemtentor i vetenskapsteori, som lämnats in av studenter som läser företagsekonomi. Vad är svårt och oklart, vad uppstår det problem kring? Det vill jag reflektera över här.

Först och främst. Det första missförståndet är, att positivism skulle vara mer vetenskapligt. Så är det INTE! Kvalitativt, tolkande, hermeneutisk vetenskap är LIKA vetenskapligt! Lika vetenskapligt, även om metoder, analysredskap och kunskapsmål ser annorlunda ut. Positivism handlar om att sträva efter säker, objektiv och bevisbar kunskap. Man erkänner bara evidens, intersubjektivt testbara och statistiskt säkerställda resultat. Viktigt att alltid sträva efter att uttrycka sig så säkert som möjligt, så klart. Men det är en metod att undersöka världen med, inte någon värdering och absolut inte en identitetsposition. Ingen är positivist. Ingen presenterar sig som det i alla fall. Olyckligtvis har dock positivism för den breda allmänheten kommit att bli synonym med vetenskap.

Tyvärr ser livet inte ut som vetenskapen och vi människor kanske vill, så ska man kunna förstå, eller i alla fall kunna undersöka, livet i hela sin vidd och komplexitet måste man ÄVEN förstå hur man söker kunskap om det som är dolt, diffust eller föränderligt. Kultur till exempel, eller förväntningar, tankar och annat som finns mellan eller inne i människors huvuden. Ska man undersöka sådana aspekter av levt liv är man hänvisad till tolkning, vilket inte får förväxlas med subjektivt tyckande.

Många förväxlar tolkning med osäkerhet, att en tolkning är subjektiv. Det vill jag påpeka är inte fallet, om säger om, tolkningen presenteras på ett sätt så att läsaren förstår hur man kommit fram till den. Om man bara säger att jag tolkar det si eller så, är det subjektivt och ovetenskapligt. Men om man presenterar tolkningen på ett sätt som gör det möjligt att resa invändningar mot den är det i högsta grad vetenskapligt. Hermeneutik är vetenskap, eftersom kravet på tydlighet, logisk stringens och transparens är lika viktigt i en kvalitativ studie som i en kvantitativ.

Vetenskaplighet handlar om att söka så säker och tydlig kunskap som möjligt, och all kunskap som tagits fram och som presenterats på ett sådant sätt är vetenskaplig kunskap. Det är viktigt att påminna sig om. Vetenskap utgår från syftet, det som ska undersökas. Sedan väljer man metod, utifrån kunskapsmålet. Att hävda att det bästa är att kombinera hermeneutik med positivsm är också problematiskt, för det är två OLIKA sätt att söka OLIKA kunskap. I praktiken handlar det dock sällan om att vara strikt och renodlad i sin metodansats, för metoderna som används inom vetenskapen drar ofta åt än det ena än det andra hållet, dock alltid med kunskapen i fokus. Det är den som avgör vad som är en bra metod, inget annat!

Den inlämningsuppgift som jag bedömt är den första skriftliga uppgiften som studenterna lämnar in. Det borde inte spela roll för kvaliteten i språket som kunskaperna presenteras med hjälp av. Tyvärr spelar det roll. Även efter tolv år i skolan (vilket är förkunskapskraven för studier på högskolan) är det påfallande många som har problem att uttrycka sig i skrift. Det är ett större problem för studenterna än för mig som ska rätta texterna, för jag kan bara berömma det jag förstår och det som står. Om språket inte fungerar kan jag inte avgöra vad studenten kan och tvingas underkänna. En blivande arbetsgivare har inga skyldigheter att göra något sådant, hen lämnar ett CV eller mailförfrågan som inte går att förstå obeaktad. Den möts med tystnad.

Problemet med skrivandet är komplext. Största problemet är att den som lämnar in inte själv läser igenom texten för att förvissa sig, dels att det man vill ska stå där faktiskt står där, dels att den som ska läsa förstår innehållet och det man vill säga. Detta är något man måste lära sig och det är min (otacksamma) uppgift att påpeka det. Fungerar inte språket är det omöjligt att avgöra vad författaren vill säga, hur hen kommer fram till resultatet som presenteras, vad som är en referens och vad som är egna tankar. Språket är helt enkelt en förutsättning för vetenskaplighet, för kravet på stringens och transparens gäller inte bara i sökandet efter kunskap, det gäller i lika hög grad i presentationen av resultatet.

Referensanvändandet är en annan sak som jag lägger märke till. Här är förståelsen större för problemen, men tänker man att det ska vara tydligt för läsaren borde många problem med referenser lösa sig av sig själva. I mina reflektioner kring rättningen har jag skrivit ansvar, vikten av ansvar. Att skriva vetenskap handlar om att ta ansvar, för det man vill säga och för dess korrekthet. Eget ansvar. Jag hävdar något här. På vilka grunder gör jag det och vad är jag säker på, vad är jag osäker och var famlar jag i blindo. Allt detta måste tydligt framgå. Att bara återberätta vad som står i en bok är inte självständigt och det är inte att ta ansvar. Det kan ibland vara tvärt om mot att ta ansvar. Inom vetenskapen kan man inte friskriva sig, för det som hävdas där får man själv stå till svars för. Därför är det viktigt att vara tydlig med vad jag tänker, hur jag tänker så och på vilka grunder jag kan hävda det jag hävdar.

All information som behövs för att förstå måste ges av den som skriver arbetet, är en annan återkommande kommentar i bedömningen. Det räcker inte att skriva enligt NN, eller bara skriva (Thurén 2013) efter varje stycke. Det är författarens ansvar att läsaren hänger med och att driva ett eget resonemang, med hjälp av litteraturen man utgår från. Enligt mig är lika problematiskt att skriva, om man nöjer sig med det. "Får man ha egna åsikter" är en vanlig fråga bland studenter. Vad är en egen åsikt, svara jag när jag får den frågan. Att nöja sig med att bara ha och uttrycka en åsikt, vad är poängen med det? Fundera. "Jag tycker ...". Jaha, varför då? Om jag får reda på varför, om det finns en tydlig argumentation, eller en redogörelse för hur man kommit fram till åsikten. Självklart får och ska man då uttrycka egna åsikter. Vem åsikter ska man annars uttrycka? Det bottar i en ängslighet tror jag. En ängslighet från lärare i tidigare stadier, misstänker jag. Det handlar om en växande oförmåga att ta ansvar i hela samhället, som banar väg för kontroller, betyg och utvärderingar där alla är kontrollerade. Ingen kritik mot studenterna på kursen alltså, men lika fullt viktigt att påpeka.

Del två av uppgiften som bedömts handlar om att formulera en egen forskningsfråga och om att reflektera över en lämplig metod för att nå kunskap som kan användas för att säga något om det som ska undersökas. Här är det många som skriver att de ska läsa böcker, för att få kunskap. Det oroar mig lite, för att vetenskap handlar inte om att läsa böcker (även om man naturligtvis måste ha koll på vad andra forskare har gjort). Vetenskap handlar om att självständigt söka egen, ny kunskap. Det handlar vidare inte om att samla in INFORMATION, för det är något annat. Data är det underlag som bearbetas, antingen statistiskt eller med hjälp av tolkning. Empiri heter det när man forskar. Det som analyseras för att nå kunskapen.

Jag skulle göra intervjuer eller sända ut enkäter, svarar många. Och det är ju så man gör, men kan man lite på att svaren man får är sanna och korrekta? Hur gör man för att förvissa sig om att resultatet är korrekt och vetenskapligt? Om det handlar det vetenskapliga hantverket, om sätt att förvissa sig om att det man säger är så korrekt och sanningsenligt som möjligt. För att nå det målet räcker det inte att bara fråga och sedan sammanfatta svaren, det krävs MYCKET mer än så för att det man skriver ska kunna kallas vetenskap. Detta kan ingen kräva av studenter på A-nivå, men det är något man måste ha förståelse för längre fram, om inte förr så när man ska skriva examensarbetet i slutet av utbildningen. Förståelse för, skriver jag, för inte ens den som påbörjar en forskarutbildning kan avkrävas full förståelse för detta. Det är vad forskarutbildningen handlar om. Någonstans måste man dock börja, och det är lika bra att börja tänka kring detta redan från början. 

En bra forskningsfråga är ett redogörelse för vad som ska undersökas. Och det ska med ledning av syftet gå att avgöra vilken metod och vilka teorier som är lämpliga. Därav följer att frågan: Varför viftar hundar på svansen inte riktigt är en bra forskningsfråga, speciellt inte inom ämnet företagsekonomi. Det är en annan reflektion, detta att påfallande många väljer frågor av den karaktärer, som inte har något alls att göra med utbildningen man går eller med det yrkesliv som studierna förbereder studenter för. Vad beror detta på? Jag misstänker att det beror på att man inte riktigt förstår vad man ska ha vetenskapsteorin till, att man inte inser att det är på riktigt och att kunskaperna är användbara resten av livet. Det är synd, men bra att få det påpekat för sig, för då kan man ha med det i planeringen för kommande kurser.

Vetenskapsteori är och ska vara en INTEGRERAD del i all högre utbildning och kunskaperna man får av att studera vetenskapens teori är användbara i alla arbeten där man som anställd tvingas ta ansvar, det vill säga alla arbeten man är kvalificerad för efter studier på högskolan. Fixar man vetenskapsteorin klarar man allt annat också. Därför är det väl investerad tid och möda att arbeta på allvar med detta. Och när jag underkänner studenter gör jag det för att jag bryr mig om dem, inte av något annat skäl. För så är det naturligtvis också, att klarar man inte vetenskapsteorin, då får man problem med allt annat också. 

Och kan man inte skriva kommer man att inte att klara sig i dagens samhälle!