Minne från fältet

Den fältarbetande etnologen kör sakta genom Alingsås. Han letar efter en mindre avtagsväg. Det är tidig söndagsmorgon våren 1997. Regnet vräker ner och ingen människa finns att fråga om vägen.

Efter några felkörningar hittar han äntligen rätt. Etnologen iakttar jordbrukslandskapet han färdas genom. Vid påfallande många av husen som passeras står det lastbilar parkerade, lastbilsföraryrket verkar vara är ett sätt att bo kvar på gården efter att jordbruket lagts ner. Etnologen letar efter ett speciellt hus med en röd Volvo FH12:a uppställd på gårdsplanen utanför. I det huset ska fältarbetsfasen i ett nytt etnologiskt forskningsprojekt inledas med en intervju i hemmiljö hos en lastbilschaufför som arbetar i fjärrtrafik. Efter cirka en mil på den smala slingrande vägen passerar han ett mindre samhälle och då vet han att det inte är långt kvar. Efter en stund upptäcker han också en röd lastbil som står parkerad på en gårdsplan vid sidan om vägen.

Men det finns två hus. Han parkerar bilen och ringer på dörren till det ena huset. En man tittar frågande på etnologen som presenterar sig och överenskommelsen om en intervju. Mannen spricker strax upp i ett leende och säger: "Det är nog inte mig du ska tala med. Det måste vara Ove Cykelstyre, min granne du letar efter. Han bor i huset här bakom".

Efter en stund sitter etnologen på en stol vid bordet i ett stort kök. Informanten sitter mittemot och frun i huset kokar kaffe. Under tiden som etnologen riggar upp bandspelaren och tar fram frågelistan berättar informanten om vad han råkade ut för samma dag som de talades vid och gjorde upp om intervjun.

När informanten väntade på last i hamnen blev han kontaktad av några tulltjänstemän som ville följa med den container som han skulle köra. I containern fanns det narkotika och tullarna ville gripa ligans huvudman. Hela dagen fick han sedan åka runt med containern till olika platser i södra Sverige. Mottagaren anade oråd och dirigerade upprepade gånger om bilen från en mobiltelefon i Stockholm. Händelsen förstörde informantens veckoplanering och antalet körda mil blev inte så många som han hoppats. Han svär en aning över körtidsreglerna innan själva intervjun påbörjas.

Etnologen dricker kaffe och lyssnar på informantens berättelser om allt som rör yrket, hans relation till lastbilar och personliga bakgrund. När något är oklart ställer etnologen följdfrågor. Genom hela intervjun är informanten dock ganska okoncentrerad.

Men så plötsligt händer något. Vid den sista frågan lyser informanten upp. Berättelsen får glöd. Etnologens fråga, om det finns någon resa som informanten minns speciellt, besvaras med följande livfulla beskrivning av hur det kunde gå till under lastbilsförarnas glansperiod på sjuttio- och åttiotalen:

Det finns ju många, ha ha ha. Man har ju gjort många tokiga resor... Teheran det var ju någonting som man kommer väl aldrig mer att få uppleva. Jag körde Volvo dynapack, det var till en mässa där nere. Det var jag och en kille till som hade fått den körningen. Dom frågade om vi ville åka och vi sa okej. Det var ju roligt då. Och vi brummade i väg. Vi körde genom DDR, Tjeckoslovakien, Ungern, Jugoslavien och så Bulgarien och genom hela Turkiet. Vi hade väl lite strul med den andre killens bil för färdskrivaren var inte riktigt bra på den och snutarna i Turkiet tjafsade på flera ställen. När du kommer ner till Turkiet då får du ställa dig vid gränsen och vänta, dom är ju så turkarna att du kan få vänta. Det kan ju ta hur många timmar som helst. Vi var alltså, jag tror det var trettionio eller trettiotre ställen som vi skulle gå på och få stämpel i papper, inne på tullområdet. Det skulle vägas och det var läkarintyg och det skulle betalas vägskatter. Det var en djävla massa ställen att springa på. Det fick man ju lära sig eftersom och fråga sig fram och så. Men det var väl okej, vi stod där ett dygn eller så innan vi kom iväg. Men så började strulet efter Istanbul. Då fick vi ett polispapper med oss som skulle stämplas på TIR-parkeringen och det skulle skrivas i kilometer, datum och alltihopa det här och så skulle vi visa passet och färdskrivarbladet. Och dom kollade det noga och anmärkte på allt, "Problem mister, problem". Och så skulle dom ha en tusenpeng, fjorton kronor eller vad det var då. Skulle du ha kvitto då kostade det tretusen. Men det gick ju bra och vi susade iväg.

Sedan träffade vi på en kille, en bärgningsbil, som också skulle gå ner till den där utställningen. Och den här andra killen träffade vi på den allra sista TIR-parkeringen i Turkiet, borta i Basargan. Han hade pajat vattenpumpen. Så vi, det var ju bara att riva isär skiten på hans djävla V-åtta. Det stod ju en svensk där och då åkte man ju dit direkt. Det var en turk där, han sa det att det är inga bekymmer. Han lagade alltså vattenpumpen med konservburkar, klippte remsor och gjorde ett lager av konservbukarna. Det var så mycket bly i burkarna. Och så fett, han hämtade något djävla segt fett och så lindade han en konservburk om. Den höll alltså hela vägen ner till Teheran och den sitter i den gamla Scaniaverkstan i Helsingborg, ute i kundmottagningen. Det läckte ju vatten va men inte värre än att det gick att köra.

Sedan så kom vi ju ner då... det började på gränsen till Iran. Vid den gränsen stod det mellan tre och fyra tusen lastbilar. Och bara en grushåla i stort sett. Det var någon som sa till oss att ni får inte stå där bland turkarna, det är inte bra. Han visade oss en annan plats, det var en schweizare. Vi gick väl där, det var varmt som helvete, en femtio grader så där och jag gick i bar överkropp och långbraller och han jag åkte ner med han gick i kortbyxor och bar överkropp. Vi skulle gå bort och köpa dricka och då kom speditören farande som en iller över plan där. Då hade vi gått genom turkgänget och dom höll på och vissla och så... vi visste inte vad dom visslade åt. Men speditören sa det att, för helvete gå och klä på er för ni blir våldtagna. Och hej och hå med en väldig fart sprang vi tillbaka till bilarna och fick vi på oss kläder. Då var det inte ett ljud när vi gick över planen.

Ett och ett halvt dygn stod vi där innan vi kom... och det var strul med papperna. Iran var struket i karnet: Hur löser vi det? I tullen undrade vi då hur vi skulle göra med karnet och dom sa att vi måste skicka papperna med bud ner till Teheran, så dom får ni inte med er. Vi tänkte ju det att fan kan vi lita på dom här djävlarna... Så vi behöll TIRkarnet och triptikan. Fraktsedlar och sådant fick dom, men vi hade skrivit av så vi hade adresser och allt sådant.

Ja så vart vi utsläppta vid gränsen sent på eftermiddagen och då frågade vi den här speditören: Finns det något ställe att duscha här, och han sa: Visst, och åkte med oss. Körde före oss in i byn och visade ett jättefint badhus, nybyggt. Och vi in där, det kostade några kronor, in i ett sådant där duschbås. Och när vi står där, det fanns tre stycken och vi stod i var sitt... rätt som det var så tog kallvattnet slut. Det fanns alltså bara idiothett vatten. Det ångade ur rören. Kallvattnet tog slut och det kom in en kille och sa: STOPP och vi försökte förklara. Det var inga problem, vi skulle få vänta en halvtimme där så kommer kallvattnet. Det visade sig att dom hade pumpar där som pumpade upp kallvattnet på taket som sedan gick med självtryck ner i rören och det var slut uppe på taket.

Sedan gav vi oss iväg ner. Vi skulle tanka, det hade vi fått nys på att det var billigt att tanka i Iran. Och det var det ju. Vi betalade elva öre litern för dieseln, tror jag.

Klockan var sent på kvällen, eller ja sent på eftermiddagen och vi sa att, vi kör ner till Tabritz, det var en fjorton femton mil att åka och så lägger vi oss där. Vi hade fått reda på att det fanns en TIR-parkering där. Vi la oss, men vi vaknade mitt i natten. Det låg ett stort raffinaderi där i Tabritz. Ett av Irans största och irakerna höll på att bomba det på natten, så fick ju på oss paltorna och iväg därifrån som idioter. Raffinaderiet låg väl en två mil bort, men det smällde och lät och tjöt flygplan och allt. Så vi gav oss iväg. Men man vill ju inte köra på natten, man visste inte vad, om det var folk ute på vägarna och ingen belysning fanns det. Vi drog iväg en tio mil eller nåt.

Sedan kom vi väl ner till Teheran på eftermiddagen. Det var en torsdag, sista biten ner, det var så hett. Jag hade Forden då och det var sjuttioåtta grader Celsius inne i hytten, uppe vid takhuven. Jag kände att det bara kokade i huvudet på mig. Men så hittade vi ett ställe, det hade dom även i Turkiet, ett ställe där dom pumpade upp källvatten i sådana här cementringar. Jag gick i en sådan och hade vatten till knäna. Jag stod nog där i en kvart innan temperaturen hade blivit någorlunda i kroppen. Sedan kokade vi ärtsoppa. Vi ställde oss där och lagade mat och vi kokade ärtsoppa, det var ju torsdag, ha ha ha.

Vi kom in i Teheran på eftermiddagen. Det är en stor stad. Officiellt så bor det väl en åtta tio miljoner där och ringleden runt stan var över fyrtio mil lång! Vi kom in i ena änden och: Vart ska vi nu? Men så hittade vi en turk, vid ett slakthusområde där som kunde engelska. Vi berättade vilken adress vi skulle till. Han hade en jättestor karta på väggen. Ja ni är här och ska dit! Hur hittar vi dit då? Ja, det är bara och köra. Så vi gick ut och ropade på en taxi och han skulle köra före oss. Det var bara in i smeten där. Taxichauffören hade ju kört där förut och han körde som en galning. Vi kom ut på en ringled, den var sexfilig, tre i varje riktning. Och rätt som det var så var det bara tvärstopp. Så långt som vi såg var det kö. Taxichauffören han körde plötsligt bara över mittremsan, till motsatta sidan. Vi funderade en stund, men sedan så körde vi efter, mot trafiken. Vi körde om kön.

Sedan, dagen efter... nej det var samma dag, så skulle vi tvätta oss någonstans... vi hittade en sportanläggning till slut. Då fick vi inte komma in där till duschar och swimmingpoolen. Det stod en djävel med kalasjnikov som sa: STICK! Jaha det är väl inte mycket att göra, det är bara att sticka då. På fredagen kom Volvos folk och dom sa att på torsdagarna, då är det damerna som badar och sedan måste dom byta allt vattnet innan männen får bada igen. Kvinnorna är ju orena.

Vi var nere på stan en gång. Volvo hade en heltidsanställd taxichaufför, eller två bröder som hade en bil och det dom två inte kunde fixa det gick inte att fixa. Den dyraste wiskeyn som jag har druckit, det var där. Vi var nere i stan på något hotell och åt. Och då såg vi, vilken stor parkeringsplats det var här - men, nej då var det en korsning i Teheran, ha ha ha!

Och vilka luftföroreningar, fy fan, det gick inte att bo inne i stan. Och i södra delarna av stan där fick vi överhuvudtaget inte gå in. Han sa det: ni blir dödade om ni åker dit. Dom sprängde, då när vi var där nere, sprängde dom järnvägsstationen och det var vad vi hörde en tvåhundra stycken som dog. Det var någon sån här grupp då som hade, några sådana här fundamentalister eller nåt. Nittonhundraåttiofyra var det, så det var ju under Khomeynieran.

Och vi vart stoppade på en sådan här vägkontroll och där letade dom efter porr och sprit. Ungdjävlar på en femton till arton år med kalsjnikov. En av dem kom upp och han hade hittat en tröja i min bil, med något tryck på som han ville ha: Men nej då, det får du inte alls det! Då satte han bara geväret mot mitt huvud: Ta den då!

Vi var kvar i Teheran i nio dygn och vi fick bo i Volvos kåk. Vi var borta en månad sammanlagt för vi fick vänta så länge på hemlass. Men hemresan gick bra, vi körde genom Turkiet och jag tror att jag lastade konserver i Bulgarien. Det var lite spännande. Lite eget och, ja man har upplevt något som inte många andra har gjort.

Liknande berättelser möter etnologen inte vid varje intervjutillfälle, men det förekommer och det är en viktig orsak till att han älskar sitt arbete. Glad och nöjd tackar han informanten och dennes fru för kaffet och för att han fick besöka dem med sin bandspelare.