Mina år i akademin 2

Våren 1996 var en jobbig och omtumlande tid. Jag var stukad och lite desillusionerad. För andra gången hade jag misslyckats med att komma in på forskarutbildningen. Samtidigt hade jag studiemedel kvar att ta ut och jag var på inget sätt mätt på kunskap. Jag ville vidare och kände att jag hade mer att ge. Frågan vara bara vart och hur. Under tiden och i väntan på tecken utifrån läste jag kulturvetenskap, det vill säga konst och litteratur. Och det var där det hände. Alldeles i slutet av den kursen fick jag ett erbjudande som jag nappade på och som sedan ledde till att jag blev antagen till forskarutbildningen.

Här vill jag dock dröja mig kvar lite. Läser gamla inlämningsuppgifter och tentor. Den första tentan på kursen har jag kvar i datorn. När jag läser den texten minns jag den där våren. Det var en rolig tid på många sätt, delvis för att avslagen på mina ansökningar gjorde att jag inte brydde mig så mycket om hur det blev. Jag lyssnade mer fritt och förutsättningslöst och jag skrev mer från hjärtat. Som alltid är det med viss rodnad på kinderna jag läser mina gamla texter, men detta är preskriberat för länge sedan, samtidigt som jag tycker att textens innehåll fortfarande har aktualitet.

Att prova vingarna i en helt ny disciplin är inte helt lätt, i gruppen finns det många med betydande förkunskaper och det kan i många lägen verka hämmande, speciellt om man är ensam om att uppfatta en text eller tolkning på ett visst sätt, då är det lätt att tro att man själv missuppfattat saken. Jag vill i denna essä pröva min egen förmåga att diskutera konst och litteratur. Eventuella felaktigheter, missuppfattningar och galenskaper får skyllas på dåliga förkunskaper, som jag ändå uppfattar som en relativ styrka. Genom att inte vara bunden av ämnesdiskurser och gamla sanningar kan man kanske se vissa saker med nya ögon och upptäcka nya aspekter och ingångar till problem. I min definition av essäuppgiften har jag tagit fasta på relationen mellan kulturen (Eftersom jag är etnolog känns det ovant att använda detta ord) och verkligheten. Konstarterna är inte bara en del av verkligheten de är i sig lika verkliga och viktiga för kulturen, i etnologisk betydelse som individerna som uppbär den. 

Min syn på både ord och bildkonst är av lekmannakaraktär, men det kommer inte att hindra mig från att reflektera. Om inte alla kan ha synpunkter på fenomenen i sin omvärld tror jag vi är inne på en farlig väg. Jag håller med Cindy Sherman som säger: "När jag gick i skolan fick jag avsmak för inställningen att konsten är så väldans helig eller religiös. Så jag ville göra något som folk kan relatera till utan att först ha läst en bok om det. Sådant att vem som helst på gatan skulle kunna uppskatta det - även om de inte skulle förstå det till fullo, skulle de ändå få ut något av det." Det är en uppfattning som jag gillar. Riktigt stor konst ska kunna beröra alla, oavsett förkunskaper samtidigt som man med tiden ska kunna utveckla och fördjupa sin relation till konstverket. När man kan återvända och finna nya djup i ett konstverk efter att man skaffat sig större kunskaper och erfarenheter, då är det stor relevant och viktig konst.

Tankarna jag uttryckte på detta sätt kan jag fortfarande stå för och det blir tydligt hur mycket den där kursen har betytt för mig, och hur mycket den, dess innehåll, lärarna och det jag vågade göra där och då, har präglat mig och mitt sätt att tänka. Jag var en etablerad student, en forskarutbildningsaspirant. Samtidigt var jag osäker. Men jag var nyfiken, ville lära och njöt av att upptäcka nya saker. Jag läste kursen av rent nöje och för livet, inte för att få poäng eller för att jag måste. Och det kunde man göra när jag var student. Det gick att läsa lite mer planlöst och sökande, utan att någon höjde ett varnande finger eller påpekade att man strulade till sitt liv.

Cindy Sherman stiftade jag bekantskap med den våren och seminariet om hennes foton var ett rent nöje. Vi var en ganska liten grupp studenter som fann varandra och vi träffades en del även utanför kursen. Vi läste tillsammans och hade djupa och givande diskussioner. Vi talade om livet, om studier, framtiden och vardagen. Alla ville något och vi var där för att vi var intresserade. Det var en lärande kulturmiljö som skapades av oss studenter och lärarna, gemensamt. Bara undantagsvis får jag vara med om något sådant i min lärargärning. Det är inte utan att jag känner en viss besvikelse och sorg när jag tänker tillbaka på min tid som student, för när jag jämför hur det var då med hur ser ser ut idag är skillnaden enorm. Det skulle kunna vara så mycket bättre och högskolan skulle kunna vara en helt annan plats, med enormt mycket högre verkningsgrad (det vill säga utfallet på insatt kapital kunde varit så mycket mer högkvalitativt) om kunskapen fick stå i centrum, vilket den gjorde.

Visst vet jag att jag skriver detta i backspegeln och att även om jag tvivlade på min förmåga då och trots att jag kände mig som en osäker student i mängden, så visade det sig ändå att jag lyckades ta mig in på forskarutbildningen och jag klarade av att skriva avhandling och disputera. Jag var därför inte vilken student som helst, men det visste så klart varken jag eller mina lärare. Inte där och så. Ingen kan veta något om framtiden och jag vet att jag inte hade någon som helst aning, inte då. Jag famlade i blindo och det som häll mig uppe och gav livet struktur var studierna, extraarbetet i bageriet, mina barn och familjen jag och deras mamma byggde. Fast även där svajade det betydligt. Ville vi samma sak? Vi var osäkra och allt stod och vägde. Självklart beroende på min osäkerhet och min önskan om att forska och läsa vidare. Något växte inom mig och det händer massor i en students liv som förändrar en, vilket är svårt att leva upp och förhålla sig till för den som inte läser. Barnens mor läste inte på högskolan. Hon drömde om ett hus på landet. Det är en aspekt av studier som sällan uppmärksammas, kanske för att man tänker sig att det bara är kunskap man får när man läser på högskolan och att kunskap är det samma som neutral information? Kanske!

Synen på kunskap är idag en annan, både bland lärare och studenter. Kunskap håller på att bli synonymt med information. Därifrån är tanken till studier som konsumtion av information och tentaskrivande som förflyttning av information inte långt. Tänker på tentorna som jag rättat nyss i vetenskapsteori och på hur osjälvständiga studenter är i sitt skrivande idag. Nu var detta deras första skriftliga inlämning, men även på C-nivå och i handledning till examensarbeten är det påfallande vanligt att den som skriver inte uttrycker egna tanker eller driver egna resonemang. Det flyttas allt mer information i akademin idag. Det tänks och resoneras allt mindre. Det är i alla fall min känsla, och den förstärks när jag läser min egen text, från våren 1996. Jag imponeras av mitt mod och min förmåga att driva egna självständiga resonemang. Det är inte så jag minns det, men texten talar sitt eget språk och jag vet så klart inte hur någon annan läser följande, men jag läser det i alla fall med viss behållning och tycker att innehållet fortfarande har viss aktualitet.

Verklighet

Ett problem som jag inte kan komma förbi utan att kommentera det, är definitionen av ordet verklighet. Vad är verkligt? Vad är verkligheten? Kultur, om den ska ha någon mening för mig måste på något sätt kopplas eller relatera till livet, samhället och verkligheten. För att kunna diskutera verklighetsframställningar i dikt och bild känner jag ett behov av att definiera ordet verklighet. Jag vände mig till "Filosofilexikonet" och där fann jag att begreppet inte är så enkelt och entydigt som man kanske kunde tro. Verklighet ses i en aspekt som motsatsen till "det möjliga". Hegel, som representerar den traditionen, ser verklighet som förnuft och säger: "Det verkliga är det förnuftiga, och det förnuftiga är det verkliga". Hegels förnuft tillför inte min uppfattning så särskilt mycket och jag söker mig till ett annat ord i lexikonet: Vara, "det som är gemensamt för allt det som är, det varande " Boken sätter likhetstecken mellan verklighet och ordet är. Jag tolkar texten så, att ordet verklighet är något subjektivt och flytande, fritt att definiera individuellt. Platon nämns både i lexikonet och kurslitteraturen, jag försöka börja mitt resonemang där. För Platon är den verklighet som människorna känner på jorden endast olika, lägre grader av en fullkomlig idévärld, skild och ouppnåelig för människan. Det vi ser på jorden är då mer eller mindre fullkomliga avbildningar av en perfekt motsvarighet i idévärlden. Eftersom jag inte delar denna uppfattning och även anser att Aristoteles är den av antikens teoretiker som håller sig bäst genom tiden har jag valt att influeras av honom i mina tankar om verkligheten. Aristoteles världsuppfattning är inte dualistisk. Han flyttar ner idéerna, som Platon placerade i en värld skild från fenomenen och hävdar att den bestämmande idén finns i objekten. Verkligheten, med dess möjligheter och begränsningar är mer bundna till livet här och nu och även om jag inte fullt ut kan leva upp till idealet vill jag i mitt resonemang sätta likhetstecken mellan verkligheten och livet. Aristoteles har ingen tro på själens odödlighet. Den tanken ligger mer i linje med ett modernt sekulariserat samhälle. Vi har frigjort oss från en bestämmande idévärld i form av Gud. Vi finner oss utlämnade till oss själva och våra möjligheter att förverkliga de inneboende egenskaper, som Freud och psykoanalysen uppenbarat för oss. I detta arbete tror jag, att både ord och bildkonsten fyller en mycket viktig funktion. 

Upplysningen skapade möjligheterna att utforska det inre. Jag vill hävda att människan tog kontrollen över verkligheten. Man myndigförklarade det mänskliga subjektet och började utforska det som redan Aristoteles hävdat fanns inom oss. Marshall Berman visar övertygande hur detta nya ideal får konsekvenser för och påverkar kulturen. När jag ser hur allt fullkomligt exploderar vid den tiden i historien kan jag inte tolka det på annat sätt än att det är den sekulariserade människan som upptäcker möjligheterna som slumrat inom henne. Mina allt för bristfälliga kunskaper om konsthistorien och andra relevanta discipliner gör det svårt att rätt bedöma Bermans teorier men jag tycker att han presenterar ett övertygande resonemang som för mig känns riktigt. Dessa tankar stämmer mycket väl överens med min uppfattning om konsten och litteraturen och dess plats i samhället. Den omvälvande utveckling som sker under perioden borde påverka och forma kulturen. Några invändningar har jag dock till Bermans text. Han kan inte se något slut på den moderna eran i historien. Jag tycker mig se många vägar ur det typiskt moderna och ord- och bildkonsten tror jag kan spela en mycket viktig roll i den kommande samhällsutvecklingen, jag tror att vi nått en gräns för tekniska framsteg och nu behöver kulturen komma ikapp och konsten och litteraturen är viktiga medium för tolkning och kommentering av vår kultur (i etnologisk betydelse) och dess möjligheter. Den verklighet vi lever i behöver fyllas med innehåll och olika alternativ för framtiden behöver diskuteras. Den rollen kan endast konsten och litteraturen fylla. Verkligheten är allt för stor och komplex för att någon ska kunna greppa den i sin helhet. Kulturen är som jag ser det i alla sina aspekter, uttryck för och tolkningar av verkligheten. Den kommunicerar med individerna och fyller tillvaron med en mening som gått förlorad när vi klippte banden med Gud.

Det finns en skrivarglädje som lyser mellan raderna. Jag skrev av lust, även om det inte alltid gick lätt. Och det är nog detta som hållit mig kvar, glädjen i skrivandet. Att skriva var då liksom nu att tänka, för mig. Och det var också vid denna tid som jag inledde arbetet på en skönlitterär roman, för jag ville skriva. Det var det jag sörjde mest när jag inte kom in på forskarutbildningen, skrivandet. Idag tvingas både jag och studenterna att skriva av tvång, enligt en mall och bara om det som anses viktigt. Det finns allt mindre frihet och allt mer styrning.

Vad är det vi håller på att förvandla skolan till?