Hur ser vi på skolans roll i samhället i dag?

Sitter vid datorn hemma och försöker hitta inspiration. Plötsligt finns det två dagar som är helt fria från undervisning och andra krav. Två dagar att fylla med det jag vill och finner meningsfullt. Ska skriva på min bok, men först ska jag blogga. Frågan är bara om vad? Såhär har det alltid varit. Utan krav, i full frihet, har jag svårt att prestera. Med lagom struktur och med lite brist på tid kommer jag och mina kompetenser mest till sin rätt. Därför går det lite trögt, men jag tvingar mig. Letar på nätet efter något att reagera på, något att tänka om och med. Hittar gårdagens debattartikel i DN och följande formulering.

Hur ser vi på ledigheter och skolplikt egentligen, och ser vi på skolans roll i samhället i dag?

Så enkelt. Så tydligt. När frågor som inte borde behöva ställas ändå ställs är det en varningssignal, oavsett om man håller med eller inte. Det är Viktoria Björklund, som arbetar som rektor i Luleå kommun som ställer frågan. Och jag upprepar den: Hur ser vi på skolan roll egentligen? Vilken status har kunskapen, vad är lärande? Hon ställer frågan utifrån sin position, sitt ansvarsområde, som vardag. Jag regerar utifrån min situation. Som tur är behöver jag inte ta ställning till studenternas frånvaro, för på högskolan är närvaron inte obligatorisk. Var och en har ett eget ansvar. Ändå känner jag igen mig så väl.

Gällande frånvarons längd är det mer olyckligt att tappa många dagar än få, men varje moment i skolan är förberett utifrån ett syfte. Allt vi gör under skoldagen strävar mot mål. En elevs frånvaro påverkar inte endast de egna studierna utan hela gruppens. Tidigare syn på lärande som memorering av fakta och ensamstudier inför prov är i stort övergiven till förmån för lärande i ett socialt sammanhang där närvaro, samtal och samarbete i gruppen och med pedagogen, är av största vikt. Varje elev är en röst, en åsikt, en del i ett gemensamt lärande. Möjligheten att kompensera förlorad skoltid är mycket begränsad.

Allt jag gör som lärare har ett mål. När jag förbereder mig inför en dag med studenter utgår jag från att alla är där, och jag vet ju vad som komma skall och hur schemat ser ut, så jag lägger upp det som en helhet. Jag ser på mitt uppdrag som en helhet och på min roll som en del i den helheten. Jag är en medspelare i kunskapens lag, som tillsammans med studenterna förbereder laget för en tuff match mot okunskapen, ignoransen och bristen på förståelse och empati. Innan jag går in i föreläsningssalen visualiserar jag helheten och motståndet vi som lag har att möta. Sedan öppnar jag dörren. Där inne sitter i bästa fall hälften av studenterna. Efter som stund droppar det in ett gäng. "Ursäkta, men tåget var försenat". Okej, det får gå. Hade en arbetsgivare accepterat den ursäkten, med tanke på att den upprepas dagligen, tänker jag. Föreläsningen fortsätter. Sedan går någon, så en till. Och till det sista passet har laget decimerats ytterligare. Inte varje dag ser ut så, men många dagar gör det. Allt för många. Och är studenterna vana från grundskolan att prioritera annat förstår jag hur det kan bli så här. Hur ser vi egentligen på lärande, och på kunskapens roll i samhället idag?

Olika samhällsaktörers agerande visar på en eroderad syn gällande vikten av närvaro i skolan vilket skapar oklara gränser för skolans ansvar.

Vi har alla ett ansvar. Och här menar jag ALLA, för det spelar ingen roll hur mycket ansvar jag tar eller hur mycket jag förbereder mig. Om jag ska kunna vara en bra lärare måste jag veta vad jag kan förvänta mig. Ibland handlar pedagogik om att slänga ut saker, som senare ska fångas upp. Ibland om att peka framåt och ibland om att göra återkopplingar. Det går så klart inte om hälften dyker upp, speciellt som det bara undantagsvis är samma studenter som dyker upp. Jag tar mitt uppdrag på största allvar och vill ställa krav, men om det inte finns några sanktionsmedel och om det saknas förståelse i samhället för vad som krävs för kunskap och lärande blir uppdraget omöjligt. Och det vore okej, om det inte var så att det är jag som bär ansvaret. Det är jag som får skit om studenterna inte klarar sina poäng. Vi lärare får skit både från vår ledning (som värnar högskolans ekonomi) och från studenterna (som värnar sin ekonomi = CSN). Detta är min vardag. När jag läser vad rektorn skriver förstår jag den bättre.

Är skolans ansvar att kompensera för resebyråers framdrivning av klasskillnader genom högre prisnivåer under loven och lägre nivåer under pågående termin? Ska skolan utgå från det socioekonomiska perspektivet vid bedömning av ledighet för semesterresor? Föräldrar vädjar om detta. Ingår sådan hänsyn i skolans kompensatoriska ansvar? Vittnar detta om ett samhällsproblem eller om ett skolproblem?

Ett allvarligt samhällsproblem, svarar jag. För när vi skapar en kultur och ett samhälle där kunskap betraktas som formalitet, som något vi ägnar tid och uppmärksamhet åt bara när inget annat pockar på uppmärksamhet, då utarmas kunskapen. Och om den processen börjar redan i grundskolan finns ingen räddning under senare led i lärandeprocessen. Följaktligen tvingas jag konstatera att jag i praktiken degraderats till gymnasielärare, för det är många gånger på den kunskapsnivån jag tvingas agera i vardagen på högskolan. En ögonblicksbild: Plötsligt i tentarättandet (har precis avslutat höstens stora omgång tentor: 250 texter om vetenskap) dyker det upp en text jag sugs in i. Rätt som det är läser jag utan problem, finns en språklig briljans och jag får ta del av kunskap i oförvanskad form. Då reagerar jag med glädje. En sådan tenta, eller möjligen två, fann jag i högen med 250 texter. Jag säger det igen: Två studenter har förmågan att skriva på riktigt, utan syftningsfel, med en röd tråd och en tanke bakom. TVÅ, av 250. Och detta är på högskolan, alldeles i slutet av utbildningskedjan. Sista chansen innan (arbets)livets krav. Innan det är dags att delta på allvar i byggandet av samhället. Hur ser vi på kunskap och utbildning egentligen, i Sverige idag? Och med vi syftar jag på alla vi som spelar i samma lag.

Är skolans ansvar att anpassa verksamheten efter idrottsträningar och arrangemang vilka ibland förläggs till obligatorisk skoltid? Sådana situationer ställer barn och föräldrar inför mycket svåra prioriteringar. Ska skolnärvaro eller laglojalitet gå först? Läger, tävlingar och resor bokas in under vardagar. Här förutsätts skolan ge ledigt och därefter anpassa stöd till elever utifrån utebliven undervisning. Ledigheterna är så klart angelägna för elever och föräldrar, idrott och rörelse är viktigt, men skolans uppdrag försvåras. Är det ett samhällsproblem eller ett skolproblem när fritiden inkräktar på obligatorisk skoltid?

När alla vill bli kändisar och därför satsar på musik, fotboll eller annat får kunskapen konkurrens. Lärande kräver LIKA mycket engagemang och tid som krävs för att lyckas inom fotbollen. Där finns en viktig pusselbit, en betydande del av förklaringen till att kunskapskvaliteten sjunker. Annat anses helt enkelt viktigare, inte bara av elever, studenter och deras föräldrar. Även politiker, företagsledare och andra med makt i samhället ser över axeln på högskolan. Det talas om att tiden på högskolan ska effektiviseras och kortas, för det viktiga anses inte vara vad som sker där, utan ute i arbetslivet. Högskolan är inte LIKA viktig, den anses av många idag vara ett NÖDVÄNDIGT ont. Det krävs ingen forskarutbildning för att räkna på den ekvationen. Kunskapen är under rådande förhållanden dömd till spel i de lägre divisionerna. Annat anses viktigare, av allt för många för att situationen ska kunna lösas snabbt och enkelt.

Ibland hör jag sägas att elever lär sig mer om samhället genom deltagande i andra aktiviteter utanför skolan, än de gör i skolan. Jag instämmer i att skolan har mycket att utveckla när det gäller lärande i och för samhället och inte i en verksamhet parallellt med samhället. Värderingsglidningen i synen på skolnärvaro är ett tecken på detta utvecklingsbehov. Något vi inte säger lika ofta är dock att skolans verksamhet faktiskt handlar om något som inte kan ersättas av människors individuella deltagande i olika aktiviteter: En gemensam kunskaps- och värdegrund som bygger vårt fortsatta demokratiska samhälle. Ett sådant uppdrag är enormt och det kräver tid, respekt och närvaro.

Det är så oerhört viktigt detta, att skolan är en unik plats med unika möjligheter. Utbildning är inte en dålig kopia av det riktiga livet. I en kunskapsnation är det i skolan man lär sig hur man ska göra i praktiken där ute. Idag är det tvärt om. Högskolesverige och hela utbildningssystemet har förvandlats till en stödverksamhet till ekonomin. Klart att det blir svårt att klara uppdraget då, om det helt saknas förståelse för vad som krävs ifråga om tid, resurser och förståelse för uppdragets komplexitet. Där och då kommer lärares och forskares rop på hjälp att uppfattas som ett särintresse som får ställa sig i kö och med mössan i hand vänta på sin tur. Hur ser vi egentligen på kunskap och lärande?

Ibland hör jag också sägas – både från allmänheten och från oss själva som jobbar i skola - att en veckas ledighet eller två inte spelar så stor roll – det ”arbetar man snart ikapp”. Tycker vi verkligen att skolans uppdrag är så så lätt att både ifrågasätta och avvara? En veckas ledighet per termin ger en hel termins frånvaro under nio års grundskola. Det är mycket tid för utveckling av kunskaper och värden.

Bara i samhällen och kulturer där kunskapen inte är viktig uppstår sådana tankar, sådana sätt att resonera. "Har jag missat något", sa en student som kom insläntrande efter halva föreläsningen till en av mina kollegor. Om det är så man ser på studier på högskolan, då är vi alla illa ute. Någonstans lär mig sig se så på kunskap. Någonstans kommer den synen på studier ifrån. Varifrån? Inifrån samhället självt, från oss och från djupet av den kultur vi skapar, tillsammans.

En kraftsamling från flera håll behövs för att stärka skolan. En del är vunnet om skollagens formuleringar gällande ledigheter kan förtydligas och ambivalensen minskas. Det är omöjligt för skolan att samtidigt ansvara för måluppfyllelse så långt som möjligt OCH sanktionera frånvaro grundat på godtyckliga värderingar av människors angelägenheter. Ett lagförtydligande kan underlätta gränsdragningen i skolan och bli ett steg på vägen mot ökad respekt och status gällande skolans verksamhet och mot fler människor som vill arbeta i vårt viktiga samhällsbygge.

Skolan och den högre utbildningen idag är ett omöjligt uppdrag. Det måste vi inse, för utan förståelse för detta kommer problemen inte att kunna lösas. Alltså måste vi ställa oss frågan: Hur ser vi på ledigheter och skolplikt egentligen, och ser vi på skolans roll i samhället i dag? Vad är viktigast, egentligen?

Jag har inga svar, jag är lärare. Jag är på högskolan för att lära och för att coacha lärande. Jag vill forska och undervisa. Tyvärr finns det allt mindre tid för det idag. Och därför är dessa dagar, dagarna när jag fritt kan ägna mig åt det jag brinner för, KUNSKAP, så oerhört värdefulla!