Etnologins historia 2

Denna text är alltså ett utdrag från min ena D-uppsats. Halva D-kursen handlade om Etnologins historia och var upplags enligt följande. Inledningsvis fick vi en lista med böcker och artiklar som skulle läsas och tentas av i en uppsats, en omfattande lista med betydelsefulla avhandlingar och andra texter samt viktiga debatter vilka format ämnet. Kursen gavs i seminarieform där läraren inledde med att berätta anekdoter kring ämnet och dess historia. Sedan diskuterade vi och hjälpte varandra att sätta sig in i etnologin som vetenskap. Det bar en kurs som byggde HELT på självständighet. Det slår mig att sådana kurser nästan inte finns idag. Sådana kurser går inte längre att ge, för studenterna har vant sig vid att luta sig mot anvisningar, kriterier och återkommande respons från lärare som på det sättet tar på sig ansvaret för lärandet. Även om självständighet är det kanske tydligaste kriteriet för att få en examen på högskolan.

Vi tvingades bli självständiga, för det var enda sättet att ta sig vidare genom utbildningssystemet. Och jag tror det var bra, det var nyttigt och det jag lärde mig av dessa kurser har jag med mig fortfarande. För jag lärde och studerade för min egen skull, inte för att uppfylla någon annans krav eller för att få betyg eller examen. Frågan som jag får ibland av studenter som läser idag: Vad vill du ha? Den frågan var otänkbar när jag läste på högskolan. Återigen tvingas jag konstatera att jag läste på andra premisser än dem jag tvingas undervisa med. När jag student kunde mina lärare ägna sig åt annat när jag var upptagen med mina studier, men idag när jag vill göra det störs jag hela tiden av mail och knackningar på dörren till kontoret, av frågor om högt och lågt, men alla på temat: Vad vill ni ha och vad ska vi göra? Ibland har jag lust att svara: Jag vill kunna arbeta ostört med mitt, för att kunna ge er bättre undervisning och för att lära mig mer. När jag var student ville alla (eller i alla fall en förkrossande majoritet) lära och studera. Idag känns det allt som oftast som om jag är den ende i klassrummet som vill lära. Och när jag delar ut fria och utmanande uppgifter möts med stönande och ointresse. Det känns orättvist!

Tar mig tillbaka i minnet till min tid som student. Läser min gamla text och lär mig något av mig själv, om det ämne som jag idag är docent i. Ett ämne, märker jag av innehållet i uppsatsen, förändrats väldigt mycket. Inte så konstigt, för kulturen har förändrats och den förändras hela tiden. Det är som det ska med den saken, även om jag tycker att man kan kräva mer av dagens studenter. För de kan, om de bara vill och får de rätta förutsättningarna.

FÖRÄNDRING

En av de första sakerna som slår mig under läsningen, är det faktum att etnologin trots många förändringar i fråga om teori, metod och undersökningsobjekt, ändå lyckats överleva. Kanske detta faktum hänger samman med flexibiliteten. Om jag jämför med andra ämnen som jag kommit i kontakt med är etnologin det som har den största bredden. Detta samtidigt som ämnet i sin historia kan uppvisa kraftiga svängningar och tvära kast i teoretiskt och empiriskt hänseende. Jag upplever det som om alla interna strider och debatter om inriktning, uppfattning och mening inom etnologin har stärkt sammanhållningen och trots många meningsskiljaktigheter tror jag de flesta som sysslar med ämnet känner stolthet när dom kallar sig etnologer.  

Eftersom etnologi är och alltid har varit inriktad på att undersöka människan från olika aspekter, tycker inte jag det är konstigt att ämnet blivit så komplext. Att undersöka mänskligt liv från så många olika infallsvinklar i både historisk och nyare tid. Att spegla förändringsskeden och processer samtidigt som man ibland kommer mycket nära sitt objekt, ställer forskaren inför problem som många andra discipliner reducerat redan i sin programförklaring. Mänskligt liv rymmer i sig själv en oändlig rad aspekter och den etnologiska forskaren, ställs ofta inför förutsättningar som kan tyckas märkliga. Eftersom etnologin oftast utgår från små grupper och använder dessa som grund och stöd för teserna, kan det ibland uppstå konflikt mellan forskaren och objektet, som inte håller med om tolkningen, vidare har andra forskare andra erfarenheter, som går på tvärs, utan att för den skull vara osanna. Under dessa förhållanden arbetar etnologen och det är kanske denna dynamik som gör det så spännande.

Jag ska i denna uppsats försöka visa hur jag tycker ämnet utvecklats från tidiga år till idag och för att göra det hela överskådligt har jag valt att utgå från några begrepp eller nyckelord som jag finner relevanta och lätta att hänga upp texten kring. Utifrån dessa ord kommer jag att diskutera och resonera mig fram till en så enhetlig bild av mina intryck som möjligt. Det första ordet som jag valt är förändring och jag tänker här presentera min subjektiva bild av etnologins förändring. Ambitionen har inte varit att ingående analysera och ta upp alla texter, utan jag har valt att här kommentera och ge min syn på det som antingen tilltalar mig eller det jag ogillar. Jag har lämnat mycket av texterna utan komentar p.g.a. att jag ställer mig likgiltig eller inte har någon åstkt om det. Etnologiämnets bredd gör det svårt att hålla intresset vid liv för allt. Jag hoppas givetvis att jag inte förbigått något väsentligt.

Aspekterna som ska penetreras, med särskild hänsyn till förändring är: inställningen till och synen på människorna som undersöks samt empirin och teorin.

Jag börjar med människosynen som döljer sig mellan raderna i avhandlingarna. I de tidiga texterna tycker jag mig märka att forskaren ofta när en uppfattning om sitt objekt som är anmärkningsvärt kylig. Det kan givetvis vara ett uttryck för den tidens krav på vetenskaplighet, men jag reagerar ändå på von Sydows ordval och allmänna inställning till allmogen. Han resonerar lite över huvudet på sina informanter och ett genomgående drag i den tidiga etnologin tycker jag är det ringa värdet man ger informanternas egna slutsatser och tankar om sig själva och betingelserna och förutsättningarna för deras egna liv och livsstil. Denna inställning till allmogen kan ibland rentav inverka hämmande på tillförlitligheten i slutsatserna. Jag tänker på boken utforskaren som bl.a.. beskriver Sigurd Erixon och andras handlande och attityder under insamlandet av föremål på landsbygden. Dessa forskare kunde ofta komma ut i byarna och uppträda med stor auktoritet. Böndernas inställning till överheten kunde då säkerligen få till följd att insamlaren ibland reste från byn med fler föremål än invånarna skulle lämnat ifrån sig om någon annan kommit dit. Denna inställning tycker jag skymtar fram på många ställen i de gamla texterna. Den ensidiga inriktningen på föremålens spridningar och vandringsvägar tolkar jag som ytterligare tecken på detta. Det är sällan som uppfattningar och reflexioner analyseras ur ett informantperspektiv. Här tror jag att mycket värdefull kunskap gått förlorad, genom att den aldrig kommit i tryck. När inställningen till informanterna förändrades med tiden var det försent att komma tillbaka till byarna för att komplettera de gamla undersökningarna.

Läsningen av "Från vildmark till bygd" gör det dock uppenbart att någonting hänt, även om man reagerar över avsaknaden av anonymisering av de beskrivna personerna. Det är tämligen känsliga saker som tas upp på många ställen i boken. Informanterna här tas dock på ett uppenbart allvar. Försöken från forskarens sida, att ge en rättvis och ärlig beskrivning, tycker jag framgår tydligt. Om vi sedan hoppar fram till slutet av sextiotalet märker man en markant skillnad. Nu nöjer man sig inte med att ta informanterna på allvar, man ställer även upp för och deltar i deras kamp för rättvisa och ett drägligt liv. Här har forskarna tagit på sig rollen som samhällsförbättrare och det är en tendens som lever kvar under hela sjuttiotalet och i viss mån ännu senare, även om den lever sida vid sida med en mer traditionell inställning och inriktning. I den allra senaste litteraturen kan jag finna tecken på att många gamla teman kombineras till något nytt som kan fördjupa bilden av tidigare arbeten. Man kan nog säga att pendeln svängt från de båda ytterligheterna för att nu stanna i mitten. Forskaren diskuterar och reflekterar i mycket högre grad över sin egen roll och hur den kan ha påverkat resultaten i undersökningen. En mycket kort och förenklad bild av denna förändring skulle då vara att den etnologiska genomsnittsforskaren utvecklats från en auktoritär och lite kylig vetenskapsman till en nyfiken forskare som närmar sig sitt objekt med empati och varsamhet. Hoppas att jag därmed inte trampat någon på tårna.