Säker

Vad vet vi säkert? Vad går att nå säker kunskap om? Det är vanliga frågor, inte bara i den akademiska världen. Det är så pass vanliga frågor att få ens reflekterar över varför säkerhet anses vara bättre och mer eftersträvansvärt än osäkerhet. Det triggar mitt intresse. Jag dras likt en geting mot sockret till den typen av frågor. Jag lockas och går igång på ämnen och allmänna övertygelser, där det bara finns ett kulturellt godtagbart svar. Varför då? Och vad får det för konsekvenser att vi tänker så? Om det tänkte jag reflektera lite över en kopp kaffe här på hotellrummet i Köpenhamn, innan jag drar vidare till dag två av turismkonferensen, som jag besöker för tredje gången. Första var i Umeå, andra på Lofoten och nu i Köpenhamn. Det var här, igår, när jag lyssnade på presentationerna som tankarna for iväg. Det var när jag lyssnade på den ena presentationen efter den andra där forskare lade sig så pass mycket vinn om att förvissa sig och publiken om att resultaten var säkra, att resultatet ibland föll platt och meningslöst till  marken. Vad händer då, tänker jag, när säkerheten är allt? När inget får gå fel och när all osäkerhet förkastas? Vilket samhälle får vi då? Och varför är det så få som reflekterar över ämnet, dess konsekvenser och riskerna?

Har du evidens? Vad säger forskningen? Den typen av frågor visar vad som premieras i kulturen idag. Därför är jag alltid orolig när jag talar om mina resultat eller vad jag kommer fram till i min forskning. Oron är berättigad, det får jag bevisat för mig ofta. Senast här för en vecka sedan, när jag kom sist i Forskar Grand Prix, på ForskarFredag. Erkänner man offentligt att det inte finns evidens, eller att resultatet är vagt, osäkert och komplext föränderligt, då är man en förlorare i en kultur där säkerhet är normen. Jag är därför glad att jag fick positiv respons på min presentation igår. Jag talade om destinationsutveckling och om min kritik till best practice, som i korthet går ut på att man först förvissar sig om att det man ska göra fungerar (genom att noggrant studera och utvärdera andras framgångsrika koncept), och sedan kopierar det så noga som möjligt. Kritiken jag har mot detta sätt att tänka och agera handlar om att det förlamar samhället och tar död på dynamiken. Jag vill se en mycket mer levande destinationsutveckling, en mer levande, dynamisk kultur, ett mer förlåtande samhälle, för det leder som jag ser på det till en mer hållbar framtid.

Vill vi ha ett verkligt hållbart samhälle, om vi vill vara säkra på att uppnå det måste vi paradoxalt nog göra tvärt om mot vad vi intuitivt känner att vi måste göra. Ju mer jag studerar kultur och kulturella processer desto mer övertygad blir jag om att det är sanningen. Jag har emellertid ingen evidens, för hur samlar man in ett material som går att använda för att bevisa att samhället är komplext, att all kulturell förändring är icke-linjär? Det går inte att bevisa att säkerhet är riskabelt, men det går att visa. Som kulturvetare bevisar jag inte, jag visar genom att peka på saker och företeelser som finns runtomkring oss, om vi bara kan förmå oss att öppna ögonen.

Ibland, eller snarare väldigt ofta, är det bättre att presentera ett osäkert, ofärdigt eller till och med felaktigt resultat, om det är kultur man vill undersöka. För det triggar mottagaren att läsa/förhålla sig kritiskt, tvingar hen att studera sin samtid, sin omgivning, den kontext hen lever i och genom att acceptera den okritiskt samtidigt är med om att reproducera. Detta är kärnan i min argumentation för kulturvetenskapens nytta. Jag vill engagera fler i tillblivelseprocessen som vi alla är en del av. För kultur skapas, i kollektiv handling. Kultur kan sägas vara en resa, mot framtiden, mer än något annat. Men eftersom framtiden inte finns förrän vi har skapat den är det olyckligt att söka säkerhet, för det handlar ju om att fokusera det som varit. Vill vi skapa en bättre framtid måste vi göra två saker, vi måste för det första formulera en vision, och för det andra vara ödmjuka inför verklighetens komplexitet och tillvarons oöverblickbarhet. Säkerhet är en omöjlig dröm och det bör den få vara, annars riskerar vi att kvävas av kontroller och hopplösa krav. Skolan, arbetslivet och samhället behöver lära sig hantera osäkerheten, för det går aldrig att kontrollera kulturen.

Jag talade igår om vikten av att lära sig hantera komplexa processer, och jag talade om betydelsen av ödmjukhet inför allt det vi aldrig kommer att kunna veta. Jag vill se en mer lyhörd och nyfiken destinationsutveckling som gräver där den står och gör något av det den har. Jag är kritisk mot att man allt oftare och allt mer fokuserar på det som varit, för att kopiera och implementera det i en okänd framtid. Det sättet att tänka, den rådande normen inom samhällsbyggande, handlar om och är uttryck för kulturens inneboende strävan efter säkerhet.

Måste iväg nu, men jag skulle först bara vilja sammanfatta det jag just sagt med en textrad från en av Ulf Lundells sånger (minns dock inte viken). Det kanske inte är hans ord ens, men det var han som fick orden och tanken att tränga in i och fastna i mitt medvetande. Han sjunger: En sprucken vas håller längst. Och det finns så oerhört mycket vishet i den raden, i de orden, det sättet att tänka. För det är sant. Det som är skadat hanteras varsammare än det som är solitt, kvalitetssäkrat och genomkontrollerat. Därför håller den vasen längre, för att man bryr sig mer och vet att den måste hanteras varsamt. Och den tanken går att överföra till annat i samhället också, till livet och allt. Det är i alla fall min övertygelse att det är så. Men jag kan ha fel. Lita därför inte på vad jag säger, för jag är som sagt inte säker på att det går att nå säkerhet, hur övertygad man än är. Öppna ögonen och undersök världen. Intressera dig för din nästa och din vardag.