Kunskapskontroll

Forskningen ska vara fri, det står i högskolelagen. Få anmäler avvikande åsikt. Ändå kretsar vi hela tiden runt just den frågan, om forskningens och kunskapens frihet. Hur fria är vi, egentligen? Att frågan ställs betyder att svaret inte självklart är: Jodå, forskaren är absolut fri att söka kunskap, helt efter eget huvud. Det oroar mig. Vetandet känner inga gränser, sägs det. Fast jag märker mer och mer hur inträngd jag känner mig i forskarvardagen. Som forskare känner jag mig inte fri. Frihetens luft under kunskapens vingar känner jag här, på bloggen, på fritiden och möjligen i klassrummet med studenterna. Som forskare känner jag mig mindre och mindre fri och mer och mer kontrollerad ju mer jag meriterar mig och för varje år i akademin. Inte för att någon säger till mig vad jag inte får göra, utan för att det blir allt mer jag måste göra. Ansvaret som läggs på mina axlar blir tyngre och tyngre för varje år. Den fria tiden att söka kunskap kringskärs och krymper allt mer. På det sättet hotas den akademiska friheten.

Ibland önskar jag att jag kunde bli kvitt lusten att lära, att jag bara kunde sluta bry mig om kunskapen. Men det är sällan så enkelt att vara människa. Det går inte att bara bestämma sig för att stänga av eller sätta på känslor och önskningar. Jag sökte mig till högskolan för att det fanns något djupt inom mig som pockade på uppmärksamhet, ett behov som sökte tillfredsställelse. Jag sökte något, men kunde inte riktigt sätta fingret på vad och jag söker fortfarande. Kunskap söker jag, insikt och vishet. Jag vill veta och är inte mätt på kunskap än på långa vägar. Tvärtom blir jag bara hungrigare ju mer jag lär och förstår.

Det jag sysslar med är grundforskning. Jag närmar mig världen i sin fulla komplexitet, med vidöppna ögon och med alla sinnen påkopplade. Varje dag, överallt, söker jag efter pusselbitar till en förståelse för kultur som även om den blir större och större för varje år ändå aldrig närmar sig något slags fullbordan. Kulturen har den egenheten att den ständigt gäckar den som söker förståelse för och kunskap om den. Det måste man acceptera och vänja sig vid om man vill förstå, det är inget problem, vilket en del hävdar, det är en förutsättning. Kännetecken på all grundforskning är att några svar kan man aldrig räkna med. I alla fall inte nu, men kanske, troligen, senare. Några garantier finns dock inte. Men den dagen när kunskapen kommer till användning är den å andra sidan ofta ovärderlig. Lönsam är den således inte, inte med de metoder för att beräkna lönsamhet som vi använder oss av idag. Fast tänker man efter lite, om man ser på som helhet vetenskapen och dess historia i ett lite längre perspektiv, inser man snart att ytterst få, om ens några framstående forskare (och nu snackar jag inte om dem som citeras mest i sin samtid, för det säger inget om hur någons arbete kommer att bedömas i framtiden) har forskat för egen, kortsiktig, ekonomisk vinnings skull. Ändå är det exakt detta som politikerna vill att forskare ska göra idag, konkurrera med varandra, för egen, kortsiktig, ekonomisk vinnings skull. För konkurrens är bra och driver kvalitet. För så är det bestämt.

Kanske kommer mänsklighetens dom över vårt sätt att se på kunskap bli hård. Mycket talar för att den tid i mänsklighetens historia är över då forskningen var fri och sökandet efter insikt hade ett enda mål i sikte: Ökat vetande, för vetandets skull. Idag skördar vi frukterna av generationers arbete, uppoffringar och investeringar. Och vi gör det för kortsiktiga vinstintressens skull. Samtidigt som vi sparar in så mycket som det bara går på kunskapsutvecklingen för framtiden. Det är lika ohållbart som det är att spara in på underhåll, försäkringar eller mat och träning. Lika ohållbart som att göra slut på jordens olja och andra ändliga resurser. Ändå gör vi det, mot bättre vetande. Det är en aspekt av kultur och den intresserar mig. Där finns något viktigt men dolt för oss, för om vi förstår varför vi agerar så, som grupp och samhälle betraktat, om vi kan hitta sätt att tänka och agera annorlunda, då kan vi bygga ett annat samhälle. Ett mer långsiktigt hållbart samhälle. Ett mer bildat samhälle, byggt på kunskap och lusten att lära.

Idag gör vi tvärt om. Kunskapen och bildningen talar vi fortfarande om, men tiden går och för varje dag som kunskap och bildning inte står i centrum utarmas insikten om och förståelsen för, vad kunskap egentligen är och varför bildning är viktigt. Kunskap och bildning är liksom kultur, komplexa begrepp, som kräver tid och engagemang för att förståelsen för dem ska växa. Om vi avkräver den som vet något om dessa saker ett snabbt och kort svar kommer vi att bli besvikna. Och det är vi, besvikna, och frustrerade och eftersom förståelsen för problemens karaktär är dåligt utbredd skyller vi besvikelsen på budbäraren, den som inte kan ge ett klart och tydligt svar. När jag tänker på detta blir jag ledsen, för jag kan inte se annat än att vi utövar kunskapskontroll i Sverige idag. Genom sättet vi ställer frågor och genom de specificerade krav på svar som idag blir allt mer tvingande, kontrolleras forskningen och kringskärs friheten. Vi gör det mot varandra, mot bättre vetande.

Utvärdering, målsäkring, kontroll och konkurrens motiveras med ordet kvalitet. Och anmäler man avvikande åsikt, om man pekar på problem med det sättet att tänka, då blir man kritiserad och ifrågasatt. Om inte det är att utöva kontroll över kunskapen så vet jag inte vad det skulle kunna vara. Antingen är forskningen fri, eller så är den kontrollerad, det finns inget mellanläge. Antingen får forskaren söka sig fram i okänd terräng med ett enda mål för ögonen: kunskap. Det kan också vara någon som bestämmer vad man ska söka efter, men inte hur eller var. Då är sökandet fritt, även med vissa regleringar. Det finns begränsat med resurser, så absolut frihet finns så klart inte, lika lite inom akademin som på andra håll. Eller så är kunskapen och forskningen kontrollerad. Idag får man inte forska om vad som helst. Man får bara forska om det som garanterat ger resultat, och man får bara använda metoder som sanktionerat, man får bara publicera sig på bestämda platser enligt bestämda mönster. För varje år som går kontrolleras sökandet efter kunskap mer och mer. Vid årsskiftet halveras den tid för kompetensutveckling som jag på min högskola varit garanterad. Vi har varit och är även efter begränsningen privilegierade som får 10 procent som är fredade i tjänsteplaneringen. Fast det är en sanning med modifikation för den administrativa bördan blir tyngre och tyngre för varje år. Alt mer ska hinnas med på allt mindre tid. Det är ett sätt att kontrollera kunskapen indirekt.

Kontrollen utförs egentligen inte av någon, den utförs av oss alla. Vi gör det vi gör mot varandra, genom att vi sköter våra jobb, går och röstar och lever ett respektabelt liv. Kontrollen utövas på kulturell nivå, inifrån kontexten vi lever och verkar i och är med om att skapa genom vårt sätt att tänka och handla. Vi skulle mycket väl och väldigt enkelt kunna tänka och handla på alternativa sätt. Ett annat samhälle, akademi och kunskapssyn är alltid möjlig. Det är lätt att inse, men för den skull inte lätt att genomföra. För vem ska bestämma vad som är bra? Kulturen är komplex av just denna anledning. Det är en av kulturens inneboende egenskaper. Och det är detta jag forskar om: förutsättningarna för förändring. Och det är när jag lyfter blicken från det kunskapsprojektet och anlägger min kritiska blick på samhället som jag ser det jag ser: kunskapskontroll och kringskuren frihet. Insikten är ett resultat av kulturforskning och eftersom jag är kulturforskare vet och förstår jag att det jag säger med stöd i forskning kommer att missförstås. Om jag är frustrerad? Jo, tack!

Det talas om bildning, men så länge det bara talas om den kommer kunskapskontrollen att fortleva. För att samhället ska bli mer bildat och för att kunskapen ska utvecklas krävs frihet och tid att följa vetandet dit det tar oss. Detta kämpar jag för. Och nu ska jag bege mig till Universitetet här i Umeå för att leda ett samtal om. Ett samtal på just detta tema, ett samtal utan andra mål än ökad förståelse, fördjupade kunskaper. Ett bildat samtal om bildningens betydelse, byggt på kunskap och erfarenhet. Jag hoppas på ett möte mellan människor och mellan kunskaper och kompetenser, för det är så jag ser på kunskap som ett samtal, ett utbyte där man hamnar på platser och får med sig saker man inte hade en aning om ens fanns innan man började samtalet. Samtal är som grundforskning i den meningen. Det är tanken jag ska inleda med, för att visa på vikten av frihet och betydelsen av insikt om att processen inte går att styra mot ett mål.