Kunskap eller pengar, vad är viktigast?

Det satsas pengar på forskning, skattepengar. Det är våra pengar som satsas och därför är frågan på vad det satsas och hur pengarna investeras en viktig fråga båda idag och i framtiden. För det som görs eller inte görs idag kommer att få konsekvenser för framtiden. Kunskap handlar det om, forskning och högre utbildning. Vetande, användbara insikter. Akademin är en plats där landets unga förbereds och förbereder sig själva för att kunna axla ansvaret för samhället. Det är inget nytt och det är heller ingen förlegad tanke, för inget har förändrats vad jag vet. Folket som bygger landet blir äldre och den unga generationen tar vid där den äldre lämnar. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Ny teknik och digitaliseringen av samhället ändrar inte på den saken, även om mycket annat ändras. Utan kunskap, inget samhälle, det är utgångspunkten. Hur ser det då ut? Till vad används pengarna som satsas på högre utbildning?

Innan jag ger min analys och tänker vidare kring forskningen och den högre utbildningen vill jag lyfta en sak, vill jag peka på ett citat som jag fick i en kommentar i veckan. Orden är Esaias Tengnérs och det är Björn som hade vänligheten att göra mig uppmärksam på orden och tankarna.

Jag har sagt, att ungdomen här är församlad för det högsta jordiska ändamål, för sinnets utbildning till kunskap och dygd. Jag kallar detta ändamål med skäl för det högsta. Ty när allt annat har sitt syfte utom sig och är godt till något annat, då äro rättsskaffenshet och kunskap goda för sig sjelfva. De äro mätare på lifvets värden. Ingen är värd mer eller mindre än det rätta, som han vill, eller det sanna, som han vet. (…) 

Jag känner för min del intet yrke vigtigare och ädlare än lärarens. Ty hvad kan vara vigtigare för menniskan än det, som egentligen gör henne till menniska, anlagens utveckling, sinnets upplysning, hjertats förbättring? Krigaren stupar för sitt fädernesland: det är skönt och ärofullt. Men hans uppoffring är egentligen blott ett stort ögonblick, hans lif är omgifvet af glans, och när han dör, skriver äran hans namn på sin fana. Men läraren måste merendels uppoffra sina gladaste dagar i långsam försakelse för andra, bekymret möter honom som oftast i hans fattiga boning, och sällan eller aldrig faller ryktets solsken på hans förgätna möda. (…)

Jag känner äfven högskolorna, och just derför kan jag intyga, hvad en mångårig erfarenhet lärt mig, att allt deras arbete är fåfängt, så vida det ej hvilar på den säkra grundval, som här måste läggas. Akademiernas basis äro elementarläroverken: sakna de den, så sväfva de i luften. Kunskapens träd, liksom alla andra träd, växer från roten: står den för lösligt, så bär det hvarken blad eller frukter. 

På Vexiö gymnasium, maj 1824. Ur Tegnérs skrifter (1876).

Samlas dagens ungdom verkligen på landets högskolor och universitet för "sinnets utbildning till kunskap och dygd", eller är de där för något annat? För vad, i så fall? Det är lätt att kritisera dagens unga för brister, men det aktar jag mig för. Det är inte så jag tänker, inte det jag vill göra. Problemet med högre utbildning ligger inte i ungas ointresse, problemet finns i samhället. För ingen talar idag om utbildning som "det högsta jordiska ändamål" och kunskap har heller inget egenvärde. En sak gäller dock fortfarande, kunskapens värde står i direkt proportion till livets och människans värde. Kunskap har blivit en vara och dess värde mäts i pengar. Idag är det ekonomin som har ett egenvärde, inte kunskapen. Och det är olyckligt, för i alla tider har det gått att tjäna pengar utan att vara högutbildad, utan akademiska kunskaper. Det nyttar inget till att strida om när perspektivet försköts, men en gissning så god som någon är att det var när man införde skolpeng och när universitetens ersättning reglerades av studenternas prestationer. Runt 1990 alltså, när landets skolor och högre utbildning började ekonomistyras.


Det var där någon gång som makten över skolan, utbildningen och kunskapen försköts och resultaten i skolan började falla. Det var när man började räkna på kunskapens ekonomiska värde som lärarnas kompetens och arbete förvandlades från att vara en viktig investering till att bli en kostnad bland andra kostnader. Det var där och då som läraryrkets status började sjunka. Innan dess var det ädelt att vara lärare och sedan dess har det blivit allt mer en belastning. Vill vi återupprätta läraryrket måste vi förstå att dess status hänger intimt samman med kunskapens status. Så länge kunskapen inte har ett egenvärde är läraryrket dömt att vara en kostnad. Och kostnader tvingas alla organisationer som vill överleva i ett hårdnande ekonomiskt klimat sky som elden. Det är en logik som ingen kommer undan och den förklarar hur talet om bildning och kunskap inte får genomslag i samhällspraktiken. För bara det viktigaste, det mest eftertraktansvärda betyder något. 

Ekonomiseringen av samhället sprider sig och medan makthavare från podier och i högtidstal talar sig varma om kunskap och bildning, medan det gång på gång framhålls hur viktigt det är med utbildning, är det bankernas vinster som ökar. Andreas Cervenkas varningar, som bygger på kunskap och reflektion, drunknar i den ekonomiska yra som råder. Och när Löfven talar om 24000 nya platser för utbildning och ett kunskapslyft motiveras detta med följande ord.

Det här är ett första steg i ett nytt kunskapslyft, säger statsminister Stefan Löfven till TT om budgetförslaget som läggs fram på torsdagen.

Han pekar på att ett liknande ”kunskapslyft” genomfördes av den socialdemokratiska regeringen under den senare delen av 90-talet. Löfven uppger att forskning visar att arbetsinkomsterna för dem som deltagit i kunskapslyftet hade stigit mer några år senare än för motsvarande grupper som inte hade deltagit. Bland lågutbildade kvinnor ökade sysselsättningsgraden efter utbildningen.

– Det var mycket framgångsrikt, säger Löfven.

Bara forskning som visar på lönsamhet är viktig forskning. Kunskapens värde är med andra ord noll. Ingen läser för att lära, utan för att öka sina ekonomiska chanser. Pengar är det enda som betyder något. När jag inser det, och det är svårt, för jag vägrar i det längsta tro att det är sant, förstår jag mina egna problem att finna mig tillrätta i akademin och den högre utbildningen. Jag är där för kunskapens och lärandets skull, men det är inte så mitt uppdrag ser ut i praktiken. På pappret och om jag frågar mina överordnade, i UKÄs granskningar och överallt annars är det kunskapen som sägs vara uppdraget, men bara där, inte i praktiken. Staten investerar i utbildning och kräver avkastning, studenterna tänker på samma sätt och det gör även näringslivet. Alla kräver med andra ord att vi lärare ska spela dubbelt. Vi ska hålla bildningens fana högt, samtidigt som vi värnar ekonomin i första hand. Ett omöjligt uppdrag som alla kloka människor skyr, vilket är precis vad vi ser om vi granskar söktrycket på lärarutbildningarna. Läser sista stycket i Tegnérs text igen.

Jag känner äfven högskolorna, och just derför kan jag intyga, hvad en mångårig erfarenhet lärt mig, att allt deras arbete är fåfängt, så vida det ej hvilar på den säkra grundval, som här måste läggas. Akademiernas basis äro elementarläroverken: sakna de den, så sväfva de i luften. Kunskapens träd, liksom alla andra träd, växer från roten: står den för lösligt, så bär det hvarken blad eller frukter.

Kunskapens träd växer från roten. När landets lärare på lägre nivåer inte får möjlighet att göra sitt jobb blir det svårare och svårare för oss som undervisar på högskolan att göra vårt. Bladen vissnar och frukterna skrumpnar. Och så länge ekonomin blomstrar saknas incitament att ta problemen på allvar. Därför införs mer av samma när det lappas och lagas. Grundproblemet, att kunskapen förlorat sitt värde, är hopplöst att tala om för allt färre förstår vad man talar om. Ekonomin är det enda värde och det enda språk som accepteras. Därför fortsätter kunskapen att utarmas och vetandets kvalitet sjunker, även när det satsas på skola och utbildning.

Forskningen regleras på samma sätt. Forskare ska göra karriär, det är viktigare än ökad kunskap och vishet. Forskning handlar, helt i linje med rådande logik, allt mindre om kunskap och allt mer om pengar. Samhället avlönar i praktiken idag forskare för att konkurrera om forskningsmedel!? Och den som vinner i det lotteriet belönas med akademisk ära och samhällelig berömmelse. Pengarna kommer först och är viktigast, sedan kommer kunskapen. Det så det ser ut, vilket gör att det som bara vill forska får allt svårare, för i takt med att ekonomin krymper skärs det ner på tiden i tjänsten som kan läggas på fri forskning, för kunskapens och vetandets skull. Från och med 2015 har jag inte längre 20 procent garanterad forskning i tjänsten, utan 10 och resten får jag söka, i konkurrens. Och gissa vad som används som kriterium för bedömningen av ansökningarna, ekonomi.

Vi kan sluta undra varför kunskaperna sjunker och snart är det dessutom meningslöst att ägna sig åt sådana spekulationer. För snart har synen på vad som är viktigast fått fullt genomslag i hela utbildningssystemet och resten av samhället. Snart sitter vi där med en kappsäck full med pengar, utan anställning och utan kunskap. För när pengar är det enda som räknas blir även människor en kostnad ...

Den avgörande frågan idag som på Tegnérs tid är: Vad är viktigast, kunskap och människor eller pengar? Vi får det vi önskar, men är det verkligen det vi vill ha?