Dagens Nietzsche, om betydelsen av falsifierbarhet i välfärden

Vissa tankar utövar en sådan stark lockelse på människor att även om man vet att den är orimlig eller omöjlig dras tanken ändå dit och dit igen. Viljan att veta, begäret efter sanning, är enormt stark. Begäret kan ibland till och med övervinna insikten om att den lösning man söker är omöjlig. Det MÅSTE gå, helt enkelt. Om det skriver Nietzsche i en av sina aforismer i Bortom gott och ont. 

18

Att en teori går att vederlägga hör sannerligen inte till det minst attraktiva i den: just därigenom lockar den finare huvuden. Det tycks som om den hundra gånger vederlagda teorin om "den fria viljan" har just denna lockelse att tacka för sitt sega fortbestånd--: om och om igen dyker någon upp som känner sig stark nog att vederlägga den.

Insikten om detta förhållande finns. Ändå förs det ständigt fram nya förslag på lösningar på problemen med tidigare försök att uppfinna en perpetum mobile, en kaka som finns kvar hur många gånger den än äts upp. Exempel på och varianter av denna tanke finns överallt, även inom vetenskapen. Övertygelsen om att det går att belägga något, att det är möjligt att bevisa, är ett sådant exempel. I dagens SvD svarar Knut Ramel på kritiken han fick av den danske forskaren Emma von Hessen (vilket osökt får mig att tänka på den norske debattören Elin Ørjasæter, som debatterat med svenska forskare om kostnader för invandring. Att svenska forskare och opinionsbildare drar på sig kritik från andra nordiska länder säger något. Har svårt att se att det skulle vara positivt, för det verkar tyvärr inte som invändningarna mot kritiken håller streck). Hans svar visar tydligt på stor och passionerad övertygelse om att han inte kan ha fel, för att han måste ha rätt. Han, liksom många män före honom, känner sig tydligt stark nog att försöka vederlägga teorin om att vinster i välfärden leder till försämrad vård och utbildning. Han vet att han har rätt, alltså måste von Essen och andra ha fel. Han skriver i sin slutreplik.

Inte heller den kanske viktigaste aspekten av privat välfärd, att den ger människor valfrihet och alternativ, tycker debattörerna är relevant. Valfrihet och handlingsalternativ är ett viktigt fundament i ett fritt samhälle och det är uppenbart att det är just där skon klämmer. von Essen och Vahlquist anser att människorna måste skyddas från sig själva. Ty de vet inte vad som är bäst för dem. De liknar människor vid små barn som tjatar om godis. Detta är en omodern retorik och antyder en obehaglig människosyn. Människan är svag och inkapabel och måste hjälpas tillrätta av en överhet bestående av stat och myndighet. Det är exakt den typen av argument som alltid har använts av totalitära ideologier för att legitimera allehanda förbud och inskränkningar i den personliga friheten. 

von Essen och Vahlquist använder i sin artikel begreppet ”asymmetriskt informationsförhållande mellan 'producent' och 'konsument'” för att förorda förbud mot privata välfärdsaktörer. 

Asymmetriskt informationsförhållande är det som inträffar när du tar bilen till bilverkstaden och ber om hjälp eller när du öppnar munnen i tandläkarstolen eller när du ska renovera köket, listan kan göras lång. Helt kort innebär det alltså att leverantören vet mer än kunden om det som ska levereras. Debattörerna tycks tro att i en marknadsekonomi agerar alla kommersiella aktörer kortsiktigt vilket leder dem till att vilja lura människor. Läkarna skulle vilja lura på patienterna behandlingar de inte behöver, sjuksköterskor skulle lura på patienterna lukrativa diagnoser etc. Jag vet inte hur von Essen och Vahlquist har tänkt sig att skolorna ska luras men det kanske vi kan få besked om härnäst. 

Debattörerna presenterar inga som helst belägg för sina farhågor utan använder som enda argument vaga uttryck som ”kan skapa felaktiga incitament”, ”kan få dåliga konsekvenser”, ”det finns risk för” och att så kan ske etc etc. Inga belägg vare sig vetenskapliga eller empiriska presenteras. Dessutom är teorin ytterst tveksam i sig. En rationell aktör på de flesta marknader tänker inte så kortsiktigt, det är i alla fall enkelt att skapa klara incitament som motverkar kortsiktigt eller oönskat beteende. Det görs också ständigt av myndigheter och andra aktörer på en mängd marknader. Det är det som är den stora fördelen med marknader, de levererar det som ”beställs”.
Att stänga ner en marknad för att man noterat oönskat beteende är som att släcka ner internet för att man hittat oönskat beteende. Befängt.

Befängt, anser jag att utan grund för det utgå från att människan är helt igenom rationell. Det är ett olyckligt tankefel, som ingen någonsin har lyckats belägga. Retoriskt är det tacksamt att tala om människan som rationell, för det smickrar den man tilltalar, den man vill övertyga. Och anklagar man forskare för att inte lita på att människor kan ta kloka beslut, eller på att företag utgår från rationella och långsiktiga kalkyler, då är debatten vunnen. Om, säger om, vi inte stannar upp lite och granskar grunden för påståendena vill säga. Det råder ingen tvekan om att människor vill välja, men det råder heller ingen tvekan om att när människor väljer blir det ofta fel. Hälsoläget i Sverige och övriga världen är alarmerande. När människor får välja fritt väljer de fetare och sötare mat, och bilen, hissen och soffan framför promenader. Att förneka detta är befängt, om något. Och att påpeka det handlar inte om att sätta sig över någon!

Staten är alla vi tillsammans. Och MÄNSKLIGHETEN kan agera rationellt, om människor går samman och enas om att styra samhället med stöd i vetenskapen. Då kommer den som bara ser till och försvarar sina ekonomiska intressen att bli "förryckt", visst är det så, men det är för allas bästa, för framtiden och det hållbara samhällets skull.

Varför blir det så här? Det blir så när pendeln svänger, när vetenskapens uppgift anses vara att bevisa saker. När målet är sanning och evidens. Innan vetenskapsteoretikerna och filosofen Karl Popper lanserade sina tankar om falsifierbarhet, och i tider när tankarna fallit i glömska. I dagens debatt och även inom vetenskapen på många ställen är det som om Popper aldrig funnits, som om man helt glömt bort att det enda giltiga kravet på vetenskaplighet är att påståendet man lägger fram (med stöd i data, givetvis) måste går att falsifiera, von Essens påståenden går att falsifiera, men det gör inte Ramel, vars påståenden INTE går att falsifiera (av det enkla skälet att det han anför som "bevis" för sin ståndpunkt är retoriska antaganden som talar till människor känslor).  

Dags att damma av Popper, tycker jag, att lyfta fram hans briljanta lösning på induktionsproblemet, som i korthet går ut på att det aldrig går att veta, oavsett hur många empiriska belägg man har för sin sak, att det är evigt och överallt sant. Det är OMÖJLIGT, och därför bör man vara försiktig när man kräver evidens, för det kan leda till att vi invaggar oss själva i en falsk säkerhet. Och det vore i så fall inte första gången i mänsklighetens historia. Dessutom är påpekandet ännu ett bevis för att människan inte kan sägas vara rationell, vilket absolut inte betyder att jag säger att människan inte har rationell förmåga. Alla vet att det inte räcker med att kunna för att det ska bli som man vill. Även kloka människor agerar oklokt! 

Falsifiering misstas ofta för avfärdande. Det är alltid den som menar sig kunna falsifiera som har bevisbördan, aldrig den som hävdar något. Att byta ämne eller försöka misstänkliggöra den som kritiserar det man hävdar, som falsifierar ens påstående, fungerar i en debatt eller i talarstolen i Riksdagen, men i ett samhälle som har ambitioner om att vila på vetenskaplig grund är det förkastligt att agera på det sättet. von Essen falsifierar och Ramel avfärdar. Vem är mest rationell, vetenskaplig, klok? Vem talar i egen sak och försvara sina egna intressen? Hur man än vänder och vrider på saken väljer jag, alla dagar i veckan, att lyssna och lita på von Essen. Hon står upp för vården och kunskapen, och hon gör det i strid mot de starka krafter som säljer sina affärsplaner med förrädiskt sockrad retorik, genom att påstå saker som inte går att falsifiera och genom att hända att det är sanningen.

Dammar vi av Popper och tar vi hans tankar till heders igen uppnår vi två saker. Dels fokuseras på riktigt på det vi kan veta, nämligen vad som inte fungerar eller det som är omöjligt, dels öppnas arenor för samtal upp, om den komplexa verklighet vi alla har att hantera, tillsammans, utifrån de kompetenser vi gemensamt förfogar över. Alla som varit i kontakt med vården eller som har inblick i skolan veta att det finns problem, det spelar ingen roll hur många "undersökningar" som visar på kundnöjdhet, eller hur många nyckeltal som uppfylls, för inget av dessa data kan förändra det faktum att många känner sig pressade i vården, att det är långa köer på akuten eller att kunskaperna minskar dramatiskt i Sverige. Sanningen är att ingen kan veta hur det är, men det finns tillräckligt med indikationer på att det kan bli bättre. Vad har vi att förlora på att skapa en bättre skola, en mer human vård? Vi har allt att vinna på det och då spelar det inget roll att det finns data som säger något, för sanningen når vi ändå aldrig!

Sätt slutligen dessa tankar samman med moral, för det finns moraliska principer dolda i allt, överallt, vilket Nietzsche också övertygande visat (lägg märke till att jag inte skriver BEvisat. Nietzsche bevisar inget, han resonerar, väcker tankar och presenterar analysverktyg), och resonemanget blir än mer intressant. Nietzsche skriver (i boken Bortom gott och ont, s. 28), om moral, att moral är, "läran om de maktförhållanden under vilka liv fenomenet 'liv' uppstår.--" Makt är som bekant inget någon har, makt är en överordnad kraft som kanaliseras genom och mellan människor, inom ramen för ett sammanhang. Makten ger upphov till olika konsekvenser som kan studeras. Makten är en inneboende aspekt av kultur.

Och, för att knyta ihop säcken, kulturen är det sammanhang vi alla skapar tillsammans och som vi sedan har att gemensamt rätta oss efter. Kulturen är resultatet av många människors handlingar, i vardagen. Konsekvenserna av både kloka och befängda idéer som omsatts i handling. Visst är vi kloka och tänks det många kloka tankar, ofta, men lika ofta om inte oftare handlar människor helt utan att tänka. Om det INTE vore så skulle samhället se HELT annorlunda ut. Om människan vara bara hälften så rationell som Ramel vill låta göra gällande hade vi inga problem, överhuvudtaget. Redan med stöd i den iakttagelsen har jag hört nog för att sluta lyssna på retoriken som bara har ett enda mål, att övertyga allmänheten om att vinster i välfärden (det vill säga kakan som Ramel håller i sin hand, går att både äta och ha kvar) är den evighetsmaskin som så många, starka män, före honom varit övertygade om att de hittat.