Vem vet bäst?

Det har hänt igen. Synen på forskare och forskning håller på att förändras, och det går snabbt. Detta är ingen perifer händelse, det är en tydlig tendens. En allvarlig fråga. För när forskare pekar på problem och faror är det med stöd i kunskap, det finns goda argument och rikligt med belägg. Annars är det ingen forskare, ingen forskning. Att dagens politiker inte förmår se skillnad på vad som är en pamflett och eller en politisk partsinlaga och vad som är en vetenskapligt grundad iakttagelse är illa nog. Men det blir värre, för politikerna använder sin makt för att köra över forskarna. I "bästa" fall sker detta i det tysta, men under årets valrörelse har ledande politiker gått ut i medierna och avfärdat forskare, i frågor som rör deras forskningsområde. Sakargumenten och källorna, grunden för frågan, lämnar politikerna (som vanligt) därhän och satsar allt på att ifrågasätta personen, alternativt vifta bort och bagatellisera det kritiken handlar om.

Idag läser jag på SvD om Anders Wijkmans oro för framtidens arbetsmarknad. Han är nu ingen forskning, men han tar forskare på allvar och pekar på problem som vi alla står inför och som rimligen borde påverka politikerna, som både till höger och vänster talar om jobb, jobb, jobb. Forskarna och Wijkman oroas över konsekvenserna av en allt mer accelererande digitalisering av samhället och mänskligt liv. 

Redan i dag innebär den snabba teknikutvecklingen att produkter och tjänster blir robotiserade, vilket effektiviserar arbetet och sänker priserna. Amerikansk forskning visar hur robotar inom gruvdrift, industri, logistik, administration och hälsovård förväntas ersätta mänsklig arbetskraft i allt snabbare takt och i allt större utsträckning de närmaste åren. Hittills är det rutinjobben som har automatiserats men så småningom kommer allt fler kvalificerade yrken, såsom finansiella rådgivare och läkare att ersättas av maskiner.

Två amerikanska forskare på området, Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee, har myntat begreppet den andra maskinåldern. Den första maskinåldern handlade om att ersätta muskelkraft med fossila bränslen medan den andra maskinåldern ersätter människans hjärnkraft med artificiell intelligens.

Snabbheten i digitaliseringen kommer att tränga ut jobben på många områden. Ett forskarlag i Oxford, Carl Frey och Michael Osborne, bedömer att nära hälften av jobben på den amerikanska arbetsmarknaden är i riskzonen de närmaste decennierna. Enligt en rapport från Stiftelsen för strategisk forskning är den svenska arbetsmarknaden mer känslig än den amerikanska. Rapporten visar att hela 2,5 miljoner jobb, eller 53 procent av dagens anställda, kommer att vara ersatta av digital teknik inom 20 år.

Naturligtvis innebär digitaliseringen inte bara att jobb försvinner. Rader av nya tjänster erbjuds och möjligheterna till smarta tekniska lösningar på områden som hälsa, klimat och miljö utvecklas hela tiden. De flesta forskare bedömer dessvärre att mängden nya jobb är långt färre än de som försvinner. Den höga arbetslöshet som kommer att bli följden av utvecklingen riskerar att öka ohälsotalen markant. När människors möjligheter till meningsfullt arbetsliv försvinner medför det att många kommer att drabbas av psykisk ohälsa.

Debattartikeln riktar sig till alla politiker, både till nuvarande regering och oppositionen, med en uppmaning om att ta denna fråga på större allvar än någon av de ansvariga visat hittills. Wijkman anklagar ingen politiker för något annat än att inte ha en handlingsplan, samt för att sakna insikt om problemets allvar.

Det behövs en politisk strategi för att möta de arbetsmarknads- och hälsorelaterade problem som kommer att uppstå i samband med att datorer tar över allt fler av jobben. Frågan måste tas på allvar och lyftas in i den arbetsmarknadspolitiska debatten. Det är uppseendeväckande att teknikutvecklingen inte har uppmärksammats en enda gång under valrörelsen. Inte med en enda kommentar har arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson eller hennes huvudutmanare, socialdemokraten Ylva Johansson, lyft teknikutvecklingen som en central framtida arbetsmarknadsfråga. Att okunskapen är så stor hos våra främsta politiska företrädare är skrämmande.

Håller med om att det är skrämmande att ledande politiker är okunniga om detta och om mycket annat. Ett land vars högsta ledning inte söker stöd för sin politik i aktuell forskning (och här menar jag inte några enstaka rapporter eller artiklar, vilket är vad man idag hänvisar till) är ett land på glid. Och när ledande politiker dessutom går ut i medierna och lättvindigt avfärdar forskare visar det hur alarmerande och allvarligt läget faktiskt är. Det spelar ingen roll hur mycket man satsar på skolan, om man inte litar på forskare. Då blir det kunskapskola av satsningarna. En kunskapsskola kan bara byggas underifrån, på en solid grund av kunskap. Tyvärr visar Anna-Karin Hatt total brist på insikt om detta. Och jag frågar mig vad som är värst, hennes ignorans gentemot forskare och forskning, eller hennes okunskap som här ogenerat blottläggs inför hela svenska folket.

Det sägs att ordet “sabotage” kommer från när missnöjda arbetare i Frankrike under den industriella revolutionen kastade in sina sabot (träskor) för att stoppa de automatiska vävstolarna när de kom, som de menade hotade jobben. Tanken att ny teknik och automatisering skulle hota jobben är alltså inte ny, när Anders Wijkman här på SvD Brännpunkt (8/9) försöker väcka liv i den tankegången, och påstår att vi i Alliansregeringen skulle blunda för det. Som tur är kan jag berätta att Wijkman har alldeles fel i det påståendet.

För det första är detta att slå in öppna dörrar. Alla forskare och insatta är medvetna om denna historia och det motståndet. När Hatt väljer att försvara sig (fast hon inte är anklagad personligen) med den visar hon hur hon ser på forskare, som förvirrade, världsfrånvända hantverkare som inte vet sitt eget bästa. Hon ser sig själv som en ljusets riddare, en som ser bortom horisonten och som tar tillfället i akt att lugna massorna. Lita på Alliansen, inte på forskarna, så blir allt bra.

Ställ detta uttalande, detta svar på kritik som kommer från ledande forskare med internationell ryktbarhet, mot talet om satsningar i skolan. Då reduceras politiken till vad den är, tom retorik, med ett enda syfte, att locka väljare. Hatt, som inte bemöter kritikens sakargument, utan väljer att avfärda forskarna som okunniga, avslutar också med att upprepa det som redan upprepats till leda.

I söndagens val lägger vi ribban ännu högre. Vårt vallöfte är att fem miljoner människor ska ha ett jobb att gå till 2020. Det kräver goda förutsättningar för företagen, framförallt de små företagen, eftersom många av de nya jobben skapas där. Därför vill vi i Centerpartiet sänka sjuklönekostnaderna, genom ett högkostnadsskydd, fortsätta sänka arbetsgivaravgifterna för att anställa unga under 23 år, och underlätta generationsskiften i familjeföretag.

Sedan Centerpartiet och Alliansregeringen tillträdde 2006 har vi steg för steg förbättrat för företagsklimatet vilket har lett till många nya jobb och 200 000 nya företag. Genom att satsa på innovation och it-infrastruktur har vi sett till att Sverige kan växa, även under djupaste lågkonjunktur. Nu begär vi i Centerpartiet, tillsammans med resten av Alliansen, ett tydligt mandat för att fortsätta utveckla Sverige som ett digitalt och innovativt föregångsland där nya jobb, idéer och företag får växa och utvecklas. När småföretagen får gro, växer hela landet.

Om hon litade på forskningen, istället för att betrakta vetenskap som ett särintresse, en partsinlaga likvärdig det som kommer från oppositionen, kanske hon tänkt en gång till innan hon lovar fler jobb. För det forskarna säger, med stöd i vetenskapliga analyser, är att digitaliseringen utgör ett hot mot jobben, eftersom den nya tekniken, till skillnad från den teknik som Hatt drar paralleller till, har visat sig ta fler jobb än den förmår skapa nya. Ignoransen känner inga gränser. Tyvärr är Hatt och Björklund, som också ogenerat och grundlöst avfärdar forskare, inte ensamma om att ha denna syn på forskare och forskning. Hur vi ska kunna bygga en kunskapsnation, vilket alla partier lovar, förstår jag inte. För inte kan väl politikerna på allvar tro att de vet och förstår mer än forskare, om det handlar om frågor som rör forskares inriktning? Som tur är svarar ledande svenska forskare idag på Brännpunkt och ger stöd åt samt instämmer i Wijkmarks oro. Som tur är blottlägger man även Hatts okunskap och ignorans.

Om vi inte kan lita på Per Ödling, professor, Lunds Tekniska Högskola. Gunnar Karlsson, professor, Kungliga Tekniska Högskolanoch Sverker Janson, fil. dr., Swedish Institute of Computer Science (SICS), vem kan vi då lita på? Kunskap är inte retorik. Det spelar ingen roll hur mycket makt politiker får eller hur mycket medier och andra makthavare vill att det ska vara så. Kunskap är den enda grund som det går att bygga något varaktigt på.

Människan har redan försvunnit från det löpande bandet men snart blir fler överflödiga: läkare, jurister och högskolelärare är också ersättliga. De sysslor som blir kvar görs kanske inte längre som lönearbete utan som hobby och för ens egen skull, såsom vi bokar våra egna resor idag på nätet istället för att anlita en resebyrå.

Det är inte bara hur vi arbetar utan också hur vi konsumerar som skiljer sig mot tidigare industriella språng. Mycket av vår nya konsumtion skapar knappt jobb. Ökad konsumtion av digitala tjänster som e-post, Facebook, Spotify och Netflix, för att nämna några, skapar inte fler jobb. Inte ens ökad konsumtion av produkter leder idag alltid till ökad sysselsättning.

I några decennier har det talats om återindustrialiseringen av Europa så att produktion av varor och tjänster som tidigare flyttats till låglöneländer flyttar tillbaka. Det sker inte för att våra löner nu ligger lägre än i låglöneländerna utan för nästan ingen arbetar i dessa nya högautomatiserade fabriker. Lönekostnaden blir obetydlig i sammanhanget. När tusen utlokaliserade jobbs produktion återkommer så blir det bara kanske tio jobb av det.

Hatt skriver att det går bra för Sverige vilket är riktigt. Sverige har i decennier varit ett mycket framstående IT-land. När lönekostnaden knappt har betydelse så avgör andra aspekter av konkurrenskraft, till exempel utbildningsnivå, IT-mognad och god infrastruktur, i vilket land jobb skapas. Men Hatt tar inte upp att Sverige sedan 2009 snabbt rasar i World Economic Forums rankning av konkurrenskraft. Vi kan inte i aningslöshet och förnekelse slappna av.

På kort sikt ser vi att vår konkurrenskraft sjunker och att de nya jobb som skapas kanske inte längre hamnar här. På lång sikt behöver vi, som Wijkman påpekar, fundera på hur hela vårt samhälle ska ställas om när inte jobben längre finns kvar.

Vad beror det på att forskare tvingas gå i svaromål och i medierna försvara sina resultat? Vad är det som gör att politiker och andra anser sig kunna sätta sig över forskningen? Vart är vi på väg? Jag är uppriktigt oroad. Jag vet inte, men misstänker att en del av förklaringen står att finna i den nya syn på kunskap som (i enlighet med rådande forskningspolitik) växer fram som en konsekvens av att bibliometri och olika typer av rankingsystem ersätter det kritiska, utvärderande samtalet och kvalitativa utvärderingar av kunskap. I ljuset av debattartiklarna kan detta sägas vara en konsekvens av akademins digitalisering och automatisering.

Det är inte maskinerna eller tekniken jag är rädd för, det är människorna som med öppna ögon och med glädje överlämnar sig i maskinernas händer och underkastar sig tekniken. Vad hände med det kritiskt reflekterande samtalet, med visionerna om det goda livet, med ideologin? Vart är vi på väg?