Det vi redan vet ...

Innan ett beslut tas vill vi veta säkert. Inget fel i det, men hur säker måste man vara och hur mycket måste man veta innan man börjar arbeta för förbättringar? Den frågan försvinner lätt i bruset av krav på resurser, utredningar, underlag, information och kunskap. Vi vet redan massor. Det glömmer vi allt som oftast. Ibland känns det som det medvetet glöms bort, eller att det handlar om något slags blockering eller bortträngning. För kunskaperna som redan finns får ibland inte användas. Inte ens i väntan på ny, säker kunskap. Detta sätter hämsko på samhällsutvecklingen, hindrar människor i vardagen och sätter käppar i hjulet för en massa insatser som hade kunnat leda till att vi får ett bättre och mer hållbart samhälle, ett samhälle där fler kunde komma till sin rätt.

Läser om ett sådant exempel i dagens tidning, som har paralleller till dagens båda föregående bloggposter. Tar därför vara på inspirationen och låter tankarna och orden flöda. Det är Tove Livendals ord som sätter igång tankarna.

ADHD och dess orsaker, diagnosticering och behandling, vållar återkommande debatt. Det är bra. Forskningens credo är att ständigt ifrågasätta aldrig så vedertagna teorier. Men det vi vet redan nu förpliktar. Skolinspektionen påpekar att hälften av eleverna med olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte når målen i årskurs nio. En faktor är att vissa skolor saknar specialpedagogisk kompetens (GP 23/9). För somliga blir det första steget mot livslångt utanförskap.

Vi vet också sedan länge att förekomsten av ADHD är mycket vanligare bland intagna (25–29 procent) än hos befolkningen i stort (2–5 procent). Men stora kunskapsluckor hos Kriminalvården gör att dessa inte får rätt behandling, vilket ökar risken för återfall. Så kunskapen finns; studierna går att stapla på hög. Vad som saknas? Politisk förmåga att tänka och agera långsiktigt.

Vi vet som synes massor. Så vad hindrar oss att agera? Vet vi det? Vill vi veta? Eller tänker vi att det drabbar någon annan, det är inget jag behöver bry mig om? Dessa frågor har inga givna svar och att undersöka den typen av frågor är svårt, om inte omöjligt. Några säkra svar finns med andra ord inte. Ändå läggs det resurser på att söka svar, samla evidens och skapa konsensus. Först när vi har det kan och vågar vi agera. Fast agera kan vi inte innan vi vet. Moment 22, någon?

Effektivitet talas det om. Det är målet med all verksamhet, att spara, snabba på, minska marginalerna, i resurshushållningens namn. Konkurrens är universalmetoden. Så det gör vi, konkurrerar, allt mer allt oftare och om allt fler saker i livet. Vi tvingas på detta sätt se om våra hus. Alla utan undantag tvingas in i konkurrens. För kvalitetens skull och för att spara på de begränsade resurser vi har till vårt förfogande. 

Om detta sätt att leva är effektivt, eller om det är klokt att hushålla med de mänskliga resurserna på det sättet, de frågorna ställs inte. Hinns inte ställas, eller får inte ställas. För ifrågasättande av effektivitetens effektivitet är tabu. Det som med Freud och sexualiteten, någon som aldrig får ifrågasättas. Det är sant, det vet vi. Men hur vet vi det? Var finns undersökningarna som ger stöd åt den tanken? Sanningen är att det inte finns något stöd och inga undersökningar för att ökad effektivisering är effektivt. För skulle det tillsättas en sådan utredning skulle det kunna misstänkas vara ett tecken på att det rådde osäkerhet. Och det får aldrig råda osäkerhet om något, i alla fall inte om något sådant. För det skulle rubba förtroendet för samhällsbygget och rådande ideologi. Så vi fortsätter effektivisera, skära ner och konkurrera om den krympande mängden resurser i världen och samhället. Vi jagar varandra, gemensamt mot undergången. För det finns så klart en gräns för hur effektivt något kan bli, för hur mycket man kan spara, innan man inte har något kvar.

Vi vet allt detta, ändå vill vi ha mer och säkrare kunskap. Ändå fortsätter vi skära ner, effektivisera och sprida konkurrensens evangelium, fast vi vet att vi inte vet och att det inte går att veta säkert. Björn lämnade en tänkvärd kommentar på bloggen som jag vill lyfta, för den sätter ord på något viktigt och tänkvärt.

Kan det vara 'pik lärdom' vi ser? När samhället i stort stagnerar eller till och med glider bakåt lär väl inte högre utbildning heller gå framåt. Finns det något behov av massutbildning av akademiker i det nuvarande systemet? Kan högskolestudier för en del vara ett sätt att undvika arbetslöshet ett tag?

En reflexion: om till och med högskolestuderande, som borde utgöra gräddan av bildade svenskar, har svårt att läsa engelska texter så faller ju det underliga förslaget som dyker upp då och då, nämligen att vi skulle byta svenskan mot engelska i Sverige!

Kunskap är kollektiv och en kulturellt upprätthållen (ömtålig) kvalitet. Kunskap är inget i sig, den finns mellan oss människor och när vi konkurrerar och skär ner, minskar på marginaler och har allt mindre tid över för samtal och reflektion, då faller kunskaperna och det kan gå snabbt när förfallet väl inletts. 


När samhället inte lyssnar på människor med olika diagnoser, när det inte finns tid och när ingen förstår ens vad som är problemet. När vi skär ner och effektiverar utan tanke på konsekvenserna, med fokus uteslutande på kortsiktiga ekonomiska nyckeltal, ja då kan det inte gå på något annat sätt än det vi just nu bevittnar. Peak lärdom, kanske är det vi ser nu, försvinna bakom ryggen på oss, med rasande fart? Kanske. Har vi råd att invänta forskning på området?


Nej, det har vi inte!