Dagens Nietzsche, om posthumanisten Nietzsche

En ny humanism. Sällan har mänskligheten varit i större behov av det än i dessa tider. En humanism, efter humanismen, en post-humanism. En humanism som vilar på en stabil grund av vetenskapliga studier av människan i hela sin komplexa vidd. En humanism som tar hänsyn till ny hjärnforskning och som förmår se bortom den egna, högst begränsade, horisonten. Vad jag efterlyser är en humanism som förutsättningslöst studerar människan som en del av ett större sammanhang. En vetenskaplig humanism, helt enkelt.

Klassisk humanism bär på rester av äldre tanketraditioner och gamla "sanningar". Allt för mycket sådan gammal barlast finns kvar och tynger arbetet inom humaniora. Dags att kasta dessa hämmande förutfattade meningar över bord. Hög tid att plocka upp det älskade barnet ur det smutsiga badvattnet och vårda det ömt genom att låta det växa upp i frihet, under ansvar. Bara så kan mänskligheten lyfta sig i håret och ta sig förbi sina egna inneboende begränsningar. Och det behövs i dessa dagar mer än någonsin. Vi har en hotande ebolaepidemi i Afrika, en allvarlig konflikt som riskerar att sprida sig i Ukraina och krigsherrar som utifrån en förlegad medeltidslogik sprider skräck och död i Mellanöstern.

Jag ska tala idag, inom ramen för det EU-övergripande arrangemanget ForskarFredag. Är oerhört peppad, för detta känns som den kanske viktigaste och mest spännande utmaningen jag någonsin tagit mig an. Känner ett enormt tungt ansvar som vilar på mina axlar. Humanioras framtid står på spel och jag lovar att göra vad jag kan för att försvara mitt ämne, vilket håller på att avskaffas, utrensas och överges av allt fler forskare som vill göra karriär. Därför tänker jag på ovanstående saker, på hur viktigt humaniora är och på hur ämnet hämmas av sin egen historia. Det jag ska tala om handlar om att försöka visa på att ingen, inte ens den mest framstående, nobelprisbelönade kärnfysikern, kommer undan kulturen. Det är det viktigaste resultatet jag kommit fram till under mina drygt 20 år i akademin. Utan kunskap om kultur, utan en dynamisk humanism som harmonierar med centrala forskningsresultat i andra ämnen och som utbyter tankar med andra forskare, utan en akademin präglad av mångfald, finns inget hopp för mänskligheten. Inspiration till mitt tal och till ovanstående tankar är Friedrich Nietzsche, som alltid.

Dagens citat eller aforism från Nietzsche visar återigen hur framsynt han var. Hur känslig hans forskarradar han levde med. Han visar här än en gång prov på en enastående förmåga att hitta luckor i samtidens vedertagna tänkande. Det tragiska är att orden och tankarna är lika brännande aktuella idag som när de formulerades för så många år sedan. Låt mig visa hur jag tänker genom att gå igenom texten, mening för mening.

Vad beträffar logikernas vidskepelse: så kommer jag inte att tröttna på att ständigt understryka ett litet kort faktum som dessa vidskepliga herrar inte gärna tillstår,--

Dessa herrar är idag inte bara herrar, det är en förändring sedan Nietzsches tid, men tanken är den samma. Förgivettagandet som logiken bygger på lever kvar och påverkar kunskapsutvecklingen fortfarande, kanske till och med än mer idag än för 100 år sedan. För idag går allt snabbare, idag handlar även vetenskap om ekonomi. Kunskapen har marknadsanpassats: tänk konkurrens om forskningsanslag, bibliometri och (indirekt) räknade och mätande av kunskap (kompetens handlar idag om hur många publicerade artiklar som forskaren har lyckats få med sitt namn på). Det är en sorts vidskepelse, för som Nietzsche visar finns det ingen grund för antagandena som vetenskapen vilar på. 

nämligen att en tanke kommer när "den" vill och inte när "jag" vill, varför det innebär ett förvanskande av faktum att säga: subjektet "jag" betingar predikatet "tänker". Det tänker: men att detta "det" just är det gamla berömda "jag" är, milt uttryckt, blott ett antagande, en förmodan, framförallt ingen "omedelbar visshet".

Det finns ingen given kausalitet mellan orsak och verkan, det har 1600-talsfilosofen David Hume visat. Att vi ser och tänker orsak-verkan handlat om vana, om att människan inte är helt igen logisk utan upplever och reagerar mycket mer på världen, än kalkylerar. Att se på sig själv som ett autonomt och logiskt koherent jag, som agerar i världen i enlighet med rationella önskningar och väl genomtänkta avvägningar, det är en förmodan. Bilden av oss själva bygger på ett antagande, som är så djupt rotat i kulturen och tänkandet att alla försök att ens undersöka om det är så, motarbetas och ifrågasätts. Inte sällan används vetenskapens renommé för att ge stöd åt motståndet mot dessa tankar, grundlösa förmodanden och antaganden. Det tänks, om det råder ingen som helst tvekan, men att därifrån sluta sig till att det MÅSTE vara jag som tänker, det handlar om vana, om kultur. Jag läser detta citat som ett tidigt utkast till ett postmodernt tänkande, vilket bekräftas av att Nietzsches ande, via Foucault, vilar över den vetenskapliga praktiken.

Till sist är redan detta "det tänker" alltför vågat: redan detta "det" innehåller en utläggning av förloppet och hör inte till förloppet självt. Man gör här en vanemässig grammatisk slutledning. "Tänkandet är en verksamhet, till varje verksamhet hör någon som är verksam, följaktligen --". Ungefär enligt samma schema sökte den äldre atomismen en till den verkande "kraften" hörande materialklump; kraften förmodades sitta i denna, verka ur den, atomen; strängare huvuden lärde sig slutligen att undvara denna "jorderest", och kanske vänjer sig också logikerna en dag vid att undvara det lilla "det" (den förflyktigade resten av det gamla jaget).

Albert Einstein och Niels Bohr tog fysiken till nya höjder genom att bryta med ett äldre tänkande som visat sig stå i vägen för nya och mer användbara tankar om världen. Det är hög tid att humaniora vågar ta ett liknande språng ut i det okända land som ligger där och väntar på att utforskas. Det öde land som öppnar upp sig mellan oss människor, för det är där kulturen finns, mellan. Inte i delarna som bygger upp helheten. Kultur är emergens, är föränderligt och komplext.

Att försöka införa enhetlighet, att söka Svaret och den Enda vägen, är ett ohållbart sätt att bedriva vetenskap på. Olika frågor kräver olika svar, metoder och sätt att presentera rönen. Min utmaning senare idag är därför dubbel. Dels måste jag vara tydlig och klar i min presentation av innehållet, dels måste jag kämpa mot människor kulturella förväntningar på mig som forskare. Det är ett omöjligt uppdrag, men det faktum att Nietzsches tankar fortfarande lever och sprids och att det går att hämta inspiration från dem ger mig mod och kraft att ställa mig på scenen.

För framtiden, i och med kunskapen. Det är mitt motto. Jag försvarar inga sanningar, jag undersöker världen så som den levs, förändras och uppfattas. Och det arbetet har lett mig fram till insikten om att posthumanismen är den enda rimliga humanismen.