Information om mig

lördag 6 september 2014

Arrogans

Säker kunskap, vem vill inte ha det? Det är så pass självklart att många inte ens tänker längre än så. Klart vi ska bygga vårt samhälle på en stabil grund av så säker kunskap som möjligt. Håller med om det, i sak. Klart vi ska vara säkra när vi uttalar oss. Men jag vill ändå tänka ett steg till. Vad händer, vilka blir konsekvenserna av att vi idealiserar tvärsäkerhet? Finns det några risker?

En konsekvens av idealiseringen av säkerhet är att vi tenderar att lyssna mer på den som uttrycker sig säkert än den som svävar på målet eller den som uttrycker tankar som inte riktigt tänkts igenom i förväg, tankar som inte riktigt hänger ihop. Det är olyckligt, för det som idealiseras är form mer än innehåll. Och det säger inget om kvaliteten i kunskapen.

Vill man bli lyssnad på i ett sammanhang där tvärsäkerhet idealiseras får man inte tveka, inte sväva på målet och man måste vara tydlig, stringent och ge ett säkert intryck. Oavsett om man är säker eller inte, för det är en helt annan fråga och den kräver helt andra kontrollverktyg. 

Handen på hjärtat, hur kritisk är du i vardagen när du lyssnar på medier eller läser tidningen, när du samtalar med vänner och kollegor? Granskar du det som sägs innan du för det vidare? Ställer du följdfrågor? Reflekterar du över hur kunskapen tagits fram eller varifrån den kommer och vad den vilar på? Jag slarvar själv med det, i vardagen. I mitt jobb som forskare gör jag det inte, men även forskare är människor och har ett vardagsliv. När vi gör så, när vi lyssnar mer på den som är säker än den som är osäker, då idealiserar vi ett beteende som  paradoxalt nog ger oss sämre kunskaper och ett otrevligare kulturellt klimat.

Även om vi inte vill det kommer vi av tillvarons oundvikliga logik att acceptera att underordna oss arroganta människor som tvärsäkert uttalar sig om än det ena än det andra. Det fungerar på samma sätt som med ledarskap, där vi idealiserar egenskaper som inte är väsensskilda från den en psykopat uppvisar. Och det är tydligen så att bland människor i ledande befattning är psykopater överrepresenterade. När uppdraget, för så är det bestämt, kräver känslokyla, hårda nypor och konsekvens till varje pris, då blir utfallet sådant. På samma sätt är det med kunskap. Om tvärsäkerhet är det som idealiseras, då kommer arrogansen som ett brev på posten.

Tänker osökt (eller kanske inte helt osökt om jag ska vara ärlig) på vår nuvarande utbildningsminister, på vem han är och hur han agerar och uttrycker sig. Jag har svårt att tänka mig någon mer arrogant människa. Och han är inte ensam, för tvärsäkerhet är ett allt tydligare och välspritt ideal. Därför får vi högdragna politiker som vet hur det är och som arrogant avfärdar varandra. Vår utbildningsminister går emellertid ett steg längre, han avfärdar även forskare. Alla, oavsett vad och hur mycket de har på fötterna, avfärdas som irrelevanta särintressen. Detta är högst olyckligt, även om det är en konsekvens av rådande kunskapssyn.

Jag ser ett samband här, mellan synen på kunskap, som är kulturellt skapad och upprätthållen, och det samhälleliga utfallet. Björklund och hans arrogans är samba typ av fenomen som psykopaternas överrepresentation i styrelserummen. Vi får helt enkelt de ledare och politiker vi förtjänar. Vill vi ha mer ödmjuka och lyssnande politiker måste vi se över vår syn på kunskap. För dessa saker hänger ihop. Vi kan inte kombinera vilka saker och egenskaper som helst. Det går inte att vara för allt som låter bra. Kulturen är ett sammanhållet system där det ena ger det andra.

Är det kritiskt medvetna och granskande medborgare och elever/studenter vi vill ha, vilket verkar klokt, för det leder till bättre vetande och bredare kunskaper, då måste vi hylla andra ideal än de rådande. Egenskaper som prestigelöshet, ödmjukhet, att vara inbjudande och öppenhet för transparens. Om det idealiserades istället för tvärsäkerhet skulle arrogans vara en belastning och vi skulle få andra ledare.

Slutsatsen blir att problemen i den svenska skolan ytterst är kulturella. Mer av samma, vilket är botemedlet som Björklund bygger sin politik på, löser inger, det är snarare en del av problemet, som jag skrev om igår. För att skolan ska bli en kunskapsskola krävs att den välkomnar och bejakar osäkerhet, för det är förts steget på vägen mot bättre, bredare och djupare kunskap. Problemet är alltså inte Björklund eller hans och andras arrogans, utan att vi håller oss med ideal som går på tvärs mot vad vi egentligen vill, som leder till konsekvenser som vi ogillar och som inte är bra för oss.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar