Klyftor och mellanrum

Även om vi människor lever mer eller mindre nära varandra så finns alltid ett avstånd mellan oss. Vi lever inte inte i symbios, även om vi är beroende av varandra. Vi vill vara fria och autonoma men är det aldrig. Människan är helt enkelt ett kollektiv, vi är alla del av mänskligheten. Det som utmärker oss människor är att vi både har en kropp och ett intellekt. Även där finns avstånd, kroppen och tanken är inte en, utan ett resultat av samverkan. Detta är viktiga iakttagelser, om grundläggande aspekter av livet så som vi lärt oss känna igen det. Vill vi förstå oss själva och samhället vi bygger tillsammans är detta viktiga insikter som måste beaktas, för det spelar ingen roll hur vi tänker, eller hur stark vår önskan om att det vore annorlunda är. Livet och verkligheten förändras inte, även om en majoritet av jordens befolkning bestämmer sig för att det vore bra. Lite ödmjukhet alltså. Saknar det, speciellt i dessa valspurtstider.

Aldrig är vetenskapen så eftertraktad, aldrig får den så mycket uppmärksamhet som när politiker ska övertyga väljarna om att just deras politik är den bästa. Då dras de fram, undersökningarna som publicerats i de där tidskrifterna som politikerna har bestämt att vi forskare ska publicera oss i för att meritera oss och för att dra in pengar till lärosätena där vi arbetar. Det anses vara ett tecken på kvalitet. Jag är dock skeptisk. För jag får allt oftare mail från tidskrifter som uppmanar mig att publicera mina texter i just deras tidskrift. Det spelar ingen roll vad jag skrivit, men publicera mig vill tidskrifterna. Det är så de tjänar pengar och gör vinst, genom att bibliotek prenumererar på och betalar dyrt för att få tillgång till tidskrifterna. Och om jag vill att artikeln ska vara fritt tillgänglig, vilket ökar spridningen av artikeln, vilket ökar chansen att jag citeras och når uppmärksamhet, får jag betala för det. Också ett sätt för tidskrifterna att tjäna pengar.

Allt mer handlar om att tjäna pengar. Därför bloggar jag, som ett slags upprorshandling. Jag blir visserligen inte citerad, men jag når spridning och knyter kontakter med människor som bryr sig om KUNSKAPEN. Det är inte politikerna intresserade av, det är fokuserade på att vinna val och bryr sig bara om att artikeln de hänvisar till är vederbörligen publicerad. Kanske är det därför det kommer allt fler propåer uppifrån om att forskare ska publicera sig, i referee-granskade tidskrifter. För det ökar chansen att makthavare kan hitta studier som stödjer just deras sak, deras intresse. Och det främjar tillväxten eftersom tidskrifterna är aktörer på marknaden.

Jag ser en uppenbar risk här att det går rundgång i systemet. Att referenser cirkulerar, att grundlösa sanningar etableras och att människan och samhället allt mer fjärmar sig från den verklighet vi alla är beroende av och utgör en del av. Kunskap kan inte produceras efter modeller hämtade från företagsvärlden. Kunskap är svårt, svårare än någon människa kan förstå. Om forskare betraktas som producenter av sanningar, som leverantörer av stöd till politiska program, eller som maktens lakejer, är vi alla illa ute, för då fjärmar vi oss än mer från världen. Då riskerar vi att såga av den gren vi sitter på. Om forskningen inte är helt fri kan människan och samhället aldrig bli hållbart, då reduceras allt till ekonomi. Och ekonomin bryr sig inte om något annat än ekonomi. För ekonomin är rundgången inget problem, tvärt om. Ju färre externa problem, desto bättre. Ekonomin riskerar därför att fjärma människorna från varandra.

Kanske en väl lång introduktion till resonemanget om klyftor och mellanrum, men här på bloggen låter jag tankarna följa sina egna vägar. Jag levererar inga sanningar här, jag undersöker världen, med ord, tankar och interaktion som verktyg. Då blir det som det blir. Men det jag hela tiden tänkt på och velat reflektera över är skillnaden mellan klyftor och mellanrum. Klyftorna växer, i Sverige snabbare än i något annat land, läser jag i tidningen. På grund av samhällets oförmåga att fördela tillgängliga resurser, eller av ointresse, eller kanske helt i linje med majoritetens önskemål, växer klyftorna mellan människor som lever och verkar i samhället. Det är allvarligt och det drabbar alla, fattig helt klart mer än den som är rik, men alla påverkas menligt av växande klyftor.

En klyfta är ett gap, ett allvarligt hinder för överföring av information mellan människor. Och det vet vi, att avsaknad av information triggar igång fantasin. När vi människor inte vet blir vi nyfikna och den saknade informationen bistår fantasin med. När klyftorna ökar minskar tillgången till information och risken att vanföreställningar uppstår ökar dramatiskt. Därur och med stöd i grundlösa påståenden får SD och andra tvivelaktiga partier sin livsluft. Paradoxalt nog ger klyftorna upphov till en rädsla som skapar behov av ökade klyftor. Växande klyftor är en ond cirkel med andra ord. Och rika gör sig föreställningar om fattiga, liksom fattiga skapar bilder av de rika. Veckopress och medier, som tjänar pengar på behovet av information ökar sin omsättning, skapar fler bilder och underblåser fantasier. Klyftor kan bildas och öka på olika sätt och det är vad som håller på att hända i Sverige idag.

Mellanrum är något helt annat än en klyfta, något väsensskilt. Ett mellanrum är en relation, en del av helheten. Mellanrum kan vara mer eller mindre stora, men det som gör dem till mellanrum är att det finns en relation mellan parterna som är åtskilda. Mellanrum håller ihop, klyftor tvingar isär. Utan mellanrum finns inga relationer. Jag, du och det som finns mellan oss är en enhet. Om jag lever på min sida av en klyfta och du på din finns bara två ensamma individer. Därför är det katastrofalt för ett samhälle att klyftorna växer, för det sliter isär samhället inifrån. Om detta är en tendens eller process som eldas på av medborgarna, om ökade klyftor inte betraktas som ett problem utan som ett tecken på ökat välstånd, då är både fattiga och rika förlorare.

Forskning visar inte att vi människor ofta inte vet vårt eget bästa, men av erfarenhet från forskning och med stöd i en massa olika studier, samt efter att ha reflekterat över frågan under många år, har jag stärkts i uppfattningen, att människor har en tendens att önska sig sådant som inte är bra för dem, även om de vet att så är fallet. Människor tenderar helt enkelt konsekvent att överskatta sin egen förmåga. Det har visat sig att majoriteten av befolkningen anser sig vara bättre än genomsnittet. Det betyder att vi inte kan lita på vårt eget omdöme. Och det är den viktigaste insikten jag fått under mina år i akademin. Lite ödmjukhet om jag får be, för allas skull. Vad vi behöver är en politik som leder till minskade klyftor och till fler mellanrum. Ett mer integrerat samhälle där välståndet är någorlunda jämnt fördelat mellan medborgarna är bra för alla!