Eviga återkomster av det samma

Livet, vad är det om inte en lång serie upprepningar av det som är mer eller mindre samma? Varje morgon möter jag samma ansikte i spegeln på toaletten när jag gör mig redo för ännu en dag som oftast är till förväxling lik den föregående. Alla veckans dagar är inte samma, men den ena helgen är den andra lik. Och semestern, julen, och påsk är upprepningar av samma, annars vore det något annat. Mitt liv är mitt och ingen annans. Därför kan det inte vara annat än en serie återkomster. Samma tåg tar mig till samma arbetsplats, varje dag. Även om jag äter en varierad kost är måltiderna upprepningar av samma grundtema.

Det som upprepas kan sägas vara skillnad, för även om dagarna liknar varandra är ingen dag den andra, exakt lik. Det är resonanserna som uppstår, mellan det samma och det som skiljer sig, som är livet. Jag skriver nya texter, i princip varje dag, men texterna handlar om variationer av en begränsad uppsättning återkommande teman. Ingen skulle stå ut med att leva ett liv som inte upprepades. Ett liv där ingen dag var den andra lik vore ett helvete, för all energi skulle då gå åt till att hantera nya situationer. Upprepningen av det samma är en garanti för en levande kultur och ett lyckligt liv. Visst kan jag bli sjuk, få sparken, bli lämnad av min älskade och så vidare, den typen av brott och överraskningar är en del av livet, så klart. Men ur evighetens perspektiv är försvinnande lite nytt under solen. Ur mänsklighetens perspektiv är mitt, för mig, unika liv en upprepning av samma gamla mänskliga tema, är jag en återkomst av samma. Jag är du, och du är jag och vi är som yttersta grenarna på mänsklighetens träd. Av jord är vi komna, och jord ska vi åter bliva, i livets eviga kretslopp.

Ja det är Nietzsche som gett inspiration även till dagens bloggpost. Det är inte mina helt unika tankar, fast det finns å andra sidan inga helt igenom unika tankar. Mina ord och mina tankar är således inte mina, de är våra tillsammans. Mänskligheten är alla vi tillsammans. Och livet är en evig återkomst av skillnader och variationer, på det samma. Den tanken hämtar inspiration från Deleuze. Som sagt, det finns inga egna tankar. Så varför denna upptagenhet med namn och referenser? För att konventionen säger att så ska det vara. För att vi skapat en kultur där vi dyrkat det unika, det sanna, det enda. För att upphovsrätten närmast blivit en del av konventionen om de mänskliga rättigheterna. För jag vill att andra ska upprepa mitt namn så fort någon tangerar en tanke som jag har tänkt. För att jag, jag, jag blir allt viktigare ju närmare besluten som formar mitt och alla andras liv kommer mitt köksbord. För att kulturen som skapats genom upprepningar av skillnad, i resonansen mellan då och sedan, ser sådan ut och för att jag är en del av en större helhet som jag tvingas underordna mig. 

Jag läser Nietzsche och Deleuze och jag skriver på bloggen för att det är mitt sätt att upptäcka kulturen. Och när jag studerar kultur med verktyg hämtade från mina favoritfilosofers verktygslåda är det upprepningarna som framträder tydligast, och strax därefter ser jag individernas begär efter sanning, klarhet och förutsägbarhet. Jag ser också ett utbrett motstånd mot tingens ordning. Som kulturvetare tvingas jag in i rollen som förmedlare av ett smärtsamt och oönskat budskap. Som kulturvetare får jag finna mig i att förlöjligas och jag måste ständigt försvara mig mot anklagelser om att resultaten av min forskning bara är normativt tyckande.

Kulturvetenskap kan absolut sägas vara normativt tyckande, men det betyder inte att jag har fel och statistiker och naturvetare har rätt. För om kulturen är en upprepning av det samma, om inget är nytt under solen, om allt är variationer på samma tema. Om du och jag är delar av samma helhet, vilket är en helhet som vi är med om att skapa tillsammans genom att leva våra egna, "unika" liv som "autonoma" individer, då kan resultatet av min forskning inte bli annat än normativt tyckande. Problemet för oss alla är att den typen av anklagelser gäller all vetenskap. För vetenskapen är bara ett annat sätt att skapa berättelser, vars syfte är att skapa förståelse och förmedla insikter som behövs för att jag ska kunna hantera verkligheten och vi ska kunna bygga det samhälle som vi alla behöver för att överleva. Vetenskap är en verksamhet vars framgång är avhängig hur väl den kan övertyga. Och idag är den siffror som är mest övertygande. Därför är det bara resultat som presenteras som siffror, helst med ett antal decimaler, som accepteras. 

Varför är det så, borde vi fråga oss oftare! En annan berättigad fråga är, vad menar ni som anklagar kulturvetare för att spekulera utan grund? Vad skiljer ett normativt uttryck från ett annat? Jag har aldrig sagt att mina forskningsresultat är sanningen, eller att vi måste göra si eller så. Jag presenterar mina resultat som, och betonar starkt att de är, förslag på hur man kan tänka för att agera lite annorlunda i vardagen, för att på det sättet förändra kulturen i önskvärd riktning. Sanningen är den samma överallt, eftersom det är den som upprepas. Att säga att mitt resultat är mer sant än ditt är därför att fara med osanning. Att däremot vara tydlig med att resultatet inte kan vara anat än normativt tyckande är att vara ärlig och handlar om att bjuda in till en dialog om det vi har att förvalta gemensamt: Kulturen som alla är del av och är med om att att skapa kollektivt.

Vad är möjligt för en människa att uppnå, ensam om tillsammans? Det är den eviga frågan, vars svar upprepas och upprepas igen, med små variationer. Skillnaden mellan ditt svar och mitt är vad som ger livet stadga och mening, är vad som gör det mödan värt att resa sig upp på morgonen för att möta en ny dag. Där finns kulturen, mellan din uppfattning, din vardag, och min. Vi skapar kulturen i kommunikation och sedan måste vi rätta oss efter den, för ingen människa är en ö. Vi är delar av samma gemensamma helhet, som framträder för oss som skillnad. Vi ser inte upprepningen det samma för vår hjärna bortser från det som är samma och registrerar bara skillnaderna mellan då och nu. Därför set det ut som världen är en, unik och stadd i utveckling, från mörker till ljus, från klarhet till klarhet. Tyvärr är det emellertid bara så vi människor vill att det ska vara och även om tron ibland kan försätta berg är livet ett gräns som inte går att överskrida. Vi människor är dömda att upprepa det samma.

Dessa ord och tankar är resultatet av många års arbete med att försöka förstå kultur. Det är dock inte sanningen, för det existerar inget sådant. Sanningen är av människor skapad, är en produkt av kulturella överenskommelser. Eftersom det enda vi vet om framtiden är att den skapas genom upprepad skillnad, att den blir till genom upprepningar av det samma, kan vi inte veta något om det som komma skall. Vi kan i alla fall aldrig kontrollera om det som presenteras som sanning verkligen är sant innan vi är där. Och om vi ändå får vänta på svaret kan vi lika gärna acceptera att livet levs här och nu och att framtiden skapas av oss, kulturellt och i enlighet med rådande normer.