Länge närde jag en dröm om att bli författare. Idag är jag det, bland mycket annat. Jag har gett ut tre egna böcker, skrivit en hel del artiklar och har varit redaktör för två antologier. Författare blev jag så att säga på köpet, under tiden som jag var upptagen med annat, med livet och med studierna. Skrivandet fångades jag av som student på högskolan och när jag misslyckades med att bli antagen som doktorand vid Göteborgs Universitet i slutet av 1990-talet var det skrivandet jag kände att jag skulle sakna mest av allt. När ingen tvingade mig att skriva blev det inget skrivet. Det skrämde mig. Därför bestämde jag mig för att jag skulle påbörja ett romanprojekt. Jag skulle skriva en bok. Jag vill bli författare. Sedan kom det annat emellan. Jag studerade vidare, antogs som doktorand i Umeå, gick igenom en skilsmässa, en separation och disputerade. Därefter uppstod ett tomrum och ur det växte ett behov av att reda ut vad som hänt, vem jag var och hur jag hamnat där jag hamnade. Jag återknöt bekantskapen med manuset. Fortsatte skriva och gav de lösryckta fragmenten en struktur. Fogade in dem i en ramberättelse. Delar av det manuset finns här på bloggen. Ibland maskerat och redigerat och ibland rakt av publicerat. Vägen bort från bageriet tänkte jag hade ett allmänintresse, så den publicerade jag för några år sedan. Vägen in i den andra världen, in i kunskapens universum, den har fram till nu känts allt för personlig. Den berättelsen behöver tvättas ren från det som jag idag inser är allt för privat. Tänkte jag skulle ta tag i det här i slutet av semestern. Tänkte att min, lätt redigerade bildningsresa kan ha ett allmänintresse den med.
Kastar mig ut, med en lätt rodnad på kinderna. Hur det gick med manuset, hörde jag någon fråga. Det färdigställdes och jag lät några väl utvalda vänner läsa det innan jag sände det till några förlag. Självklart antogs det inte. Jag är inte en skönlitterär författare, jag när bara en romantisk dröm om att leva det livet. Och så älskar jag att skriva. Därför publicerar jag följande poster, på temat bildningsresa. För att jag tror jag har något viktigt att berätta, om priset man kan få betala för att studera på högskolan. För att jag vet att jag inte är ensam om att ha gjort resan och för att jag anser att den har varit värd all möda! Ta berättelsen för vad den är, ett skönlitterärt försök.
Inte visste jag att det var en klassresa jag påbörjat, förrän det var alldeles för sent att vända om. Inte visste jag heller att när man väl anträtt en sådan resa finns det ingen återvändo. Dessutom är det nog ofta så att om varken man själv eller någon i ens närmaste omgivning vet att det är just en klassresa man påbörjar, gäller det att man är stark om man ska klara sig helskinnad genom processen. Om detta visste varken jag eller hon jag levde med något, framförallt inte den där sommaren efter att jag sagt upp mig från bageriet. Vi träffades unga, blev vuxna tillsammans och kompletterade varandra väl. I andras ögon var vi det perfekta paret. Och problemen som senare bubblade upp till ytan låg varken hos någon av oss var för sig eller i vår relation, det inser jag idag. Problemet låg i min sociala och mentala förflyttning från bagerivärlden till universitetet och alla derivat av den transformationen.
Tänk om ... Tänk om jag istället fått börja studierna med en grundmurad tro på mig själv i ryggen. Mycket hade kunnat se annorlunda ut om jag påbörjat resan med ett bättre självförtroende. För jag inser idag hur mycket min dåliga självkänsla påverkat mina val, och hur den ständigt försatt mig i omöjliga situationer. Jag hade ingen som helst integritet och inga skyddsmurar när jag påbörjade resan, bara en obändig lust att lära. Grundskolan minns jag som i ett töcken, ett enda kaos av motstridiga känslor. Den som mobbats vet hur svårt det kan vara med tilliten till andra och när jag väl insåg att inte alla ville mig illa då låg mitt sköra inre blottat för alla känslor och påfrestningar som ett normalt liv består av. Klart jag inte kunde hantera det. Hade ju ingen erfarenhet alls av sådant, och därför hamnade jag ständigt i nya situationer som jag var tvungen att uppfinna lösningar på under vägs. Hela perioden från den där dagen då jag lämnade bageriet och fram tills för bara några år sedan präglades av det, av ständigt pågående problemlösningar, utan karta, utan kompass och helt utan verktyg. Jag var totalt oförberedd på allt det som drabbade mig med full kraft. Därför skriver jag om det, för att dela med mig. För att hjälpa den som läser mina tankar och som kanske befinner i samma situation. Det är mödosamt. Men det går, det hoppas jag kunna visa med dessa bloggposter. Och det är vart varenda minut på vägen. Kunskapens väg må vara kantad av blindskär och hot, men det är den enda vägen jag kan tänka mig att ta och jag är tacksam idag för att jag vågade ta steget.
Låter tankarna fara. Tar mig med minnets hjälp tillbaka i tiden, till sommaren mellan tvåan och trean i gymnasiet, till mitt första sommarjobb. Jag arbetade som vaktmästare på ålderdomshemmet nära radhusområdet där jag växte upp. Tänker på fastighetsskötaren som min chef varnade mig för. ”Han är kommunist och en bråkstake”, sa hon. ”Akta dig för honom”. Fast jag kände omgående att jag tyckte om honom även om ordet kommunist skrämde mig, för jag hade svalt Förortsidyllens politiska budskap med hull och hår. Där jag växte upp var den politisk färgen blå och allt som antog en röd nyans fördömdes. Det var spännande att vara med honom även om han mycket riktigt visade sig vara kommunist. Hans sätt att göra uppror mot överheten och hans förmåga att maska utan att det märktes lärde jag mig mycket av. Det var hans varma omsorg om mig som fick mig att smälta, för jag hade verkligen satt upp ett pansar för att skydda mig mot hans politiska tankar, vilka skrämde mig ända tills jag faktiskt lyssnade vad han sa och upptäckte att han sa samma saker som tonårshjälten Thåström sjöng om. Hans ständigt upprepade uppmaning blev till ett slags mantra för mig. ”Du får inte förlora dig i systemet, det kapitalistiska profithungrande systemet” sa han. Tyvärr var det väl just det jag gjorde, inser jag nu, men jag är lika fullt säker på att det var han som hjälpte mig att inte fastna där för evigt. Utan mötet med honom hade jag förmodligen aldrig kunnat väckas av mannen på spårvagnen [ett annat avgörande möte, som beskrivs här]. Ännu minns jag det som det vore igår, hur han frågade mig i bilen, på väg ner mot stranden där vi skulle vila i solen en stund för att inte ”sabba ackordet”, som han sa, om jag hade några författardrömmar. Lika tydligt minns jag hur jag svarade: ”Jo det har jag väl”, samtidigt som jag tänkte att det hade jag aldrig vågat erkänna för någon tidigare. Men det var något med honom som fick mig att öppna mig, som fick mig att känna efter vad det var jag verkligen ville. Något med honom och hans sätt att bemöta mig som fick mig att våga formulera en dröm om något annat.
Jag tänker på alla lärare genom hela grundskolan som tryckte ner mig genom att alltid fylla de papper jag skrev med rödmarkeringar. Hur de med ihärdighet ständigt och på olika sätt försökte kväva alla mina eventuella ambitioner att skriva. Tänker på hur sorgligt det är, för att skriva har jag tyckt om så länge jag kan minnas. Även om jag inte kunde stava ville jag skriva och jag lät inte det hindra mig från att sätta tankar och berättelser på pränt. Men skolans mål var då inte att uppmuntra, det var att rätta eleverna i fållan och att sortera begåvningarna från de utan begåvning. Min vaktmästarkollega tände den lilla flämtande lågan av hopp som fortfarande brann inom mig till liv igen. Det är jag honom evigt tacksam för, även om han inte har en aning om att det var just det han gjorde, gav mig hopp! Han tände lågan genom sin tro på att alla kan! Men därifrån till att verkligen våga ta steget fullt ut var avståndet där och då oändligt. Där på stranden var jag övertygad om att jag aldrig skulle bli någon skrivande människa. Därtill pressades jag allt för mycket ner av de helt internaliserade granskande blickarna från alla kända och okända övervakare. Jag skulle bli bagare. Det var min lott i livet. Men jag var ändå lyckligt tacksam över att någon såg mig och att han visade att han trodde på mig. Jag har inte glömt honom och hans ord och jag tänker ofta på hur mycket hans fråga och den omsorg om och tro på mig han visade, senare i livet skulle komma att hjälpa mig.
Om jag hade vetat vilka offer jag skulle bli tvungen att göra för att uppnå det jag uppnått idag hade jag påbörjat bildningsresan då? Jo det hade jag. Men det kan jag inte ta åt mig äran för själv. Jag kan bara tacka min lyckliga stjärna för att jag inte accepterades och blev en integrerad del av folket i Förortsidyllen [som jag väljer att kalla orten jag växte upp på. Idag har jag förlikat mig med både den och dem som mobbade mig. Idag kan jag se med andra ögon på min uppväxt. Men när jag jobbade med bokmanuset var jag fortfarande arg och besviken och en del av kraften att skriva hämtade jag från ilskan över alla dem som hindrade mig på min väg]. Om människorna där hade behandlat mig som en like och bjudit in mig i gemenskapen hade jag förmodligen gått gymnasiet där och, hemska tanke, kanske blivit kvar, kvävd till döds av medelklassens präktighet och putsade fasader. Nu kastades jag istället ut och tvingades därigenom göra saker som jag egentligen inte vågade.
Så här i backspegeln kan jag bara konstatera riktigheten i det som den där föreläsaren sa, på den där föreläsningen som min bageriarbetsgivare av någon outgrundlig anledning skickade mig på, om priset man får betala för att utbilda sig: ”Vill man åka fort får man vara beredd på att tåla lite fartvind”. Det känns som en evighet sedan jag var och lyssnade på honom, men vissa av hans ord bär jag fortfarande med mig. Tänker på om min arbetsgivare visste vad han gjorde när han gav mig uppdraget att gå på det där mötet? Det var föreläsarens budskap som gav mig kraft och mod att fullfölja det beslut som går att härleda till den där vaktmästarens ord och som aktualiserades av det som mannen på spårvagnen sa. Vill man utforska sitt inre och följa kunskapens väg får man var beredd på att möta motstånd, motstånd och åter motstånd.
Jag har fått betala ett pris för kunskapen och för det jobb jag har idag, helt klart. Och det har inte alltid varit enkelt, eller roligt. Men det har varit värt det, helt klart. Jag har världens bästa arbete och jag hade gjort om samma sak och tvingat mig igenom samma upplevelser igen om läget hade varit det samma. Återkommer inom kort med fortsättningen ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar