Dagens Nietzsche, om den förödande kontrollskolan

Hösten är här på allvar och mörkret. Väckarklockan ställdes på fem för första gången på drygt två månader. Det blåser och regnar. Temperaturen sjunker. Ännu kan det komma fina dagar, men hösten är onekligen här för att stanna. Och med hösten följer arbete och arbetsrutiner. För mig innebär det att jag äntligen hittar tid och ro att återknyta bekantskapen med Nietzsche. Detta blir den första Dagens Nietzsche på länge. Jobbar mig igenom och är snart klar med Så talade Zarathustra. Trivs med arbete, höst och Nietzsche, med vardag, rutiner och med möjligheten att bryta rutiner för att hitta nya vägar, för att se världen och livet med nya ögon, för att nå fördjupad bildning. Ständigt på väg, där trivs jag. Där bröd bryts i hast och där resan är målet. Nietzsches filosofi är en rörelsens filosofi, en filosof för rastlösa och kunskapshungrande själar. Nietzsche skrev och tänkte för oss som verkligen vill veta hur allt fungerar, för oss som söker vishet och som blir illa till mods av dogmer, krav på rättning i ledet och allt som är bestämt på förhand.

Lite mer glädje skadar aldrig, lite lekfullhet. Våga testa, lär oss Nietzsche. Och han skriver: "Falsk må vi kalla varje sanning, som inte åtföljs av ett skratt." Vi behöver inte säkrare kunskap och fler allvarsamma läror, vi behöver leka mer, behöver våga göra ännu ett försök. Vi behöver lära oss bygga nytt, utan ängslighet. Vi kan alltid bygga till, bygga om, eller bryta med det som inte fungerar. Vad har vi att förlora? Ett hållbart samhälle måste vila på ett solitt kunskapsfundament, men vi får inte glömma att ordet kunskap är viktigare än fundament i det sammansatta ordet. Och kunskap är mer ett verktyg än en absolut sanning. Världen, kulturen och kunskapen är inte, den blir, tillsammans med dig och mig och vår strävan i vardagen efter att leva ett gott liv. Låt oss skratta mer, låt oss sudda bort den sura minen på alla skitviktiga makthavare och försvarare av det som är. Låt oss bejaka det okända. Kom, låt oss upptäcka världen tillsammans. Det lär oss Nietzsche, att våga försöka och att aldrig slå oss till ro. Ett hållbart samhälle kan bara byggas på försök, på upprepade försök, aldrig genom kontroll.

Läser om skolan och vill få med det perspektivet även i dagens bloggpost, för att det är val snart och för att jag ser skolfrågan som den viktigaste, för framtiden, för hållbarheten och för glädjen i sökandet efter kunskap. Jag vill också relatera skolan till Nietzsche och Nietzsche till skolan, för jag är övertygad att dagens skolelever har massor att lära av att läsa filosofi och att jobba med frågor utan givna svar. Jag är som bekant kritisk till dagens skolpolitik, till strävan efter kontroll som politiken bygger på och till den syn på kunskap som odlas av ansvariga och som tvingas på skolan och alla som finns och verkar där. Jag ser kontrollen och den minskade friheten som huvudskälet till att resultaten i skolan dalar och till att skolan som arbetsplats i allmänhet och läraryrket i synnerhet tappar i attraktionskraft. Om det handlar DN-debatt idag, som inleds på följande sätt.

Bortglömt perspektiv. Det brukade vara ett privilegium att vara lärare. Bara de skickligaste kunde komma i fråga. I dag råder ett radikalt annorlunda synsätt. Skulden är till lika delar 68-vänsterns och marknadshögerns. Båda sidor har av olika skäl velat underminera lärarnas självständighet, skriver Johan Wennström.

Det är inget privilegium idag. Klart det inte är det, när allt som görs ska dokumenteras och friheten som en gång fanns kringskärs samtidigt som lönerna halkar efter och allt fler bördor läggs på lärarnas axlar. Klart att fler drar sig för att bli lärare då, när yrket förvandlats i grunden. Att vara lärare är att försöka, och att söka kunskap. Målet är att väcka elevernas lust att lära, inte att kontrollera att de kan upprepa det som just gåtts igenom eller det som står i boken. Lärare ska inte sätta betyg, de ska främja kritisk tänkande och presentera verktyg för vidare kunskapsutveckling.

En gång togs det för givet i Sverige att lärare, läkare, poliser och andra ämbetsmän inte bara gjorde sitt jobb utan dessutom att de gjorde det bra. Det var ett privilegium att inneha sådana befattningar, och endast en viss typ av människor, nämligen de skickligaste och mest motiverade personerna, ansågs kunna komma ifråga.

Ett kännetecknande exempel är beskrivningen av en önskvärd lärares drivkrafter i betänkandet från 1946 års skolkommission: ”Insikten att detta värv är vanskligt och att det kräver en insats av hela personligheten utgör en del av lockelsen, medvetandet att uppgiften är en av de viktigaste [som] samhället kan anförtro en medborgare utgör en annan del”.

Det var då, idag ser det helt annorlunda ut. Framförallt är det synen på kunskap som förändrats, till en mer tvärsäker inställning. Idag betraktas därför läraryrket inte längre som vanskligt, utan som ett jobb som alla andra. Lärare ska garantera att målen uppfylls och inte locka någon att söka sig vidare bortom kursplanen. Kvaliteten ska säkras, och det görs bäst genom att inte tillåta försök. Det tar lusten ur lärandet och de mest lämpade söker sig så klart till andra arbeten, där deras kompetenser anses värdefulla. Och det är allvarligt, för när skolan inte kan locka de bästa och mest lämpade till sin verksamhet urholkas samhällets själva fundament, basen som allt annat vilar på. Jag håller med Wennström om att ansvaret för att det blivit på detta sätt är allas. Ingen kan svära sig fri.

Om vi håller oss till lärare som exempel förutsätts de inte längre göra sitt jobb väl, om de inte kontrolleras genom utökad kontorstid på skolan och omfattande krav på dokumentation. Det anses även vara nödvändigt att motivera lärare till arbete genom ekonomiska incitament, såsom individuell lönesättning. Allt ligger i linje med den näringslivsinspirerade styrmodellen för offentlig sektor, New Public Management, eller NPM.

Att NPM är starkt ifrågasatt i den politiska debatten om välfärdens organisering betyder inte att det saknas grund för en sådan styrmodell. Även offentliganställda själva har förändrats i sina värderingar och utgår numera främst från rent materiella värden och personliga ekonomiska intressen i stället för traditionell ämbetsmannaetik. Detta är resultatet av att vänstern och marknadshögern gemensamt brutit ned offentliganställdas professionella känsla; det ”professionsetos” som går utöver ekonomiska drivkrafter, och som gör en styrmodell i offentlig sektor av karaktären ”piska och morot”, som NPM, överflödig.

Vi kan sluta undra över vad vi ska göra för att förbättra skolan och öka elevernas kunskaper, problemet står skrivet i svart och vitt och finns mitt framför ögonen på oss alla. Det enda vi behöver göra är att öppna ögonen och dra lärdom av det vi ser. Mindre kontroll inte mer, ökad frihet under ansvar inte mindre. Mer fokus på kunskap och mindre på ekonomi. Kom igen låt oss göra ett försök. När hörde vi det senats, från någon? Ingen vågar, för det riskerar att gå ut över individens ekonomi. Så bygger man ingen kunskapsskola!

Nationalekonomen Milton Friedman, som var Moderaternas inspiratör i skolfrågor, tog dessa idéer vidare i skolpolitiken. Han menade att ett statligt skolsystem endast var till för de anställda lärarna, vilka stod i vägen för elevers och föräldrars valfrihet, enkom för att öka sin egen makt. Som ett bålverk mot skolbyråkratins egenintresse föreslog Friedman just ett sådant system med skolpeng och en oreglerad friskolemarknad som infördes 1992. Tanken var att lärare skulle tvingas arbeta mer i ”konsumenternas” intressen om det skapades en konkurrens om elever mellan skolor, byggd på rent ekonomiska incitament.

Genom att både vänstern och marknadshögern i Sverige avvisade och i praktiken bröt ner andra drivkrafter i arbetet än rent ekonomiska jämnades marken för införandet av NPM även i skolan. Nu stod den öppen för de drakoniska näringslivsprinciper som blir de övergripande, styrande normerna när den traditionella ämbetsmannaetiken tunnas ut och förtvinar och måste ersättas med en ny kraftfull styrmodell.

Att vänstern och marknadshögern samfällt gjorde detta är ett bortglömt perspektiv inte bara i diskussionen om professionernas roll i offentlig förvaltning utan även i skoldebatten som följt på Pisaundersökningen om svenska elevers kunskaper. Lärarna är den viktigaste framgångsfaktorn som finns i ett skolsystem. Men att det inte längre anses vara fint eller ädelt att vara lärare har givetvis haft en kraftigt negativ inverkan på läraryrkets status och dess möjlighet att rekrytera rätt personer. Skulden för detta faller både till vänster och till höger.

Den vägen, med kontroll och marknadsanpassning, är förkastlig, och medan vi väntar på att Atlantångaren ska vända sjunker skeppet och vi riskerar alla att drunkna. Låt oss göra tvärt om. Vi har inget att förlora. Låt oss lyssna på Nietzsche, inte för att lära oss hur vi ska göra, utan för att hitta inspiration till att bygga en ny skola, för att hitta uppslag till hur man skulle kunna utforma en ny syn på kunskap och för att återupprätta glädjen i SÖKANDET. Kunskap är vägen fram, i okänt och väglöst land. Där har vi ingen nytta av kontroll och målsäkring, där behöver vi mod, framåtanda och upptäckarlust.

Å mina bröder! Vilka utgör all människoframtids största fara? Är det inte hos de goda och rättfärdiga? -- Därför att de talar och i hjärtat känner: "vi vet redan vad som är gott och rättfärdigt, vi har den även; ve de som här ännu söker!"

Och  vilken skada de onda än må göra: de godas skada är den skadligaste skadan! Och vilken skada världsförtalarna än må göra: de godas skada är den skadligaste skadan!

Å mina bröder, en man såg en gång in i de godas och rättfärdigas hjärtan och talade så: "det är fariséerna". Men man förstod honom inte. De goda och rättfärdiga själva kunde inte förstå honom: deras ande är instängd i deras goda samvete. De godas dumhet är outgrundligt klok.

Men detta är inte sanningen: de goda måste vara fariséer, -- de har inget val! De goda måste korsfästa den som uppfinner sin egen dygd! Det är sanningen! Men den andre, som upptäckte deras land, de godas och rättfärdigas land, hjärta och jord: det var den som frågade: "vem hatar de mest?" Den skapande hatar de mest: den som bryter sönder lagtavlor och gamla värden, brytaren -- honom kallar de förbrytare.

De goda kan nämligen inte skapa: de är alltid början till slutet: -- de korsfäster den som skriver nya värden på nya tavlor, de offrar framtiden åt sig själva, -- de korsfäster all människoframtid! 

De goda -- de var alltid början till slutet.

Som synes finns här inga svar, men massor av saker att jobba med och ett innehåll att ställa frågor till. Vem är de goda idag? Kanske de som vill ge oss det vi vill ha, valfrihet. Och det har vi lärt oss, att det är fel att skåda given häst i munnen. Man är inte kritisk mot den som säger sig vilja gott. Skolan har inte omformats av ondo, utan av godo. Det är problemet. Och det vi måste förstå är att skolan inte fördärvats med flit, utan med de bästa intentioner. Problemet är att vi fortsätter på den inslagna vägen, mot bättre vetande, för att vi inte vill kritisera det som anses gott. Problemet är också att vi tror att det går att avgöra vad som är ont och vad som är gott på förhand. Glöm det, det går inte!

Låt oss lyssna på Nietzsche. Låt oss jobba med hans texter mer. Låt oss tillåta oss ha roligt och fokusera mer på framtiden, på det vi inte vet. Och lår oss göra fler försök. Låt oss bejaka upptäckarlusten. Låt oss bryta söner de gamla lagtavlorna. Låt oss skapa, skapa, skapa. Det viktiga är inte vad vi skapar, man att vi skapar. Bara så kan vi bygge en skola som är attraktiv för de mest lämpade, de mest hängivna och intresserade.

Är det kunskap vi vill ha, finns ingen annan väg. Utan att för den skull peka ut en ritning. Det är inte vart, utan hur det kommer an på. Inte vad, utan på vilket sätt. Vetande är ett äventyr! Kom låt oss göra ett försök, tillsammans, för allas bästa.