Gamla tankar om hermeneutik 1

Det är varmt ute. Jag har semester. Har en massa saker jag tänkt göra, som jag vill göra. Får dock ingen riktig ro. Rastlös. Känner i ledigheten hur tankar pockar på uppmärksamhet, hur kunskapsproblem kryper sig på. Känner hur lusten till lärande väcks till liv och längtan tillbaka till jobbet. Denna och en vecka till ska jag vara ledig, det har jag bestämt och det behöver jag. Men det är svårt. Gång på gång trillar jag dit. Finns så mycket jag vill. Kollar genom datorn. Hittar saker jag skrivit. Tänker tillbaka på tiden som student, på den jag var då. Hur jag tänkte och vad jag ville.


Hittar en tenta som jag tycker mig kunna stå för än, även om den skrevs långt innan jag påbörjade det avhandlingsprojekt jag kom att disputera på 2003. Texten handlar om hermeneutik. Tänker att den förtjänar att finnas på nätet. Tänker att den kan ge en bild av hur jag tänker och vad som lett mig fram till tankarna jag nu jobbar med. Bildning, brukar man säga, är det man kan när man glömt det man lärt sig. Och detta är ett exempel på det, en text jag bara vagt mins att jag skrivit. Där, någon gång i slutet av det förra seklet, runt 1996. En av få hemtentor som jag skrev på dator och som fortfarande går att öppna. Boken jag reflekterar över är Jon Hellsnes, Hermeneutik och kultur.

Vad är hermeneutik för mig?

Jag sade på en av föreläsningarna att man inom etnologin inte använt sig av hermeneutik. Det förstår jag inte hur jag kunde säga. Vid närmare eftertanke är etnologin fullkomligt genomsyrad av hermeneutik. Etnologins enda riktiga egna teoribildning kulturanalys är inspirerad av Clifford Geertz beskrivning av tuppfäktningens betydelse för folket på Bali. En annan bok som tangerar hermeneutiken är Billy Ehn och Barbro Kleins bok Från erfarenhet till text som handlar om reflexivitet. Hela den interaktionistiska skolan som arbetar med deltagande observation sysslar också med tolkande analyser. Det som gjorde att jag sade att ingen använt sig av hermeneutik får nog härledas till det faktum att ingen talar om hermeneutik. Ingen har vad jag vet någonsin nämnt Gadamer tex. Ricoeur har på senaste tiden diskuterats, men teorier är över lag mycket dåligt representerat i litteraturlistorna på grundutbildningsnivå. Tonvikten läggs istället på metodologi och exempelstudier. Det är en av orsakerna till att jag sökt mig till denna och andra teoretiska kurser.

Att förhålla sig hermeneutiskt till livet, studierna och omgivningen kan ha sina sidor. Speciellt när det sedan ska presenteras i skriftlig form. Varje tanke / reflektion ger upphov till en lång rad andra och det är svårt att arbeta sig framåt. Det är ett förhållningssätt som jag kommer att försöka ha i arbetet med min avhandling. Det känns mycket stärkande och inspirerande att det finns riktningar och vetenskapliga skolor som låter intrycken ta sin tid för att riktigt hinna smältas. Goda förebilder som inte forcerar fram forskningsresultaten. Att finna auktoritärt (i en positiv bemärkelse) stöd för sina egna tankar är alltid roligt. När det gäller denna essä har jag tolkat uppgiften som ganska fri och sökande. Vi skulle förhålla oss till Hellesnes bok och mycket mer substans har inte jag lagt in i uppgiften. Boken och kursen har gett incitamenten till dessa mina tankar. Att dra en gräns för vad som är relevant och vad som inte är det är svårt. Jag har för mig själv definierat uppgiften som ett resonerande samtal med Hellesnes utifrån vissa citat eller rader ur boken. Jag har även för avsikt att utifrån kursen i sin helhet söka svar på frågor som uppstått om hermeneutik. Detta arbete har i sin tur gett upphov till många nya frågor som jag får ha med mig och tänka vidare kring.

Ända sedan första gången jag hörde ordet hermeneutik har jag intuitivt känt att det är något för mig. Problemet är bara att sätta fingret på hur det är något för mig. Jag tycker det är svårt. Denna essä kan på ett sätt betraktas som ett sökande efter hermeneutikens betydelse. Så fort jag försöker formulera en enkel betydelse av ordet glider det undan. Jag känner ibland ett kort ögonblick att jag fullt ut förstår, men när jag sedan ska formulera mig har förståelsen glidit undan. Hermeneutik känns ibland lika stort som hela mänskligheten och kanske är det så det är. Hermeneutikbegreppet skulle kanske kunna jämföras med kulturbegreppet inom antropologi och etnologi. Om det är så, då handlar det inte i första hand om en exakt betydelse utan mer om själva diskussionen kring betydelsen. Det är i den som själva begreppet får sin viktigaste mening. Meningen kan kanske uttryckas i avsaknaden av en absolut mening. Detta låter vid närmare eftertanke som något postmodernt. Det liknar resonemanget om avsaknaden av ett absolut fixerat centrum, som jag tror att jag läst att Derrida hävdade. Hellesnes återkommer, genom hela boken, ständigt till en kritik av postmodernismen och dekonstruktioner. Jag är själv inte odelat positiv till den postmoderna tanken. Jag tror i viss mån att det är ett tecken på oro, typiskt för en tid av snabba förändringar. Denna essä är dock inte platsen att utreda detta i och för sig intressanta problem.

Jag kommer i stället att granska förhållandet mellan hermeneutik och etnologi. Mitt eventuella framtida avhandlingsämne och dess hermeneutiska inriktning kommer att beröras. Innan jag behandlar Hellesnäs text vill jag titta lite närmare på några saker som jag tänkt på under kursens gång.

Jag skulle vilja klassificera mig själv som en tolkande och reflekterande personlighet. Mer impressionist än expressionist (även om det finns vissa drag av exhibitionism). Jag kommer ofta på mig själv med att aktivt tolka min omgivning. Att röra sig ute i vimlet och vara bland andra människor, se och tolka deras beteende, relationer och bakgrund, det är verkligen spännande. Etnologi som är mitt ämne kan ge många tillfällen och ursäkter att besöka platser och lära känna människor man annars inte skulle komma i kontakt med. Hermeneutik verkar vara ett nyttigt instrument i detta arbete. I framtiden, om jag nu får tillfälle till det, kommer jag att fördjupa mig i hermeneutiken då jag tror att det kan vara det förlösande begrepp jag behövde för att hitta en personlig stil. Min metod i avhandlingen kommer att vara "deltagande observation" i kombination med djupintervjuer. Det ställer stora etiska krav och ibland uppstår konflikter mellan vad man vet och vad man får säga. Metoden beskylls ibland för att vara allt för subjektiv, men jag menar att det ligger i sakens natur. En vetenskap om människor måste vara subjektiv om den ska kunna säga något. Här kan jag stödja mig på bla. Sten Andersson som i boken Hermeneutik kontra positivism starkt betonar just subjektiviteten som en förutsättning i humaniora. Hellesnes diskuterar denna tanke som oundviklig för en hermeneutisk forskningsprocess, på sidan 31. En sak som lanserats som en förebyggande metod mot "negativ" subjektivitet är reflexivitet, att redovisa de egna reaktionerna på upplevelserna och hur man själv förändrats under arbetets gång. Som jag redan nämnt har detta diskuterats i etnologin även om det vad jag vet inte direkt praktiserats i någon avhandling än. Det etnologiska / antropologiska fältarbetet handlar många gånger om att skapa ett material tillsammans med informanterna man intervjuar eller interagerar med. Varken jag som forskare eller mina informanter går opåverkade ur upplevelsen. Även detta är tankar jag finner stöd för i Hellesnes text. Han tangerar det på några ställen i boken, bland annat på sidan 59 där han talar om hur en uttolkare av främmande kulturer själv tvingas reflektera över den egna kulturen och hur tolkningen avslutas med att både den uttolkade och den tolkande har uppnått en djupare kunskap om både sig själv och varandra.

Det är viktigt, menar Hellesnes att skilja på förklaring och förståelse. På sidan 31 betonar han att den hermeneutiska forskningsprocessens resultat syftar till tillägnelse av meningen med uttrycken som tolkas. Att kunna placera handlingen eller yttrandet i sitt rätta sammanhang går endast om man rätt har uppfattat yttrandets mening. Det handlar inte om att förklara eller avslöja meningen utan om att tillägna sig den så att man i det fortsatta arbetet kan vidga förståelsen. En förklaring ser jag som mer slutgiltig eller oföränderlig än tillägnandet av mening som pekar framåt mot en djupare förståelse. En hermeneutiskt inspirerad etnologi skulle kunna syfta till förmedling av förståelse i högre grad än levererande av förklaringar. Detta är något jag kommer att sträva efter.

Kommunikation

Mitt framtida avhandlingsämne kommer att handla om utanförskap eller annorlundahet. Jag vill intervjua och leva en tid med människor som valt att ställa sig utanför majoritetssamhället. Främst i en positiv bemärkelse. Antroposoferna i Järna är en sådan grupp, men jag är övertygad om att det finns fler kollektiv som valt ett alternativt sätt att leva. En tanke i arbetet är att undersöka möjligheten att jämföra denna form av utanförskap med en påtvingad form i Tex. en fängelsemiljö eller bland utslagna. Jag vill undersöka om man kan få en annan syn på samhället genom att betrakta det utifrån dessa människors perspektiv. Jag vill koncentrera mig på kommunikationen mellan de som lever utanför samhället och de som lever i samhället. Hur ser man på varandra? Varför uppstår det grupper av individer som känner sig tvingade att träda ur "det vanliga"? Jag är övertygad om att det är omöjligt att helt skära av alla kontakter med samhället. På något sätt måste det ske ett utbyte av något slag och där tror jag det går att finna mycken intressant kunskap.

Teorier om kommunikation tar Hellesnes upp på några ställen i sin bok. Det mest intressanta tycker jag är presentationen av Jürgen Habermas teori om kommunikativt handlande. Det verkar vara något för mig intressant att titta närmare på. Kommunikationsprocessen föregår inte bara på en nivå nämner Hellesnes på sidan 86. Det är ett uttalande som jag intuitivt känner är relevant för den kommunikation jag kommer att koncentrera mig på. Någon kommunikativ handling i Habermas mening är det kanske inte frågan om. Tankarna kan dock vara fruktbara att ha i bakhuvudet när arbetet utförs. För att möjliggöra en bra tolkning av kommunikationen är det viktigt att skaffa sig en djup förståelse för traditioner och normer i gruppen. Genom att göra sig väl insatt i båda sidornas olika system borde det vara möjligt att uppnå en blick för detta. Framtiden får väl utvisa om det ligger något korn av relevans i denna min förförståelse.

I kapitlet om Lars Liabös galna gris visar Hellesnäs även prov på stor pedagogisk skicklighet. Han tar som exempel ett fullkomligt trivialt och okomplicerat händelseförlopp och låter det belysa Habermas allt annat än klara och lättilgängliga resonemang om det kommunikativa handlandet och formalpragmatiken. Att dra några djupare paralleller i detta läge är som sagt väl förmätet men exemplet kan ändå fungera som en illustration till hur förståelse för något som är svårt kan växa fram. Hittar man bara en öppning på problemet kan det ge inspiration till fortsatt arbete. Hellesnes enkla exempel och ramberättelse är lätt att hålla i minnet och det går bra att hänga upp följande resonemang på den. Om jag själv skulle försöka ge mig i kast med Habermas teori, skulle jag kanske börja med att läsa andras beskrivningar av den och sedan gå till hans egen text. Hellesnäs uppenbarar sig dock som en fe och genom ett under skänker han enkelt en mycket bra redogörelse som stannar i minnet, just därför att exemplet är så absurdt. Kommunikationen mellan Lars Liabö och hans granne presenteras på ett sådant sätt och kopplas så skickligt till Habermas teori att det ger mig mod att själv läsa Habermas. Om detta sedan kommer att kunna användas i min avhandling är som sagt en annan sak, men jag har ändå hittat en ingång att arbeta vidare utifrån.

Vetenskaplig inställning

Jag skulle nu vilja tala lite om Ricoeur. Han verkar vara en mycket intressant teoretiker och förmodligen kommer han att spela en betydelsefull roll i min avhandling. Hans vetenskapliga inställning - att lära sig något av allt han läser även om han inte ställer upp på allt - ser jag som mycket sympatisk och det tilltalar mig som konsensusinriktad människa. Vetenskap för mig handlar lika mycket om att lära känna andra som att själv utvecklas. Några rader i texthäftet som jag finner tänkvärda och som jag verkligen ställer upp på är Kristenssons beskrivning av Gabriel Marcels tankar om människans förhållande till världen. Det är "inte ett problem som pockar på att få en ensidigt vetenskaplig lösning, utan ett mysterium, en fråga om existensen...Den inkarnerade existensens mysterium blir till en viktig spärr mot all reduktionism". För mig känns det skönt att höra dessa ord istället för den allt för vanliga positivistiska vetenskapsinställningen som jag ej anser hör hemma inom humaniora.

Gadamer är en annan teoretiker som jag finner mycket intressant, även om Hellesnes verkar tycka att han idag är överspelad. (Följande tankegång kan fungera som en illustration till vad hermeneutik är för mig. Den visar hur kunskap kan växa i språng och hur ett enda ord kan belysa och bringa klarhet i något som tidigare upplevdes dimmigt.) Gadamers tankar om fördomar eller förförståelse, som jag läst om i en artikel som heter Om förståelsens cirkel, har påverkat mig mycket. Tanken och uppfattningen om att vi alltid bär på fördommar, oavsett hur ovetande vi tror att vi är, behövde verkligen - för mig - uttalas för att jag skulle lägga märke till och använda mig konstruktivt av den. I första läget var det ett tillsynes trivialt påstående, men vid närmare eftertanke avslöjades dess genialitet. Gadamer talar i boken Förnuftet i vetenskapens tidsålder om att det mänskliga livet inte kan förstås i termer av framsteg. Jag håller intuitivt med, utan att riktigt kunna motivera hur. Men som i ett trollslag eller blixtbelysning faller bitarna på plats när jag senare hittar en passage i Ricoeurs bok Från text till handling, som menar att mäniskans liv präglas av dynamiskt växande. Gadamers framstegs begrepp - som han menar ej går att applicera på mänskligheten - tolkar jag som något som under historiens gång blivit bättre och bättre. Mänskligheten skulle alltså gå mot en allt högre grad av fullkomning. Den tanken associerar jag till det lilla jag vet om Hegel och hans absoluta ande. Jag ställer inte upp på det. Mycket har förändrats i människans historia men att tala om framsteg är missvisande tycker jag. Dynamisk tillväxt känns mer relevant. Ständigt når mänskligheten nya höjder men lika ofta tangeras bottennoteringar. Spänningen som finns mellan dessa ytterligheter tycker jag är en bra metafor för mänskligheten, både på micro och macronivå. Ricoeurs dynamiska tillväxt kan jag även relatera till själva forskningsprocessen, åtminstone den humanistiska. Forskaren som människa växer i takt med det ämne han utforskar. Samtidigt som kunskapen ökar och förståelsen djupnar utvecklas forskaren som individ. Att kalla detta ett framsteg är kanske relevant för forskaren själv men att överföra det till mänskligheten är att gå för långt. Ibland gör nya upptäckter att gammal kunskap blir totalt irrelevant. Ofta kan till synes nyttig kunskap användas i destruktivt syfte. Det finns hela tiden en spänning mellan dessa ytterligheter och jag skulle snarare säga att det är spänningen som ökar istället för att tala om framsteg, som är ett alldeles för positivt laddat ord.

Denna utvikning från ämnet visar på vad en sida av hermeneutiken kommit att innebära för mig. Genom att vara öppen och låta det ena ge det andra, utan krav på omedelbar utdelning i form av intelligenta svar, kan man i många fall komma ut på andra sidan med betydligt djupare kunskaper än innan. Att göra sig medveten om detta och bygga in det i sin världsbild är viktigt, anser jag. Genom att skaffa sig en beredskap om att kunskap kan komma till en när som helst, ökar chanserna att kunna tillgodogöra sig den. Hermeneutik i den meningen skulle innebära ett specifikt vetenskapligt förhållningssätt och det kanske inte ligger allt för långt från ordet konstfärdighet, som vi talat om på kursen.

"Lust att lyssna och en närhet till tvivel" är ett av många citat som kursen gett och som jag i framtiden kommer att bära med mig. Även det kan integreras i det vetenskapliga förhållningssättet. Om denna min inställning och uppfattning av hermeneutik har någon relevans kan kanske diskuteras. Det ligger i så fall helt i linje med mina tankar. Om man är ärlig och presenterar sin syn och samtidigt är beredd att lyssna på hur andra ser på samma sak kan man genom resonerande nå fram till en djupare och mer mångfacetterad förståelse. Man får inte vara rädd att slakta sina heliga kor, de hör ändå inte hemma inom vetenskapen.