Ett långsamt farväl av Ulf Lundell 2

Ulf Lundell var länge min husgud. Jag läste och lyssnade på allt som gavs ut. Fick aldrig nog, lärde mig massor och kände igen mig. Jag sökte tröst och förståelse i olika skeden i livet och var som om Lundell gick före. Han var den storebror jag aldrig hade. Jag köpte blommiga Bourgogner och försökte skriva dikter. Klinkade på gitarren och kände mig vuxen, livsvan och klok. Det som fångade mig, för det handlade aldrig om kärlek vid första anblicken, det var en konsert (inspelad på Stockholms konserthus) som visades TV någon gång i början av 1980-talet. Tror det var avslutningen på Kär och Galen turnén. Jag var inte beredd, men sögs i Lundells värld, av spelglädjen och publikkontakten. Från den dagen och många år framöver var det Lundell som satte min agenda. Det fanns låtar för alla tider och stämningar. Och efter ett tag upptäckte jag böckerna, som jag betade av en efter en i ordning. Lundell var den kompletta artisten. För mig, då. Sedan växte jag upp. Efter skilsmässan från mina barns mor och efter att jag blivit doktorand hände något. Jag upptäckte att jag levde mitt eget liv och insåg att Lundells erfarenheter och tankar inte längre rimmade med mitt liv och mina tankar. Dessutom började han upprepa sig. Jag gick vidare.

Fortfarande kan jag så klart lyssna, men det är mer av nostalgiska skäl jag gör det idag. Och jag lyssnar bara på de tidiga skivorna, innan han lade sig till med en annan röst och ett annat tilltal. Böckerna läser jag inte. Kommer liksom inte förbi orden och jag stör mig på självupptagenheten. Lundell talar inte längre till mig. Andra artister och författare har tagit hans plats. Artister och författare som jag kan gå i dialog och samtala med. Vill vara tydlig med att det är jag som gått vidare. Det är jag som med dessa bloggposter tar farväl av Lundell. Han har helt klart kvaliteter och uppenbarligen finns det massor av människor som uppskattar hans musik och som läser hans böcker med behållning. Jag gör det emellertid inte, inte längre. Jag har gått vidare.

Texten som följer är fortsättningen på den essä jag skrev under mitt sista år som student på grundutbildningsnivå. När jag läser den tas jag tillbaka till en helt annan tid. Jag återupptäcker mig själv som den jag var, då vis slutet av 1900-talet. Texten är skriven av en nybliven tvåbarnspappa och en man som inom ett år skulle skilja sig. Allt det som gjort mig till den jag är idag ligger framför textförfattaren. Lundell var fortfarande min husgud. Jag skriver här om en artist och författare som talade till mig. Det med skämskudden i beredskap som jag läser, men det är också med fascination jag återvänder till mina gamla tankar. Jag tycker texten fungerar och känner att jag kan publicera den, som ett tidsdokument. Jag står för det jag skrev och hoppas att den som läser vidare kan få ut något utav orden och tankarna. Minns bara att detta skrevs i en helt annan tid än den vi lever i idag. Inte bara jag och Ulf Lundell har förändrats, världen är en annan idag.

I nådens år faller snön på kärlekens hundar

Jag tycker mig se ett trendbrott i karriären runt 1977. Lundell har gett ut tre skivor och två böcker, samt turnerat ganska mycket. Den tredje skivan är en Liveskiva: Natten hade varit mild och öm. Sveriges första punkplatta har den kallats. Han har genomfört 111 spelningar med bandet Nature. Han har flytt storstan för lugnet i Åre. Där bor han med sin fru och det barn hon bär på, som han sjunger om i låten Natten har sitt sätt. Efter 1977 och skivan Nådens år, tycker jag att den artist som jag uppskattar och beundrar definitivt hittat sin form. Boken Vinter i paradiset är kanske den bästa han skrivit och skivan Nådens år / Dådens år har den speciella Lundellska blandningen av euforisk kärlek och ett sökande i det mänskliga psykets inre vrår, som gör att jag så reservationslöst tagit honom till mitt hjärta. Lundell är för mig otroligt starkt förknippad med livet, i alla dess aspekter. Han använder sig och sina egna erfarenheter för att måla upp trovärdiga allmängiltiga berättelser att inspireras av och hämta styrka ur. Inte sällan får man också en estetisk skönhetsupplevelse på köpet. Hela Lundells artistiska bredd visar sig för första gången på allvar på skivan Nådens år, (Efter skivans utgivning uppstod ett upphovsmannarättsbråk om Lundells tonsättning av William Blakes dikt, Den lille landstrykaren. Viveka Heyman som gjort den svenska översättningen till dikten kunde inte ställa upp på att den sjöngs i rocktempo och tillät inte att den spelades in. Det resulterade i att låten ströks och skivans andra utgåva fick namnet Dådens år). Det är en underbar skiva att ständigt återvända till. Här finns det Lundellska tvärsnittet av känslor, upplevelser och stämningar. Här hyllas den artistiska friheten och ett liv av fest och yra. Över allt vilar dock eftertänksamhetens kranka blekhet. Insikten om tillvarons jämviktslag är påtaglig och tydlig. Lundell slår ett knytnävsslag i solar plexus på den grupp människor som förespråkar likriktning, satsa-på-dig-själv-mentalitet och kommersialism i låten Kitsch, som är en dyster framtidsvision, eller kanske en varning för den påbörjade utvecklingen mot ett samhälle styrt av finansvalpar och ekonomiska intressen. För mig är texten idag också ett tecken på Lundells genialiska förmåga att ta pulsen på samtiden. Det är också ytterligare ett lite kusligt exempel på Lundells förmåga att spå möjliga framtidsscenarion. Han berättade under en konsert en gång, att den låten var hans första uttalat politiska låt. Länge var det den enda, men på senare tid har det engagemanget intensifierats betydligt. Jag finner tydliga paralleller mellan Kitsch och låten Isabella, som kom 1993 på skivan Måne över Haväng. Båda låtarna varnar för politiska högerkrafter som kommer att tvinga oss att överge solidariteten med de svaga. På Nådens år beskriver Lundell tydligt och på allvar kärleken som en kamp mellan kvinna och man. Ibland behövs det en vit flagga för att försonas. I låten Prärien igen är det utanförskapet och känslan av att inte passa in som behandlas. Även om Lundell alltid befunnit sig till vänster på den politiska skalan, så kan han ändå inte ställa upp på en dogmatisk socialism. De medlemmar i den etablerade vänsterrörelsen, som kritiserade Lundell för att han gav sig in på deras domäner, får en känga i låten Höga hästar. Lundell vill som alltid, vad det än gäller, både inordna sig i ledet och ha sin frihet samtidigt. Det har han visat i kärleken och i förhållandet till staden Stockholm, som på denna skiva faktiskt lyser med sin frånvaro, kanske beroende på att den faktiskt är skriven i Åre.

På skivans första sida, som sista låt finns ett lyriskt mästerverk: Kärlekens hundar, vars text fungerar minst lika bra med, som utan musik. Den låten är en av de vackraste sånger som skrivits i rockgenren. Med skivan Nådens år och boken Vinter i paradiset når Ulf Lundell en första topp i karriären. Han är nu på allvar en etablerad artist.


Håll mig! Jag vill ha dig och rom i regnet 

Nästa skiva, som kom 1979 heter Ripp Rapp. Där märks tydligt Lundells speciella, ganska stora yviga växlingar mellan olika känslomässiga ytterlighetslägen. Jag tycker mig se en man som lever i en värld som är ganska olik den han växt upp i. Lundell kommer djupt inifrån det svenska folkhemmet och är fostrad i en klassisk arbetarfamilj på femtiotalet. Han har etablerat sig som en uppskattad och firad artist. Men det livet har en ganska bitter baksida som Lundell nu allt mer plågas av. Låten Taxis berättarjag har tröttnat på det han nu uppnått av berömmelse. När han väl kommit dit upp, märker han att man ändå måste ha kontakter och en medfödd stil. Han känner sig numer inte hemma någonstans. Tankar om livets mysterium blandas med vackra texter om Stockholm, frihet, natur och de två barn som han och hans fru fått. Det känns som en lyckligt harmonisk platta. Skivan är tillägnad Sanna, Lundells äldsta dotter.

Det märks verkligen att det är en äldre och erfarnare man som skriver här. Jag tycker att böckerna och skivorna efter detta ännu en gång ändrar karaktär lite. Fram till 1979 har det mesta präglats av nyfikenhet och upptäckarglädje, men iom skivan Ripp Rapp söker sig en mognare syn på livet in i texterna. Även om Lundell ibland beskriver mycket mörka episoder och stämningslägen, så lyckas han alltid med konststycket att mitt i det mörka och hopplösa ändå inympa en ljus ton av hoppfullhet. Livet är oftast inte en dans på rosor, men tillvaron på de dystra bakgårdarna och i de skumma inre hörnen av tillvaron är det få som kan tolka på ett så levande, gripande och livsbejakande sätt. Lundell är en mästare på att beskriva svårigheter och grubblerier utan att bli så personlig att den nödvändiga allmängiltigheten går förlorad. Om man bara tar till sig de glada och sorglösa budskapen som nöjesutbudet främst består av, så bidrar det till och förstärker, känslan av uppgivenhet som många känner. Det måste vara bättre att ta itu med problemen och försöka lösa dem, än att sopa dem under mattan. Om jag här och nu utnämner mig själv till kulturdoktor så skulle jag vilja ordinera en lagom daglig dos Lundellsk livsvisdom, som läkande balsam för sargade själar. I det snabba tempo man tvingas leva behövs det utrymme för eftertanke och kontemplation över livets innehåll och mening. Den som inte faller för frestelsen att avfärda Lundells texter som endast patetiskt självbiografiska funderingar, har en stor skatt att upptäcka och utforska. Jag själv har särskilt fastnat för den speciella gåtfullheten i texterna som gör att man kan leva med dem länge utan att tröttna. På samma sätt är det med Bob Dylan, en annan stor artist som Lundell liknats vid och jämförts med och som han också nämner som en av sina stora inspirationskällor, vid sidan av Ernest Hemingway och Jack Kerouac. Nu är det inte så att Lundell bara sjunger om problem och våndor. Han behärskar även den andra sidan och kan som få föra in och uppfinna glädjeämnen i tillvaron, med texter om lycklig kärlek och extatisk lycka. Texterna, som ofta fungerar även utan musik, kryddas ibland på skivorna med en medryckande rock n´ roll, som ger innehållet ytterligare dimensioner och längre liv. Lundell behärskar hela repertoaren från ballader, visor över disco till blues och hårdare rock.



Stackars Jack, vill du verkligen inte bli så mycket äldre?

Med skivan Längre inåt landet, från 1980 inleds den del av karriären som jag tycker är mest spännande och givande. Hela skivan präglas av en mitt-i-livet-eftertänksamhet. Vi möter mannen som börjat tvivla på relationen kvinna / man och det smyger sig in en ängslan för att bli gammal. Många motsägelser uppträder sida vid sida, eller blandas tom i samma låt som, Bara en fråga om när. Texten handlar om olycklig eller kanske omöjlig kärlek i en parrelation som är på väg att brytas upp. Texten är mycket gripande, men musiken är upptempo och går i dur. Kontrasterna mellan textens innehåll och musikens karaktär ger låten en gåtfull spännig som fascinerar. Om man inte lyssnar på texten kan man förledas tro att det är en glad sång om sorglösa ting. Ganska snart märker man dock att den i själva verket handlar om ett par som glidit ifrån varandra, och nu är det inte längre en fråga om man ska, eller inte flytta isär, det är istället en fråga om när. Låten är för mig signifikant för det jag uppskattar hos Lundell. Förmågan att undvika klichéer och viljan att utvecklas och gå vidare, vad det än innebär, visas här tydligt. Personlighetsdraget att gå till botten med och göra sina saker fullt ut, som verkligen är ett av Lundells adelsmärken, är en egenskap som jag beundrar. Lundell bjuder lyssnaren att ta del av erfarenheter som han själv gjort. Lundell ångrar ibland idag att han inte åkte ut och reste mer när han var ung, men han har gjort sin resa i det inre istället och man kanske skulle kunna se hela hans repertoar som en reseskildring från det mentala landskapet. Beskrivningarna av de erfarenheter han skaffat sig är utförda på ett allmängiltigt sätt, som gör det möjligt att ta dem till sig.

Andra låtar på samma vemodiga tema, men utan den förra låtens kontrasterande melodi är, Främlingar, Ingens kvinna och Ryggen fri. Kvinnan som ett gåtfullt fascinerande väsen som man varken kan leva med eller utan, möter man i dessa sånger. Lundell har själv berättat att skivan i själva verket spelades in under en period av lycklig kärlek och harmoni mellan makarna. Det är ett uttalade som jag tycker tydligt visar hur lite det betyder eller ger, att försöka hitta paralleller mellan artister och konstnärers privatliv och deras sånger, böcker eller annat. Jag ska försöka mig på en liknelse mellan en allmängiltig bra låt som bygger på verkligheten, och en flaska fint årgångsvin. Låten är som årgångsvinet en konserverad ögonblicksbild av ett unikt tillfälle i historien. Både vinet och låten, om dom tillverkats med kvalitet och gott hantverk, kommer att leva ett eget liv och utvecklas efter egna lagar. Kanske kommer dom i vissa lyckliga fall att överleva sin skapare. Lundells uttalande om den underliga stämning som präglade skivinspelningen i studion på en herrgård i England, där han spelade in sorgsna låtar på dagen, för att om kvällen återförena sig med den lyckliga familjen som följt med, tycker jag talar för min liknelses giltighet. Låtarna lever sina egna liv och är relevanta och känns viktiga för artisten, även om de familje- och livsförhållanden som låten behandlar och skapades ur, har förändrats. Som sista låt, oannonserad på omslaget, lägger Lundell i sista stund till en gammal inspelning av en kärlekslåt, tillägnad hans fru: Som en syster, (Den låten finns med på liveskivan Natten hade varit mild och öm). Kanske finns den där för att visa att de sorgsna låtarnas tillkomst speglar ett skede i livet som nu är genomlevt och lämnat.

Politiken och missnöjet med landets styre skildras i låten Hem till mina rötter igen. Där sjunger Lundell "När dom som kör landet i botten kallas framtidens män, då vill jag hem till mina rötter igen". Känns det budskapet igen, eller? Det var varken första eller sista gången Lundell yttrat dem. Samma känslor behandlar Lundell ironiskt i låten Bättre tider.

Längre inåt landet är känslomässigt omväxlande ärlig och mycket personlig, på det speciella Lundellska sättet. Just därför fungerar den mer än väl fortfarande. Eftersom jag själv är i samma ålder som Lundell var då, kan jag känna igen mycket av det som texterna handlar om. När Lundell sjunger om att han inte vet om han vill bli så mycket äldre, i låten med samma namn, då är det som om det är jag själv som formulerar orden för mig. Jag är säkert inte ensam om att känna så och det är för mig bevis på artistiskt genialitet.


Lycklig kär och galen kysste han havet

Den lyckliga period som inleds i England under skivinspelningen, bär Lundell med sig in i nästa skivprojekt, som skulle komma att höja honom till skyarna. Euforin kulminerar med skivan Kär och galen från 1982, som är den mest uppmärksammade skivan både kommersiellt och kulturellt. Livsglädjen och romantiken på den plattan är smittande och skön men all smärta och de problem den förebådar stör ändå mitt intryck av den. Med Kär och galen går Ulf Lundell, från stjärnstatus till nationalpoet och gigant i den svenska musikvärlden. Han skriver definitivt in sig i den svenska musikens Hall of Fame. Låtar som Kär och galen, Lycklig lycklig, När jag kysser havet och inte minst Öppna landskap, har bidragit till den stora uppskattning som Lundell röner ända ner i det svenska folkdjupet. För många är det detta som är Lundell, men jag vill uppmärksamma andra sidor av denna skiva. Sidor av eftertänksamhet och mänsklig livsvisdom.

Precis som på den första skivan finns det här ett spår som jag tolkar som ett försök att ta ner framgången till rimliga hanterbara proportioner för privatpersonen Ulf Lundell. Jag tänker på låten, I dina slutna rum. Låten börjar med raden "Det är bäst du stannar upp och tänker efter vad är det du vill ha av allt det här?". Framgången har definitivt lämnat en bitter eftersmak, eller är det förväntningarna på det som komma skall, som drivit honom att skriva texten? En senare motsvarighet till Nu har jag förpackat min längtan, från Vargmåne. Hur som helst så har historien visat på textens relevans. Det känns nästan kusligt att än en gång konstatera detta.

Lundells speciella relation till kvinnan och den egna mansrollen visar sig i låten, I kvinnors ögon. Gåtfullheten som det motsatta könet besitter och fascinationen en man kan känna när han skådar in i två nyfikna ögon hos en okänd kvinna på gatan, känslan av hjälplöshet och viljan att dras med, när man fångas av det mystiska sug som dessa ögon besitter, ger Lundell en språkdräkt här. Många kvinnor har upprörts av Lundells kvinnosyn och den bild han ger av kvinnan, men jag vill försvara honom med en undran om han inte i själva verket ger en ärlig beskrivning av en sida av saken. Den andra sidan får kvinnorna själva definiera och uttrycka. Bara för att man erkänner att man inte förstår och samtidigt visar att man är intresserad och fascinerad, känns som ett orättvist skäl till kritik. Jag tycker mig finna stor respekt för kvinnan i det han skriver. Men även jag kan kanske tycka att han burit sig orättvist åt ibland. Det tyder på mänsklighet och ingen är felfri, skulle man kunna säga om man är hemfallen åt klyschor. Lundell är ju också den förste att hålla med om att han inte är perfekt. Den som är ärlig kommer alltid att få motståndare, men det är ett faktum som Lundell inte ryggar inför. Ulf Lundell har anklagats för att vara för personlig ibland och för utlämnande, men den kritiken tycker jag han tystar effektivt på Kär och galen plattan, genom låtar som Laglös och Aldrig nånsin din clown. Även politikerna får sig en känga i låten Herrarna.


Tolv sånger och Lundellska favoriter

Efter romanen, Hjärtats ljus som kom 83 och som jag vill hänföra till samma period som Kär och galen, ändrar livet och karriären drastiskt karaktär. Lundell och hans medproducenter är först inne på att kalla uppföljaren, Mellan hägg och syren, men dessa planer skrinläggs ganska brutalt och abrubt, när det krisar till sig rejält i Lundells äktenskap och privatliv. Uppföljaren får efter många turer namnet, Den vassa eggen. Däremellan har han dock spelat in två lite udda skivor: Sweethearts, som är svenska Lundellöversättningar av gamla favoriter. Han spelade även in en helt igenom akustisk platta: Tolv sånger. På dessa skivor finns det två låtar som jag verkligen gillar, den första från Sweethearts heter Sanna och är tillägnad Lundells dotter. Det är Lundells svenska översättning av Bruce Springsteens låt, 4th of July, Asbury Park (Sandy). Den andra, från 12 sånger heter Tre bröder. Det är en episk berättelse om just tre bröder, som alla valt sina egna vägar genom livet. Man får följa bröderna. Storebror Roger, fars skötsamme favoritson som väljer studier på Handels och en affärskarriär. Sebastian, revolutionären som åker till Cuba och berättarjaget som slutar skolan efter nian och sedan driver runt, sökandes meningen med livet. Ibland korsar hans vägar brödernas, vid olika skeden i deras liv. Han jobbar när han måste och har inget fast förhållande. Han är en livsnjutare som inte vill fjättras av några band. Låten förs framåt med en stark ton av vemod och den slutar tragiskt när Roger tar livet av sig. Jag vet inte om Lundell även här inspirerats av Bruce Springsteen, eller om det är en helt egen grej, men Springsteen har faktiskt också spelat in en akustisk skiva efter de exempellösa framgångarna med The River. Den skivan heter Nebraska och där finns en låt som heter Highway patrolman, den handlar om två bröder som också valt olika vägar, den ene är polis och den andre brodern slår in på brottets bana. Det leder till konflikter för polisbrodern som inte kan skydda sin bror i evighet. Springsteens låt har inspirerat Sean Penn att göra en film på samma tema, den heter Indian runner. Jag är övertygad om att Lundells låt skulle kunna bli en bra film om rätt person höll i spakarna.

Dansandes fram längs den vassa eggen

Med skivan, Den vassa eggen som kom 1985 blir Lundell för mig den stora betydelsefulla artist han fortfarande är. Det är en vacker skiva, även om den ofta är smärtsam. Det är nog den naknaste skivan han gjort. På Den vassa eggen finns det inga politiska låtar och inga Stockholmsskildringar, den är starkt personlig och utlämnande. Den handlar om den skilsmässa som senare skulle bli ett faktum. Här möter man, än en gång en man som försöker göra sina problem hanterbara genom att sjunga om dem. Han beskriver här erfarenheter och tankar om äktenskap och familjeliv i vackra personliga texter. Lyssnaren får, om han eller hon har den rätta inställningen, utrymme att reflektera över sig själv och sitt egna liv. Lundell sjunger om saknaden efter barnen och ångest över uppbrottet. Hur förklarar man att man inte vill något ont, när man smiter sin väg och lämnar allt? Känslan av att vara fast och längta ut i friheten och vise versa är problem som bearbetas på denna skiva. Visst är den utlämnande och dyster, men den är samtidigt oerhört vacker. Lundell lyckas hålla sig på rätt sida och det blir aldrig för känsligt. Den är tillkommen under en tumultartad tid som avslutas med en skilsmässa. Sista låten på skivan: Möt mig på Rialto, är skriven till en kvinna. Jag kan inte uttala mig om det är sin fru som han syftar på här eller om det är en annan kvinna, men jag tänker ändå på den sista låten från Längre inåt landet, som kan tolkas som en slags försoningslåt. Sådana här spekulationer uppstår ständigt i lyssnandet. De ska nog uppfattas, mer som tecken på intresse för en skicklig artists metod, än som rotande i någons privatliv.

När skivan släpptes turnerade Lundell ursinnigt och efter en misslyckad spelning på Borgholms slottsruin sommaren 1985 förföljs han av rykten om fylla och skandaler. Turnen avslutas med en lång spelning på nyårsnatten 85 / 86. Efter detta är skilsmässan ett faktum och Lundell blir ensam och en fri man i stan, som det stod på en löpsedel. Så heter också en av låtarna på skivan. Han går nu in i en period av hårt supande och det destruktiva levernet avspeglar sig i en rad tidningsartiklar. Jag kan och vill inte uppehålla mig vid, eller spekulera i den perioden, det kan inte ha varit lätt. Lundell säger i en intervju 1995 att han då var inne i en period av sökande och att han själv inte tycker att han var förödmjukad. Han menade att det är man själv som bestämmer när man är det och inte massmedia, eller andra.