Detta är dock ingen uppgörelse och jag tänker inte göra någon avbön. Jag stör för att Lundell var mig husgud och jag är tacksam för allt jag fått av och genom hans skivor och böcker. Lundell har bidragit med kött och blod till mitt liv. Tänkte i en serie texter dela med mig av två av de där texterna jag hittade i källaren, för jag tycker att texterna fungerar även om jag inte kan stå för innehållet. Jag skrev texterna när jag läste Kulturvetenskap A på Göteborgs Universitet våren 1996 och man kan säga att texterna är ett slags embryo till min avhandling, ett frö till det jag som senare skulle utvecklas till forskare. För det var den text, den essä jag börjar med, som gjorde att jag lockades att delta i Nordiska Sommaruniversitetets möte det året. Och bara för att visa att livet är fullt av sammanträffanden konstaterar jag att det mötet hölls på Tromöja, utan för Arendal i Norge, där Knausgård växte upp. Kopplingar till det mesta finns om man bara letar och är lite kreativ. Jag var två gånger på Nordiska Sommaruniversitetet och det var via den vägen jag hittade in i akademin.
Ulf Lundell var det, och den där essän. Det var slutuppgiften på kursen i Kulturvetenskap. Enda riktlinjen var att vi skulle skriva en essä, om precis vad som helst. Jag valde Lundell. Håll i minnet att det ligger 20 år mellan den som skriver denna inledning och den som skriver det som följer. Jag var ung och jag var naiv, men jag hade upplevt en del, ville något och kunde skriva. Tycker jag själv i alla fall. Återkommer med fler reflektioner från den tiden och om Lundell i kommande poster där resten av den långa essän publiceras.
Min fru tror att jag är nån helt annan än den jag är och det tror alla andra jävlar också för den delen...
Dessa ord yttrades av en svensk kulturpersonlighet 1984. Det är en mångsidig artist. En av Sveriges mest kända. Alla har hört eller läst något av honom, men jag frågar mig om lejonparten av allmänheten vet särskilt mycket om, eller har satt sig in i, hans texter. Jag vet att det hos vissa grupper finns ett utbrett missförstånd, att tidningarna har förmedlat allt man behöver veta om artisten. Allt för ofta hör jag, i min umgängeskrets, uttaladen om denna artist som bygger på uppenbara tidningsankor. För mig är artisten en ständig källa till inspiration i livet. I omgångar har jag upptäckt och återupptäckt honom. Texter som jag en gång avfärdat, har i ett senare skede av livet talat direkt till mig och gett mig styrka att gå vidare. Artisten är verksam i många olika genrer. Han har givit ut sexton skivor, tre diktsamlingar och åtta romaner. Otaliga mediareportage har uppmärksammat hans liv och relaterat och placerat in det på motsvarande textpassager i hans böcker och skivor. Artistens texter är ofta mycket utlämnande och han ryggar inte för att beskriva personliga svårigheter och problem. Det har förmodligen bidragit till alla rykten och föreställningen om att man kan lära känna honom genom att lyssna på hans skivor och läsa hans böcker. Jag tror det är omöjligt. Känslan kan visserligen uppstå under lyssnanadet och läsandet, men man måste vara medveten om att det är en chimär, kanske är det i själva verket ett tecken på ärlighet och kvalitet.
Nationalpoet, alkoholist, patetisk fyrtioåring, litterär förnyare, generationsromanförfattare, rockkung... Kärt barn har många namn. Ingen torde höja på ögonbrynen när jag avslöjar att hans riktiga namn är Ulf Gerhard Lundell. Han föddes den tjugonde november 1949. De första åren bodde han, med sina föräldrar och en äldre syster, i en HSB lägenhet på Lundagatan i Stockholm. 1958 flyttade familjen till Värmdö. Familjen Lundell var en typisk arbetarfamilj. Detta ursprung har verkligen präglat Ulf Lundell och han gör ständigt upp med det. Sin första gitarr fick han på en semesterresa på Mallorca 1966. Ambivalensen var stor i början och han visste inte om han skulle satsa på litteraturen eller musiken. Det första som han fick utgivet var dock dikter 1972. Han slog igenom på allvar med skivan Vargmåne 1975. Jack, som är hans romandebut, kom 1976.
Jag ser Lundell som en unik artist i Sverige, kanske i världen. Få har nått sådana framgångar inom både litteraturen och musiken. Leonard Cohen är en och den enda jag kan komma på. Ulf Lundell är en artist som tar sin publik på allvar och hans repertoar och uppträdanden lyser av 100% kvalitet. Här finns inga drag av spekulation eller divalater. Det handlar istället om äkthet, ärlighet och engagemang. För mig är Lundell varken en gud eller idol att dyrka. Det är hans musikaliska och litterära produktion som intresserar mig och som jag ständigt återvänder till. Lundells sångtexter och böcker har lärt mig mycket om livets skiftande sidor. Många gånger har jag vandrat lycklig från oförglömliga konserter.
Kopplingen mellan person och produktion är i princip ointressant för mig, även om Ulf Lundell verkar vara en sympatisk människa. Det är böckerna, skivorna och dess inneboende budskap som jag fastnat för och det är utifrån dem jag kommer att bygga upp mitt resonemang. Jag ska försöka lyfta fram den utveckling och mognad som jag tycker att Lundell genomgått under loppet av de tjugo år han varit verksam. Den uppmärksamme läsaren kommer att märka att sångtexterna ges större utrymme än böckerna. Jag tycker att böckerna ger andra, mer sammansatta komplexa upplevelser. Böckerna är färre än låtarna och det är svårare att hitta en bok som passar varje känsloläge. I böckerna får man en extraordinär läsupplevelse, samtidigt som sångernas teman fördjupas och utvecklas. Skivorna bjuder på mer koncentrerad Lundellsk visdom och det är lättare att se den utveckling jag vill beskriva, därför har jag valt, att på detta begränsade utrymme, ägna mig främst åt Lundells musik.
Skriv
lev
vad fan klagar du för
vad har du att frukta
Skriv
lev
Om det ringer en man på förmiddan och säger
att han håller på att leta efter en
Ramirez åt dej och tycker det skulle vara en
kick att få åka ner dit och ta hem en direkt
från verkstan
så vad fan klagar du för
Skriv lev Vad annat kan du göra
Gör något vackert Gå inte på myterna om
en tryggare värld
Skriv
lev
Varför förbruka ett helt liv
med att tro på
nånting som inte existerar
Lev inte i familj
om familjen inte ställer upp på
att du inte kan tänka dej
att ställa upp på myten
om familjen
Skriv
lev
Om du inte gör det så går du under
(Ulf Lundell 1984, Skriv lev, ur Tid för Kärlek)
I vargmånens sken steg han fram...
Dikten ovan tycker jag väl uttrycker Lundells drivkraft. Genom åren har denna devis resulterat i den ansenliga hög av skivor och böcker som ligger framför mig. Elva böcker och minst sexton skivor, beroende på hur man räknar. Det är en imponerande samling. Det är inte ett komplett livsverk heller. Lundell är inte femtio år och har förhoppningsvis många oskrivna böcker och skivor inom sig. För att bringa reda i allt och för att få ett samlat grepp om Lundells karriär och dess utveckling, tror jag det är lättast att börja från början och arbeta sig kronologiskt fram. Från den trots allt ganska mogna debuten, genom alla problemåren, fram till dagens harmoniska och hyllade scen och kulturpersonlighet. Jag hoppas att det kommer att framgå hur väl rubriken, på denna essä stämmer med den bild Lundell gett av sig själv genom sina skivor och böcker.
1975 debuterar Ulf Lundell som skivartist med skivan Vargmåne. När man studerar låttitlarna och texterna känner man tydligt igen stilen. Det är ingen tvekan om att det är en Lundellplatta man håller i sin hand. Även om det är en ganska sorglös skiva, märker man strax att det också är en artist med allvar och känslomässigt patos som presenterar sig. Det finns redan där några typiskt Ludellska teman som ständigt återkommer. Jag har valt att koncentrera mig på några av dem. Det första är hatkärleken till Stockholm, som han fortfarande håller levande. På Vargmåne visar den sig i låtar som: Stockholms city och Sextiosju sextiosju. Engagemanget för de utslagna och svaga i samhället, är ett annat tema som blir allt tydligare ju längre fram i tiden man kommer. På Vargmåne märks det i sången Bente, som är en utslagen gammal vän till Lundell som han betraktar på avstånd. Den dyrkade kvinnan är också ett viktigt tema för Lundell. Hon besjungs i sången, Då kommer jag och värmer dig. Det är ingen direkt utlämnade skiva, (som många av de senare) även om den uppenbart bygger på självupplevda händelser. Exprimenterandet med det svenska språket, som blommar ut i romanen Jack som för övrigt har många beröringspunkter med Vargmåne, visar sig i en text som Jesse James möter kärleken. Skivan avslutas med en låt som jag tycker nästan kusligt pekar fram mot resten av Lundells karriär och liv. Den heter, Nu har jag förpackat min längtan och handlar om en man som lägger sin längtan att nå framgång och berömmelse i ett paket, som han sedan gömmer. Texten uttrycker en rädsla för att förhäva sig och få hybris. En rad lyder: "den som allt för gärna vill till himlen i Hades hamnar". Med fazit i hand kan man faktiskt säga att Lundell genom åren befunnit sig periodvis både i Himlen och Hades. Kampen med framgångens baksida och de höjder som Lundell uppnått under sin karriär finns här beskrivet på några rader. Lundell har dock ännu inte upplevt det han sjunger om. Det är en kuslig framtidsvision som skulle komma att förverkligas, på gott och ont.
Lundell har ibland jämförts med Bruce Springsteen. Det kan jag hålla med om, det stämmer bra innan denne blev för stor. Springsteen började ganska snart gå på myten om sig själv. Den respekt för fansen som präglade hans tidiga karriär övergavs med tiden för kommersiella intressen, eller var det kanske en övertygelse om den egna förträffligheten som resulterat i de senaste årens oengagerande platta skivor och trötta turnéer. Kanske Springsteen drabbats av det som Lundell var rädd för i låten Nu har jag förpackat min längtan.
Ulf Lundell har aldrig svikit sina fans av kommersiella skäl. De samlingar där gammalt material getts ut på nytt har alltid varit genomarbetade och ofta följts av långa kompletterande texthäften. I en box med hans första skivor fanns det en hel skiva med outgivet tidigare material, som håller mycket hög klass, Preskriberade romanser heter den. Där finns för övrigt den vackraste Stockholmsskildringen som jag vet: Vin till frukost och många andra bra låtar. Tex Som en kvinna, en Lundellsk översättning av Bob Dylans vackra kärlekssång, Just like a women. Inget utfyllnadsmaterial, utan respekt för skivköparna. Lundells liveuppträdandena har alltid varit långa och väl genomtänkta. Omsorgen om publiken sprider en värme som strålar ut från scen över folkhavet. Sällan eller aldrig har jag gått missnöjd från en konsert.
Med Vargmåne har Lundell stakat ut vägen och pinkat in sitt revir i den svenska musikvärlden, skulle man väl kunna säga, han har ju många gånger tagit till vargmetaforen för att beskriva sig själv. Som en overtyr till det som komma skall fungerar Vargmåne utmärkt. Redan året efter kommer uppföljaren, Törst. Det är en skiva som jag inte riktigt fått grepp om. Den är anonymare och mörkare än debuten. Stockholmstemat och kvinnotemat är dock tydligt och det går inte att ta miste på vem det är som skrivit sångerna. Under denna tidiga period av Lundells karriär tycker jag att böckerna är intressantare. Jack och Sömnen är fyllda av livsglädje. Där visar Lundell vilken uppmärksam betraktare, tidsskildrare och analytiker han är, samtidigt som det hela kryddas av ett språk som är en fröjd att läsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar