Animals och Abbey Road, två klassiska album och två ikoniska bilder

En vecka i London, utan bloggande. Behöver vara ledig, men finner samtidigt ro i skrivandet. Och väl hemma igen finns det tid. Svårt att komma igång bara, att hitta orden och in i tankarna. I grund och botten tycker jag om att resa och behöver omväxling, men efter ett intensivt arbetsår är det som allt tar längre tid än vanligt. Vill skriva om resan och visa bilder, men än är de inte sorterade. Vill kanske lite för mycket och har nog inte riktigt kommit ner i varv. Tar utgångspunkt i ännu en låt. Kanske kan jag hitta något där att bygga på för att jobba mig in i semestermatchen. Vilken ska jag ta? Finns ju så många. Letar i minnet. Kommer att tänka på vyn vi passerade med tåget på väg till Gatwick. Kanske inte behöver vara en låt, för det finns ju så mycket annat att reflektera kring när det gäller musik.

Pink Floyds klassiska album Animals hade denna byggnad på sitt omslag. Den såg ut att vara förfallen, men ska tydligen renoveras. Bilden av det omslaget har etsat sig fast, som fallet är med så många LP-omslag. Fortfarande, efter 40 år och även om jag inte lyssnade speciellt mycket på just den skivan finns omslagsbilden i färskt minne. När vi passerade kraftverket med tåget förflyttades jag omgående tillbaka i tiden, även om vinkeln är en annan och även om byggnaden på omslaget till skivan inte är förfallen.

Bilderna på omslagen till skivorna som kom där på 1970 och 1980 talen har för evigt etsat sig fast på näthinnan. Det är en av många saker som förlorades i överföringen, först från LP till CD och nu från CD till Spotify. Bilderna som för mig är så intimt förknippade med musiken är en dimension som idag slarvats bort, av bekvämlighetsskäl och av ekonomiska hänsyn. Det kostar pengar att anlita konstnärer och formgivare, men värdet av deras arbete går å andra sidan inte att mäta. Jag vet att jag inte är ensam om att bära på minnen av dessa klassiska bilder. Blir nostalgisk av den insikten, över tanken på att det visserligen inte var bättre förr, men det är så mycket av det som var verkligt bra som har slarvats bort på vägen.

Spinner vidare på tanken om vad de där klassiska bilderna har betytt och vad de fortfarande betyder för så väldigt många människor. En indikation på det är att det inte bara var jag som tog mig till Beatles inspelningsstudio och det klassiska övergångsstället på Abbey Road, för att få uppleva platsen där George, Ringo, Paul och John spelade in sitt sista album. Vi var många som stod där och mindes, även om gatan ligger långt utanför centrum och även om platsen i sig är högst anspråkslös.

Omslagsbilden har för evigt (eller det är kanske att ta i, men för överskådlig tid i alla fall har den laddats med betydelse) etsats fast i människors medvetande. Även den som inte lyssnat på albumet känner igen bilden och kan svara på frågan: Vem är barfota? Ett tecken så gott som något på bildernas kraft och konstens betydelse.

Trafiken var intensiv och jag fick inte möjlighet att föreviga övergångsstället på det sätt det förevigats på skivan med samma namn som gatan. Dessutom kände jag inte riktigt igen mig, men när jag studerar skivomslaget råder det ingen tvekan om att det var just på denna plats som Beatles fotograferades.

Jag växte upp i en tid när allt var mer integrerat. En tid där genomkommersialiseringen ännu inte nått dagens höjder. Det gjorde att konsten på ett helt annat sätt än idag kunde utgöra en del av helheten. Det gav mig och vi som växte upp då en rikare upplevelse. Vi fick med oss något som fortfarande betyder något, vilket jag försökt visa här. Animals och Abbey Road är inte bara låtarna, och vissa fall handlar det inte ens om musiken, utan så mycket mer. Dessa och andra skivomslag lever vidare och ger upphov till konsekvenser fortfarande efter många år. När jag ser omslagsbilderna minns jag musiken och kommer jag till platserna minns jag både bilderna och musiken. Sammantaget gör detta mitt liv till en helhet, en integrerad helhet av minnen och upplevelser.

Det är en dimension av kulturen och livet som gått förlorad idag när musiken streamas och allt går snabbare och snabbare. Vi kommer aldrig att kunna backa tiden eller utvecklingen och det var inte bättre förr, men det betyder inte att dagens förhållanden inte kan bli bättre. Vi både kan och bör vända blicken bakåt ibland för att se vad av allt det som gått förlorat som kan vara värt att återväcka. Det har jag försökt göra här för att jag ville skriva om något och för att jag råkade titta upp från tidningen när jag satt på tåget på väg hem från London.

Återkommer med fler reflektioner kring musik och med fler bilder från London.