Politik handlar inte om att vara god

Vad ska jag skriva om idag? Ingen aning. Letar och letar, men hittar inget jag går igång på eller känner att jag kan utveckla. Har fortfarande semester och det finns så mycket annat som pockar på uppmärksamhet. Låter därför bara tankarna flöda, låter frustrationen vara motorn. Ord leder till tankar som leder till nya ord. Tillåter mig det och lämnar inga garantier för det som följer. Så måste det få vara ibland, för bloggande är bara bloggande om det är kravlöst och lustdrivet. Reagera gärna. Vi behöver samtala om det vi delar och vår gemensamma framtid.

I dessa dagar tävlar politikerna om vem som är mest god. Och i sin strävan efter att nå ut med budskapet är alla medel tillåtna, även smutskastning av motståndarna. Politik har blivit ett spel om siffror, om procentenheter, om vem som får mer eller mindre stöd än i förra mätningen. Allt och alla dras in i valrörelsen: skolan, pridefestivalen och försvaret. Ingen vill dock något på riktigt, för ville man skulle det visa sig mellan valen. Det talas om och visas på, men alla som lever i samhället känner av försämringarna in på bara skinnet. Mer att göra på jobbet, ökad osäkerhet, sämre underhåll, fler förseningar i kollektivtrafiken, sämre kunskaper i skolan och så vidare. Vems är felet och vad är orsaken? Det är frågor som ingen vill ta i. De verkligt viktiga frågorna vill ingen med ansvar ta tag i, för där har man massor att förlora och nästan inget att vinna.

Samhället blir på detta sätt allt mer en kuliss. Och allt annat följer med och tvingas anpassa sig till utvecklingen. Forskning är en del av samhällsbygget och forskare en del av befolkningen. Och eftersom ingen människa är en ö kan ingen forskare ställa sig vid sidan av. Även dem som ska levererar kunskap måste anpassa sig efter rådande syn på vad som är viktigt. Forskare ska producera, visa resultat. Även om forskningen inte kommer fram till något måste forskarna visa att de gör rätt för pengarna. Därför produceras det artiklar i en ständigt ökande ström. Artiklar som visar än det enda, än det andra. Det viktiga är att man publicerar sig, inte vad man säger.

Allt och alla hänger som sagt ihop. Politiker behöver stöd för sin politik, sina åsikter. Och forskarna behöver (ekonomiskt) stöd för att kunna forska. Även om det aldrig sker uttalat finns här en olycklig allians mellan makten och forskningen. Om forskare ger stöd till politiken kan forskarna räkna med stöd från politikerna. Därmed har två av samhällets fristående ben länkats samman och hela bygget riskerar att rasa samman.

För en hållbar samhällsutveckling krävs att politiker står upp för och tydligt deklarerar vad partiet vill och att politikerna som innehar makten faktisk gör något, i enlighet med den ideologi man fått mandat för. Politiken måste vara autonom från resten. Och forskningens enda hållbara mål kan bara vara ny kunskap, utan närmare precisering.

Bryt upp, bryt upp. Idag är allt och alla alldeles för insyltat i vartannat. Faller en faller alla. Den enda vägen som slagit in på håller inte, det är en väg mot undergång. När politikens budskap sprids och säljs in mellan reklam för ett nytt kasino och ett mobilabonnemang där man inte behöver vänta på att få den senaste modellen och när politikerna rör sig i flock för att synas i alla möjliga och omöjliga sammanhang, där och då har vi slagit in på en farlig och ohållbar väg. Och när forskningen tvingas in på samma väg håller vi på att såga av den gren vi sitter på.

Problemen som visar sig i skolan och som idag löses inom ramen för rådande maktordning och kunskapssyn är inga skolproblem, det är är allvarliga samhällsproblem som tar sig kunskapsmässiga uttryck. Vad Sverige (och stora delar av resten av världen, som Sverige är en del av) behöver är en annan syn på makt och på kunskap och på människans roll i världens tillblivelse.

Moralens geologi 15

Återvänder till filosofin, moralen och det abstrakta. Semestern börjar lida mot sitt slut och arbetsrelaterade problem pockar allt mer på uppmärksamhet. Liksom ett flöde som hindrats i sitt lopp fylls det på av tankar och längtan efter att få tänka högt och analytiskt blir allt starkare. För att orka i längden behövs semester, ett avbrott eller ett mellanrum där nya tankar och perspektiv kan växa fram, men vetenskap och analys är min livsluft. Det är där jag finner ro och det är där jag vill vara.

Denna serie poster handlar om moral, fast inte i någon absolut mening. Här undersöks moralens tillblivelse, dess lagar och logik. Hur fungerar moral, det är ämnet för analys. Utgångspunkten är ett av kapitlen i boken A Thousand plateaus av Deleuze och Guattari. Här förklaras inget, här samtalas. Målet är ökad förståelse, fördjupad insikt och vidgade kunskaper om dels moralisk tillblivelse, dels kulturens logik. Enda sättet att lära är att interagera, att kasta sig ut och att leva de problem man brottas med. Det är den kanske viktigaste insikten jag fått av att arbeta med texter och tankar av Deleuze och Guattari. Livet, kunskap eller kultur kan aldrig simuleras och därför vet vi aldrig något säkert om framtiden. Vi tror att vi vet och experter och konsulter tjänar massor med pengar på att resa sådana anspråk och på att sprida sina förutsägelser.

Samhället vi skapat för oss bygger i hög grad på villfarelsen att det är brist på kontroll som gör att förutsägelserna inte slår in eller att målen inte nås. Det är fel, det är inget problem som har en lösning, det är en förutsättning. Vill vi bygga ett bättre och mer hållbart samhälle måste vi acceptera det som är och förhålla sig till det, vi måste lära oss förstå hur kulturen och framtiden skapas och blir till i kollektiv handling. Liksom i fråga om moral är vi alla medskapare av vår egen samtid, framtid, kunskap och kultur. Världen är inte, den blir.

Kapitlet som bildar utgångspunkt för samtalet är en berättelse om en fiktiv föreläsning av en professor Challeger. Han lägger ut texten och granskar evolutionen och geologin. Det är genom hans ord och linjerna han drar upp som moralens konturer framträder. Challenger säger inte hur det är, han talar om hur det fungerar och det som blir. Form och innehåll är två parametrar att förhålla sig till, som allt och alla har att förhålla sig till.

First, if we assume the presence of an elementary or even molecular population in a given milieu, the forms do not preexist the population, they are more like statistical results.

Formerna, det som reglerar tillblivelsens riktning finns inte där först, för människorna att anpassa sig efter. Formerna skapas tillsammans med och i samma process som människorna, moralen, kultur och kunskap. Samproduktion handlar det om, mänskligt liv. Därför letar vi efter något som inte finns när vi söker sanningen. Den skapas i och genom samma process som allt och alla andra. Den är inte, den blir. Genom förståelsen för moral skapas med andra ord även förståelse för kunskap.

The more a population assumes divergent forms, the more its multiplicity divides into multiplicities of different nature, the more its elements form distinct compounds or matters—the more efficiently it distributes itself in the milieu, or divides up the milieu.

Sam-produktion är viktigt. Samhället och moralen växer fram mellan oss alla, i och av det sammanhang som vi lever i, tillsammans. Och inte bara människor är medskapare, även tingen och tankarna påverkar och måste inbegripas i arbetet med att försöka förstå. Lika viktigt är det emellertid att förstå att allt inte går att förstå, att alla parametrar som påverkar tillblivelsen aldrig går att få med i kalkylen. Därför är framtiden öppen, för att den skapas och blir till gemensamt med vi som lever här och den moral vi använder som riktlinje för våra handlingar. Moral är inget vi måste acceptera. En annan moral är alltid möjlig, om tillräckligt många förstår det, vill förändring och gör vad som krävs. Ingen enskild kan dock styra processen, den växer fram mellan, allt och alla.

Thus the relationship between embryogenesis and phylogenesis is reversed: the embryo does not testify to an absolute form preestablished in a closed milieu; rather, the phylogenesis of populations has at its disposal, in an open milieu, an entire range of relative forms to choose from, none of which is preestablished. In embryogenesis, "It is possible to tell from the parents, anticipating the outcome of the process, whether a pigeon or a wolf is developing.... But here the points of reference themselves are in motion: there are only fixed points for convenience of expression.

Evolution är en öppen process av tillblivelse. Därför fungerar kunskap om evolution och geologi som verktyg för att förstå andra öppna processer. Och moral är ett exempel på en sådan process. Kunskap en annan, kultur en tredje och samhället ytterligare en. Sådana processer finns överallt och alla är inbegripna i dem. Det så som världen som vi känner den blir till, genom att vi reflekterar och agerar. Genom att vi söker tillfredsställa våra behov och genom att vi interagerar med varandra och med världen. Samproduktion, i en miljö. Och därför är det i mellanrummen som förändringen uppstår. Mellanrummen vars betydelse förnekas inom konventionell kunskapsteori. Deleuze och Guattari värnar mellanrummen och visar på dess betydelse. Det är en av de viktigaste insikterna vi behöver för att förstå moralens tillblivelse och hur den förändras och förstår vi det förstår vi kultur, kunskap och samhället också.

At the level of universal evolution, it is impossible to discern that kind of reference point.... Life on earth appears as a sum of relatively independent species of flora and fauna with sometimes shifting or porous boundaries between them. Geographical areas can only harbor a sort of chaos, or, at best, extrinsic harmonies of an ecological order, temporary equilibriums between populations."

Inget utgår från något. Det finns ingen punkt varifrån allt annan emanerar, inget ställe eller tillstånd som allt kan återföras på och som kan bilda utgångspunkt för kunskap om framtiden. Big Bang förs ibland fram som förslag på en sådan punkt, men det är bara ett tillfälle längs en linje av händelser. Big Bang skapade förutsättningar för liv, men människan och mänsklig intelligens och följaktligen även moral, kunskap och kultur, är resultat av slump.

Förstår vi detta, förstår vi bättre vilka möjligheter vi har att bygga en bättre framtid, ett bättre och mer hållbart liv här på jorden, tillsammans.

Ingångar till samtal om kunskap och skola, samhället och hållbarhet

Ett sätt att skapa en långsiktigt hållbar skola, värd namnet, skulle kunna handla att skapa rum för neutral kommunikation. Vi borde samtala mer och debattera mindre. Lyssna och lära av varandra, istället för att förgöra den som torgför en annan åsikt än den jag försvarar. Kulturvetenskapens bidrag till sådana samtal handlar om att konstruera tankeverktyg som behövs, bland annat för att hantera insikten att människor utgör en liten (men betydelsefull) del i en ständigt pågående, öppen och icke-linjär process. Världen, liksom skolan, är ett komplext självorganiserande system som i hög grad styrs av tillfälligheter. Processerna är oöverblickbara vilket inte minst visar sig i det faktum att det som i efterhand ser ut att ha följt en röd tråd av logiska mått och steg som utförts efter varandra utan större mankemang i själva verket väldigt ofta är resultatet av en lång rad tillfälligheter och många människors, men även artefakters (såsom till exempel infrastruktur, språket, olika regelverk, myndigheter, sociala nätverk och så vidare), intrikata samverkan och ömsesidiga påverkan.

Samhället och kulturen, liksom skolan och kunskap, är entiteter och begrepp som är omöjliga att fånga, kondensera och använda på ett klokt sätt i en debatt, utan att göra våld på verkligheten. Modeller och simuleringar är förenklingar som är hopplösa att förhålla sig till, för de säger alltid mer om den som skapat dem än om den verklighet de anses spegla. Simuleringar blir därför, om man talar med med Deleuze och Guattari (vilket jag allt som oftast gör), ett uttryck för territorialisering vars konsekvens blir att förhållanden låses fast, vilket är problematiskt inte minst om det är kunskap om världen man är ute efter, eller förståelse för vad som kännetecknar världens bästa skola. Det försöker jag i möjligaste mån (även om det är svårt) att undvika, bland annat genom att presentera tankarna och analyserna mer som frågor än som påståenden. Allt och alla, menar Deleuze (& Parnet 2002), är inbegripna i en och samma tillblivelse som ömsesidigt förändrar delarna på sådant sätt att inget någonsin är sig likt. Ett sätt att både förstå detta på och samtidigt hantera tankarna presenterar Deleuze i följande citat, som jag ofta återvänder till.

[Man bör vara] som en främling i sitt eget språk. Skapa en flyktlinje. De mest slående exemplen för mig är: Kafka, Beckett, Gherasim Luca, Godard. Gherasim Luca är en av de största poeterna: han har uppfunnit en häpnadsväckande stamning som är hans egen. Det har hänt att han har gjort uppläsningar av sina dikter inför publik; två hundra personer och ändå var det en händelse, det är en händelse som går via dessa två hundra och som inte tillhör någon skola eller rörelse. Saker händer aldrig där man tror de ska hända, inte heller går de via de vägar man tror. (ibid).

En ny och annorlunda, långsiktigt hållbar skolpolitik kan inte vara något som uppstår i huvudet på en eller några få experter eftersom dessa bara är små delar i ett gigantiskt system. Vilken åsikt man än har i frågan är det ett faktum att skolan och kunskap uppstår i och genom förutsättningslösa möten mellan många aktörer, i samtal där ingen styr över utfallet eller riktningen på konversationen. Detta är fallet redan idag, och har så varit genom hela historien. Därför är det så viktigt att göra sig medveten om detta sakernas tillstånd, för bara med hjälp av insikter om vilka logiker som ligger bakom händelseförloppet går det att förstå vad som möjligen kan vara framkomliga vägar i arbetet med att förändra praktikerna.

Deleuze skriver att, ”alla missuppfattningar är bra, givetvis under förutsättning att de inte är tolkningar utan avser användningen av boken, att de ökar användningen, att de skapar ytterligare ett språk inom dess språk” (ibid), och det är något man kan försöka ta fasta på i arbetet. Det handlar om att göra sig öppen för, och om att utforma strategier för att klamra sig fast vid, de flyktlinjer som hela tiden uppstår. Textens enda syfte är livet, skriver Deleuze, ”genom de kombinationer som den drar fram. Det är motsatsen till ’neurosen’ där livet just oupphörligen stympas, förnedras, görs personligt, kränks och där texten görs till sitt eget syfte.” (ibid). Bokens yttersta syfte och det enda värde den möjligen har är med andra ord avhängigt handlingarna som texten kan komma att ge upphov till. Det är således vad som händer i mötet mellan texten och dess läsare som räknas. Och,

Att möta innebär att man hittar, fångar in, stjäl något men det finns ingen metod för att hitta något utan man måste helt enkelt förbereda sig länge och väl. Att stjäla är motsatsen till att plagiera, kopiera, härma eller göra som. Att fånga in något är alltid ett dubbelt infångande, stölden en dubbelstöld och det är det som gör att det inte blir något ömsesidigt utan ett asymmetriskt block, en a-parallell utveckling, ett förbund som ständigt är ”utanför” och ”mellan”. (ibid).

Sådana strategier handlar om att göra sig medveten om att väldigt lite i världen är nytt och unikt. Det handlar om att förstå att det som uppfattas som nytt och unikt i själva verket är variationer av gamla teman, oväntade kombinationer av välkänt stoff, och att det är handlingarna som många utför som skapar världen.

En strategi för att gripa sig an Deleuze tankar, (som alltså är både abstrakta och svårtillgängliga, om man närmar sig dem på ett konventionellt och inför författaren vördnadsfullt sätt) kan vara att helt enkelt bortse från det teoretiska finliret och bara bestämma sig för att ställa upp på tanken att människor lever i ett system, nätverk eller diagram av linjer som kännetecknas av en hög grad av självorganisation. Och det kan man göra i trygg förvissning om att ingenting annat än synen på världen har förändrats. Om Deleuze och Guattari har fel, om deras tankar inte visar sig vara sådana konstruktiva verktyg som jag och många med mig uppfattar dem som, då kommer processen att självdö. Alla har alltså allt att vinna och inget att förlora på att försöka omsätta tankarna i vardagen, vilket för övrigt gäller alla teorier om samhället, skolan, kunskap och så vidare.

Är det kunskap man vill ha får man inte låta sig bländas av goda och politiskt korrekta intentioner, och heller inte låta sig förföras av experter som hävdar att de sitter inne med lösningen på problemen. Det enda sättet att bilda sig en adekvat uppfattning om en tankes eller förslags användbarhet och eventuella nytta är att utgå från konsekvenserna som den kan tänkas ge upphov till, bara utifrån empiriska iakttagelser av det som händer som ett resultat av att teorierna sätts i verket kan man uttala sig om värdet med dem. Fler behöver aktivt göra sig medvetna om att samhällens utveckling helt och hållet samt oundvikligen är avhängig allt och allas deltagande i och upprätthållande av sammanhangen man är en del av. Och då kan man inte längre,

söka efter om en idé är rätt eller sann. I stället bör man söka efter en helt annan idé någon annanstans inom ett annat område, så att någonting passerar mellan de båda som varken är i det ena eller i det andra. Men den här idén hittar man i allmänhet inte av sig själv, slumpen måste till eller att någon ger den till en. (ibid).

Bruno Latour presenterar liknande tankar när han talar om vikten av att följa aktörerna och att låta den principen styra det vetenskapliga arbetet istället för på förhand utarbetade metoder. Den tanken försöker jag konsekvent följa här på bloggen, där innehållet organiseras och användbara intryck och tankar plockas in från olika håll, efter principen att allt som kommit i författarens väg och som fungerar och ger upphov till konstruktiva uppslag att arbeta vidare med är bra.

På samma sätt har Michel Foucaults tanke om att det inte finns något sådant som en författare, i meningen ett autonomt skapande subjekt, införlivats i upplägget, så gott det nu går. God hjälp i det arbetet har jag även fått genom att ”stjäla” Johan Asplunds simulacrabegrepp (här finns en gammal text om det begreppet). Och stölden handlar om att använda begreppet på det sätt som jag finner användbart, oavsett om Asplund håller med mig eller ej.

Genom att stjäla begrepp snarare än att resa anspråk på att ha använt det till punkt och pricka enligt upphovsmannens eller upphovskvinnans intentioner uppnås två saker. För det första får författaren äran av att vara den som givit impulsen till användningen och för det andra får läsaren hjälp att själv bilda sig en uppfattning om relevansen i tankarna. På det sättet engageras fler aktörer i samtalet, vilket är en förutsättning för långsiktigt hållbara lösningar.

Arbetet som jag på detta sätt försöker rita upp konturerna för kan sammanfattas med ett annat citat från Deleuze text om Samtalet, där han talar om sitt mångåriga samarbete med Felix Guattari.

Vi var bara två, men det som var viktigt för oss var inte så mycket att arbeta tillsammans utan snarare detta egendomliga faktum att arbeta mellan oss båda. Vi var inte längre ”författare.” Och det här mittemellan refererade till andra personer som var olika på olika sidor. Öknen växte samtidigt som den blev mer befolkad. Detta hade ingenting att göra med en skola eller med igenkännandeprocesser utan det hade framför allt att göra med möten. Och alla dessa historier om tillblivanden, förbund mot natur, a-parallell utveckling, tvåspråkighet och tankestöld är vad jag haft ihop med Félix. Jag har stulit Félix och jag hoppas att han gjorde på samma sätt för gentemot mig.

Här som på så många andra ställen i texterna av Deleuze och Guattari är det vad som sker i mellanrummen mellan de berörda aktörerna som betonas, i sådana event som uppstår när tankar och idéer stjäls och därmed sätts i rörelse. Över sådana processer går det inte att styra, ingen har med andra ord kommandot i den process som leder fram till världens bästa skola.

Det är i mellanrummen som det oväntade står att finna, om man bara tillåter sig att vara tillräckligt öppen och prestigelös. Och det var uppenbarligen Deleuze och Guattari, åtminstone väljer jag att läsa dem på det sättet eftersom deras texter då talar till mig och ger mig inspiration. Men, återigen, det är inte jag som sitter vid rodret och heller inte jag som styr tankeutvecklingen. Den uppstår processuellt i mellanrummet mellan min hjärna och texterna jag läser.

Dessa tankar använde jag ursprungligen för att skissa på ett förslag till hur man kan förstå och använda Bruno Latours teorier i ett kulturvetenskapligt arbete om alkohol och droger. Under projektets gång har det emellertid visat sig att hans arbeten snarare kommit att utgöra en station på vägen, eller ett nav för undersökningen. Det var när jag, via Latour, kom i kontakt med Gilles Deleuze som projektet på allvar förlöstes. Och när tankarna väl bearbetats och införlivats i mitt sätt att tänka kan de användas även i arbetet med att utveckla en kunskapsteori för en bättre skola än den vi har i Sverige idag.

Vinsten, skolan och framtiden

I september är det val. Då ska svenska folket välja vem som ska regera landet de kommande fyra åren. Att välja ledning och politisk riktning är en demokratisk rättighet, lika mycket som det är en skyldighet. Att välja handlar om ansvar, för framtiden, för det gemensamma och för varandra och det samt dem som kommer sedan. Det spelar roll vad vi väljer. Om SD för ökat inflytande riskerar Sverige att bli ett kallare land, till exempel. Ett land där invånarna vänds mot varandra och där man värnar en hopplös och omöjlig bild av något som aldrig existerat. Sverige är och blir vad vi tillsammans gör det till. Därför är det avgörande att valet är fritt och att folket som ska välja är väl insatta i vad man kan välja och vilka konsekvenser det individuella valet ger. Ju mer kunskap, reflektion och kritisk granskning av olika argument valet bygger på desto bättre blir utfallet, i betydelsen att kunskapen, reflektionen och granskningen leder till att valet verkligen speglar befolkningens kollektiva åsikt och vilja. Detta är alla med på. Det är en av demokratins grundpelare. Därför är valfrihet inte en fråga om vi ska ha den eller ej.

Valet i höst kommer uppenbarligen till stor del att handla om skolan och eftersom det är mitt område och eftersom kunskap, kvalitet och hållbarhet är frågor jag brinner för, kommer mycket av det jag skriver om här att handla om dessa frågor. Igår skrev jag om Svenskt Näringslivs syn på kunskap, som var mer än lovligt lätt att sticka hål på. Svenskt Näringsliv är en organisation som säger sig värna valfrihet, men i själva verket värnar man endast företagens rätt att tjäna pengar på det företagen vill tjäna pengar på. Och i debattartikeln visar man att alla medel är tillåtna för att försvara vinstintresset. Gårdagens debattartikel visade prov på en kunskapssyn som rimmar mycket illa med alla ambitioner att skapa en svensk skola i världsklass, som ger Sverige en befolkning med djupa och vida kunskaper, som har en väl utvecklad förmåga att tänka kritiskt och analytiskt. Alla med bara basala insikter på dessa områden inser efter en genomläsning av debattartikeln att argumenten är grunda som en vattenpöl. Valfrihet på skolans område, tvärtemot vad Svenskt Näringsliv vill få oss att tro, förutsätter inte att skolor gör vinst, det visar en debattartikel i dagens tidning. Det finns andra organisationer, som också värnar mångfald i skolans värld. En mångfald av idéer, pedagogiker och olika vägar mot kunskap, reflektion och analytisk förmåga.

Idéburna skolors riksförbund grundades för att värna mångfalden. Vi såg att utvecklingen mot stora skolkoncerner, som vill tjäna pengar på elevpengen, var ett hot mot friskolereformens ursprungliga motiv. Våra idéburna medlemmar, som är övertygade om att varje krona ska gå till barns och ungas utveckling, tröttnade på att dras med i bilden av att alla friskolor är vinstutdelande, en del med tvivelaktigt rykte.

Vi vidhåller att Friskolornas riksförbund med sin Demoskopundersökning har visat att det bara är ägarna till ett litet fåtal skolor som inte vill finnas kvar på marknaden, om de inte får ta ut vinst på skolpengen utan bara ränta på insatt kapital. Så bra att det är så få. Så synd att syftet att tjäna pengar är större än intresset att bedriva en bra skola. Kanske gör det inte så mycket om just de skolorna tas över av andra ägare.

Svenskt Näringsliv mörkar det faktum att den valfrihet de värnar och talar sig varma för gynnar storföretag, det vill säga koncerner som kör samma koncept över hela linjen och som genom skatteplanering och aggressiva uppköp av skolor, förförisk marknadsföring och andra knep ger sken av att kunskapen står i centrum när man i själva verket har ett enda syfte med verksamheten: att göra vinst. Det enda man värnar är den valfrihet som ger företagen bästa förutsättningar att göra vinst. Kunskapen bryr man sig föga om, för den är ett hot först långt senare, när vinsten plockats ut, skolan försatts i konkurs och samhället (det vill säga dem vars valfrihet man säger sig värna) tagit över och betalat kostnaderna. Hur leder en sådan skolpolitik till bättre kunskaper? Det talar Svenskt Näringsliv tyst om, eller så hänvisar man till studier som ger stöd åt den egna åsikten. Ekonomisk valfrihet för företag att tjäna pengar är väsensskild från en idéburen valfrihet som handlar om kunskap och pedagogik. Jag värnar KUNSKAPEN och håller därför med organisationen Idéburna skolors riksförbund i följande.

Skolan är demokratins hjärta och vårt samhälles framtid – ett moraliskt projekt! Under den närmaste tiden bör Sverige för gott avsluta det internationellt mycket uppmärksammade fullskaleexperimentet med vinstutdelande skolor i det allmänna skolsystemet. Omvärlden ser vad vi gör, förundras och undviker nogsamt att ta efter.

Alice Teodorescu (också i dagens SvD) menar dock att den väg som stakats ut av Svenskt Näringsliv är den rätta vägen mot en skola värd namnet. Rubriken på hennes Ledare är: Vinsten är inte problemet. Fast på vilket sätt en skola vars enda syfte är att ge vinst leder till att kunskapsläget i Sverige förbättras förklarar hon inte. Det samma tanke och samma retorik som Milton Friedmans tanke om att välstånd sipprar ner, vilket allt fler nationalekonomer idag ifrågasätter. Det är samma idé och samma logik som kört stora och stolta länder i botten, när politiker med löften från näringslivet och med stöd i "forskning" bedrivit en politik där företagens vinstintressen betraktats som heliga. Det fungerar inte på det sättet i praktiken. Det ser och förstår alla som har skaffat sig kunskap och analytisk förmåga, alla som tänker kritiskt och ser till helheten. Teodorescu ser bara och värnar bara en enda sak, vinsten i välfärden.

Försvarare av mångfald och valfrihet ska samtidigt inte relativisera de fall, även om de är få, där privata aktörer inte uppfyller sina åtaganden. Dessa fall riskerar underminera hela sektorns trovärdighet eftersom de används av valfrihetsmotståndare i syfte att flytta fokus från den svåra diskussionen om definitionen av kvalité, som borde vara av relevans för såväl kommunala som privata utförare, till den symboltyngda om vinst.

Valfrihetsmotståndare är det epitet som används för att smutskasta och misstänkliggöra alla som visar på och vill diskutera problemen med att tillåta företag att göra vinst på skolpengen. Idéburna skolors riksförbund är uppenbarligen inte valfrihetsmotståndare. Den organisationen värnar MÅNGFALDEN i skolans värld. Och många med dem värnar en verklig mångfald, en mångfald som multinationella skolkoncerner är själva antitesen till. Den enda Teodorescu värnar, liksom Svenskt Näringsliv, är företagens rätt att göra vinst på vår gemensamma välfärd.

Svenskt Näringsliv har i dagarna begärt att regeringen ska utreda hur skyddet för elever ska utformas om en friskola går i konkurs. Det är ett exempel på en välbehövlig åtgärd som utvecklar den svenska friskolekonstruktionen utan att för den skull omkullkasta reformen i sig. Fler försvarare av mångfald och valfrihet borde ägna mindre tid åt att förhålla sig till vänsterns reflexstyrda problemformulering i frågan, och desto mer åt frågor om hur skolan, oavsett utövare, ska lyfta utbildningsnivån.

Svenskt Näringsliv försöker med sitt upprop ge sken av att man bryr sig om eleverna och den svenska kunskapsnivån, men problemet är ett skapat problem. Och lösningen på det problemet leder dels till ökade kostnader för det allmänna, dels till att det underliggande problemet mörkas. För man kan uppenbarligen värna valfrihet och mångfald, verklig mångfald och en valfrihet värd namnet, på många sätt.

Jag har ingen egen bestämt åsikt i frågan. Men jag har en massa frågor som jag gärna samtalar om. Alice Teodorescu och Svenskt Näringsliv, vad menar ni att det är vi ska välja mellan? Varför ska vi välja, på vilket sätt ger valfriheten oss en bättre skola och hur stärker valfriheten kunskapsutvecklingen i Sverige? Jag menar att det krävs kunskap för att kunna göra kloka val, att det krävs utbildning för att välja och att mångfalt är ett komplext värde som kräver en väl utvecklad förmåga hos en bred massa av befolkningen för att den ska kunna hanteras. Och med stöd i mina kunskaper och alla mina år i akademin har jag mycket svårt att se att vinsten i välfärden INTE är ett problem för allt det vi säger oss vilja uppnå, i skolan och i samhället.

Gamla tankar om hermeneutik 2

Här kommer fortsättningen på texten, hämtad från arkivet, om hermeneutik.

Hellesnes

Boken Hermeneutik och kultur har varit mycket intressant och tankeväckande att läsa. Den är inte lätt och den har många bottnar. Boken har många olika syften tycker jag mig se. Ett är kritiken av de postmoderna dekonstruktivistiska teorierna som förs fram på en lång rad ställen. Ett annat är att ge en beskrivning av vad hermeneutik är genom att ge exempel på hermeneutiska resonemang. Hellesnes relaterar hela tiden sina tankar till andra filosofer och traditioner. Han tänker precis som Ricoeur genom andra. Det är inte lätt att skriva en sammanhållen essä om denna bok. Jag märker att jag har en tendens att skriva på samma sätt som Hellesnes, genom att det här och där blir långa utvikningar - inte direkt från ämnet eftersom essän har ett ganska flytande sådant, utan mer från det för tillfället pågående resonemanget - som i hans bok ger en fördjupad förståelse men i min essä kanske rör till istället.

Bokens tillämpbarhet på ett empiriskt material är inte given direkt, det är heller inte dess syfte. Jag har läst den i viss mån med min avhandling för ögonen. Vilken nytta kan jag ha av den? På vilket sätt är den relevant för mig och min eventuella avhandling? Hellesnes presenterar inga färdiga teorier som jag kan ta och använda mig av direkt. Men samtidigt som han på ett subtilt sätt diskuterar vad hermeneutik är ger han många ledtrådar och pekar på många ingångar till teoretiska resonemang som kan vara användbara. Det hoppas jag framgår av texten. Hellesnes sporrar mig att söka förståelse på de mest oväntade ställen. Han visar att en duktig forskare aldrig kan stänga av sin vilja att förstå ett problem. Det är fruktbart att vara mottaglig för förståelse precis överallt. Lösningen på en fråga kan ligga i något annat som inte alls har med det att göra. Kanske är det detta en mening med hermeneutik? Att inte avfärda något. I allt kan det ligga en nyckel till förståelse. Om humaniora är vetenskapen om det mänskliga, kan man som humanistisk vetenskapsman inte ignorera någon mänsklig produkt, uttryck eller liknande. Hellesnes visar prov på detta genom att blanda en lång rad tillsynes diparata exempel utan någon uttalad inbördes relation. Boken kan tyckas sakna en röd tråd, om man läser den ytligt. När man sedan sätter sig ner och funderar på den och dess mening tycker jag att en möjlig minsta gemensam nämnare mellan bokens olika artiklar kan vara: vardagslivets vetenskaplighet och vetenskaplighetens trivialitet. Genom att fördjupa sig i hermeneutiken, tänka genom den på tillvaron eller det man sysslar med kan man komma fram till en djupare förståelse för sin verksamhet. Vetenskaplig eller vardaglig spelar ingen roll. Som jag uppfattar det kan den hermeneutiska processen gå utöver vetenskapen och slutar inte därför att artikeln, essän eller avhandlingen är klar.

En av orsakerna till att jag är faschinerad av humaniora är att inom denna disciplin finns det så otroligt mycket variation på ett och samma tema - människan. Det är omöjligt på ett sätt att avgränsa humaniora. Humanistiska veteskapsobjekt finns överallt och kunskapen om dessa är i viss mån tillgänglig för alla oavsett förkunskaper. Detta tycker jag Hellesnes visar med sin bok. Det går att läsa många delar av den utan att vara filosof med mångårig erfarenhet. Det går att få ut något av den oavsett vilken nivå man befinner sig på. Jag kan inte påstå att jag förstår hela boken. Många stycken och passager går mig förbi utan att jag kan sätta fingret på dess betydelse. Det är en bok att leva med, länge.

Som jag har tolkat hermeneutikbegreppet ligger det underförstått att det är en verksamhet som aldrig kommer fram. Den absoluta fullständigt invändelsefria tolkningen existerar inte och kommer aldrig att existera. Lika lite som det kommer att existera någon absolut allmängiltig livsfilosofi. Det är ett förhållande som humanisterna måste acceptera och underordna sig om de vill ägna sig åt humanistisk forskning. Hermeneutik skulle då mer handla om ett förhållningssätt än om en teori. Detta tycker jag kursen på ett sätt har visat genom att vi inte läst några texter som säger sig tala om exakt vad hermeneutik är. Vi har läst texter som är hermeneutiska eller som vuxit fram genom en hermeneutisk metod. Kursen har vidare handlat mycket om våra tankar om hermeneutik utifrån böckerna och våra egna erfarenheter, mindre om "hermeneutik så som den är". Min förståelse av hermeneutik bygger på denna min tolkning av kursens pedagogik. Det ligger i linje med Hellesnes bok, som jag tycker kan ses som en förlängning av föreläsningarna. Hellesnes talar ibland om vad hermeneutik inte är och att det finns gränser för hermeneutiken. Men jag kan inte hitta någon konkret förklaring på vad den är. Jag kan på ett sätt känna mig lite besviken eftersom jag inte fått reda på vad hermeneutik är, samtidigt som jag nu i slutet av kursen ändå vet betydligt mer än tidigare. Om det inte finns en definitiv betydelse på begreppet hermeneutik kan ju inte en kurs som denna ge någon sådan. Kanske ska man se kursen som en start på ett arbete man kan ägna sig åt själv under resten av livet.

Hellesnes talar i kapitlet, hermeneutik och vardagsförståelse om något som jag varit inne på ovan nämligen sökandet efter förståelse och att man kan finna förståelse för de mest udda sakerna i de mest triviala situationer. Detta problem, eller vad man ska kalla det attackerar Hellesnes genom att skilja mellan: att inte veta och att sakna kunskap. Att göra sig medveten om vad man vill veta och att hålla dessa frågor ständigt vid liv tror jag kan ge mer kunskap än ett aldrig så ambitiöst aktivt sökande efter svar. Kunskap kan ligga dold på så många olika ställen att den mänskliga fantasin aldrig kan hitta alla. Därför är det viktigare att hålla ögon, öron och intuition öppna för svar på både frågor man har och frågor man inte visst att man hade (nästan som Jeopardy?).

I början av kapitlet: Den slutliga lösningen av människofrågan, säger Hellesnes att han håller fast vid idén om kognitiv utveckling. Det tvingar mig att ytterligare tänka över mitt resonemang tidigare om framsteg, som jag med stöd av Gadamer inte accepterade som karakteristiskt för mänskligheten. Hellesnes har kritiserat eller polemiserat Gadamer, så detta påstående ligger kanske i linje med det. Jag blir lite villrådig och måste tänka över mitt ställningstagande. Det handlar dock om argument. Man behöver inte köpa en annan människas alla tankar för att hålla med om något han / hon säger. Jag kan inte förknippa mänskligheten med framstegstanken, men behöver därför inte avfärda allt Hellesnes säger. Tvärtom anser jag att han gett mig många värdefulla insikter och tankar att arbeta vidare på. Jag är även öppen för andra och bättre argument som kan övertyga mig. På sidan 27 i boken talar Hellesnes om förförståelse och den hermeneutiska cirkeln. Som jag tidigare visat tror jag det ursprungligen är Gadamers tanke (eventuellt bygger han vidare på Heidegger) och eftersom Hellesnes betonar detta avfärdar han inte Gadamer helt. Nu är det nog bäst att jag lämnar in denna essä eftersom jag börjar känna mig som den person Alexander Weiss beskriver i meningen: Forskare är sådana som inte vet om det de vet är säkert.

Avslutningsvis bara ett exempel från "verkligheten". Jag hörde på nyheterna igår att man än en gång talade om att "sända ut fel signaler". Detta måste i allra högsta grad ha med hermeneutik att göra. Jag tycker det är ett konstigt resonemang som bara visar på förakt för människor. Man förutsätter att det går att manipulera inställningen till vissa beslut eller liknande genom att utforma dem på ett sådant sätt att gemene man skulle dra den slutsatsen av saken som man vill få fram. Jag kallar det manipulation. Det kan aldrig handla om att sända ut fel signaler. Det kan bara handla om en felaktig inställning hos politikerna. I de flesta fall då dessa saker diskuteras handlar det om att dölja något. Man anser att medborgarna inte är i stånd att själva använda sin naturliga tolkningsförmåga och dra egna slutsatser, eller också tror man att folket saknar en sådan. Om man istället lade ner lika mycket arbete på att utforma bra rättvisa tankar, som man idag gör på att ge de rätta signalerna tror jag att vi skulle få ett mycket bättre samhälle. Tack för en underhållande och tänkvärd samt nyttig kurs!

Gamla tankar om hermeneutik 1

Det är varmt ute. Jag har semester. Har en massa saker jag tänkt göra, som jag vill göra. Får dock ingen riktig ro. Rastlös. Känner i ledigheten hur tankar pockar på uppmärksamhet, hur kunskapsproblem kryper sig på. Känner hur lusten till lärande väcks till liv och längtan tillbaka till jobbet. Denna och en vecka till ska jag vara ledig, det har jag bestämt och det behöver jag. Men det är svårt. Gång på gång trillar jag dit. Finns så mycket jag vill. Kollar genom datorn. Hittar saker jag skrivit. Tänker tillbaka på tiden som student, på den jag var då. Hur jag tänkte och vad jag ville.


Hittar en tenta som jag tycker mig kunna stå för än, även om den skrevs långt innan jag påbörjade det avhandlingsprojekt jag kom att disputera på 2003. Texten handlar om hermeneutik. Tänker att den förtjänar att finnas på nätet. Tänker att den kan ge en bild av hur jag tänker och vad som lett mig fram till tankarna jag nu jobbar med. Bildning, brukar man säga, är det man kan när man glömt det man lärt sig. Och detta är ett exempel på det, en text jag bara vagt mins att jag skrivit. Där, någon gång i slutet av det förra seklet, runt 1996. En av få hemtentor som jag skrev på dator och som fortfarande går att öppna. Boken jag reflekterar över är Jon Hellsnes, Hermeneutik och kultur.

Vad är hermeneutik för mig?

Jag sade på en av föreläsningarna att man inom etnologin inte använt sig av hermeneutik. Det förstår jag inte hur jag kunde säga. Vid närmare eftertanke är etnologin fullkomligt genomsyrad av hermeneutik. Etnologins enda riktiga egna teoribildning kulturanalys är inspirerad av Clifford Geertz beskrivning av tuppfäktningens betydelse för folket på Bali. En annan bok som tangerar hermeneutiken är Billy Ehn och Barbro Kleins bok Från erfarenhet till text som handlar om reflexivitet. Hela den interaktionistiska skolan som arbetar med deltagande observation sysslar också med tolkande analyser. Det som gjorde att jag sade att ingen använt sig av hermeneutik får nog härledas till det faktum att ingen talar om hermeneutik. Ingen har vad jag vet någonsin nämnt Gadamer tex. Ricoeur har på senaste tiden diskuterats, men teorier är över lag mycket dåligt representerat i litteraturlistorna på grundutbildningsnivå. Tonvikten läggs istället på metodologi och exempelstudier. Det är en av orsakerna till att jag sökt mig till denna och andra teoretiska kurser.

Att förhålla sig hermeneutiskt till livet, studierna och omgivningen kan ha sina sidor. Speciellt när det sedan ska presenteras i skriftlig form. Varje tanke / reflektion ger upphov till en lång rad andra och det är svårt att arbeta sig framåt. Det är ett förhållningssätt som jag kommer att försöka ha i arbetet med min avhandling. Det känns mycket stärkande och inspirerande att det finns riktningar och vetenskapliga skolor som låter intrycken ta sin tid för att riktigt hinna smältas. Goda förebilder som inte forcerar fram forskningsresultaten. Att finna auktoritärt (i en positiv bemärkelse) stöd för sina egna tankar är alltid roligt. När det gäller denna essä har jag tolkat uppgiften som ganska fri och sökande. Vi skulle förhålla oss till Hellesnes bok och mycket mer substans har inte jag lagt in i uppgiften. Boken och kursen har gett incitamenten till dessa mina tankar. Att dra en gräns för vad som är relevant och vad som inte är det är svårt. Jag har för mig själv definierat uppgiften som ett resonerande samtal med Hellesnes utifrån vissa citat eller rader ur boken. Jag har även för avsikt att utifrån kursen i sin helhet söka svar på frågor som uppstått om hermeneutik. Detta arbete har i sin tur gett upphov till många nya frågor som jag får ha med mig och tänka vidare kring.

Ända sedan första gången jag hörde ordet hermeneutik har jag intuitivt känt att det är något för mig. Problemet är bara att sätta fingret på hur det är något för mig. Jag tycker det är svårt. Denna essä kan på ett sätt betraktas som ett sökande efter hermeneutikens betydelse. Så fort jag försöker formulera en enkel betydelse av ordet glider det undan. Jag känner ibland ett kort ögonblick att jag fullt ut förstår, men när jag sedan ska formulera mig har förståelsen glidit undan. Hermeneutik känns ibland lika stort som hela mänskligheten och kanske är det så det är. Hermeneutikbegreppet skulle kanske kunna jämföras med kulturbegreppet inom antropologi och etnologi. Om det är så, då handlar det inte i första hand om en exakt betydelse utan mer om själva diskussionen kring betydelsen. Det är i den som själva begreppet får sin viktigaste mening. Meningen kan kanske uttryckas i avsaknaden av en absolut mening. Detta låter vid närmare eftertanke som något postmodernt. Det liknar resonemanget om avsaknaden av ett absolut fixerat centrum, som jag tror att jag läst att Derrida hävdade. Hellesnes återkommer, genom hela boken, ständigt till en kritik av postmodernismen och dekonstruktioner. Jag är själv inte odelat positiv till den postmoderna tanken. Jag tror i viss mån att det är ett tecken på oro, typiskt för en tid av snabba förändringar. Denna essä är dock inte platsen att utreda detta i och för sig intressanta problem.

Jag kommer i stället att granska förhållandet mellan hermeneutik och etnologi. Mitt eventuella framtida avhandlingsämne och dess hermeneutiska inriktning kommer att beröras. Innan jag behandlar Hellesnäs text vill jag titta lite närmare på några saker som jag tänkt på under kursens gång.

Jag skulle vilja klassificera mig själv som en tolkande och reflekterande personlighet. Mer impressionist än expressionist (även om det finns vissa drag av exhibitionism). Jag kommer ofta på mig själv med att aktivt tolka min omgivning. Att röra sig ute i vimlet och vara bland andra människor, se och tolka deras beteende, relationer och bakgrund, det är verkligen spännande. Etnologi som är mitt ämne kan ge många tillfällen och ursäkter att besöka platser och lära känna människor man annars inte skulle komma i kontakt med. Hermeneutik verkar vara ett nyttigt instrument i detta arbete. I framtiden, om jag nu får tillfälle till det, kommer jag att fördjupa mig i hermeneutiken då jag tror att det kan vara det förlösande begrepp jag behövde för att hitta en personlig stil. Min metod i avhandlingen kommer att vara "deltagande observation" i kombination med djupintervjuer. Det ställer stora etiska krav och ibland uppstår konflikter mellan vad man vet och vad man får säga. Metoden beskylls ibland för att vara allt för subjektiv, men jag menar att det ligger i sakens natur. En vetenskap om människor måste vara subjektiv om den ska kunna säga något. Här kan jag stödja mig på bla. Sten Andersson som i boken Hermeneutik kontra positivism starkt betonar just subjektiviteten som en förutsättning i humaniora. Hellesnes diskuterar denna tanke som oundviklig för en hermeneutisk forskningsprocess, på sidan 31. En sak som lanserats som en förebyggande metod mot "negativ" subjektivitet är reflexivitet, att redovisa de egna reaktionerna på upplevelserna och hur man själv förändrats under arbetets gång. Som jag redan nämnt har detta diskuterats i etnologin även om det vad jag vet inte direkt praktiserats i någon avhandling än. Det etnologiska / antropologiska fältarbetet handlar många gånger om att skapa ett material tillsammans med informanterna man intervjuar eller interagerar med. Varken jag som forskare eller mina informanter går opåverkade ur upplevelsen. Även detta är tankar jag finner stöd för i Hellesnes text. Han tangerar det på några ställen i boken, bland annat på sidan 59 där han talar om hur en uttolkare av främmande kulturer själv tvingas reflektera över den egna kulturen och hur tolkningen avslutas med att både den uttolkade och den tolkande har uppnått en djupare kunskap om både sig själv och varandra.

Det är viktigt, menar Hellesnes att skilja på förklaring och förståelse. På sidan 31 betonar han att den hermeneutiska forskningsprocessens resultat syftar till tillägnelse av meningen med uttrycken som tolkas. Att kunna placera handlingen eller yttrandet i sitt rätta sammanhang går endast om man rätt har uppfattat yttrandets mening. Det handlar inte om att förklara eller avslöja meningen utan om att tillägna sig den så att man i det fortsatta arbetet kan vidga förståelsen. En förklaring ser jag som mer slutgiltig eller oföränderlig än tillägnandet av mening som pekar framåt mot en djupare förståelse. En hermeneutiskt inspirerad etnologi skulle kunna syfta till förmedling av förståelse i högre grad än levererande av förklaringar. Detta är något jag kommer att sträva efter.

Kommunikation

Mitt framtida avhandlingsämne kommer att handla om utanförskap eller annorlundahet. Jag vill intervjua och leva en tid med människor som valt att ställa sig utanför majoritetssamhället. Främst i en positiv bemärkelse. Antroposoferna i Järna är en sådan grupp, men jag är övertygad om att det finns fler kollektiv som valt ett alternativt sätt att leva. En tanke i arbetet är att undersöka möjligheten att jämföra denna form av utanförskap med en påtvingad form i Tex. en fängelsemiljö eller bland utslagna. Jag vill undersöka om man kan få en annan syn på samhället genom att betrakta det utifrån dessa människors perspektiv. Jag vill koncentrera mig på kommunikationen mellan de som lever utanför samhället och de som lever i samhället. Hur ser man på varandra? Varför uppstår det grupper av individer som känner sig tvingade att träda ur "det vanliga"? Jag är övertygad om att det är omöjligt att helt skära av alla kontakter med samhället. På något sätt måste det ske ett utbyte av något slag och där tror jag det går att finna mycken intressant kunskap.

Teorier om kommunikation tar Hellesnes upp på några ställen i sin bok. Det mest intressanta tycker jag är presentationen av Jürgen Habermas teori om kommunikativt handlande. Det verkar vara något för mig intressant att titta närmare på. Kommunikationsprocessen föregår inte bara på en nivå nämner Hellesnes på sidan 86. Det är ett uttalande som jag intuitivt känner är relevant för den kommunikation jag kommer att koncentrera mig på. Någon kommunikativ handling i Habermas mening är det kanske inte frågan om. Tankarna kan dock vara fruktbara att ha i bakhuvudet när arbetet utförs. För att möjliggöra en bra tolkning av kommunikationen är det viktigt att skaffa sig en djup förståelse för traditioner och normer i gruppen. Genom att göra sig väl insatt i båda sidornas olika system borde det vara möjligt att uppnå en blick för detta. Framtiden får väl utvisa om det ligger något korn av relevans i denna min förförståelse.

I kapitlet om Lars Liabös galna gris visar Hellesnäs även prov på stor pedagogisk skicklighet. Han tar som exempel ett fullkomligt trivialt och okomplicerat händelseförlopp och låter det belysa Habermas allt annat än klara och lättilgängliga resonemang om det kommunikativa handlandet och formalpragmatiken. Att dra några djupare paralleller i detta läge är som sagt väl förmätet men exemplet kan ändå fungera som en illustration till hur förståelse för något som är svårt kan växa fram. Hittar man bara en öppning på problemet kan det ge inspiration till fortsatt arbete. Hellesnes enkla exempel och ramberättelse är lätt att hålla i minnet och det går bra att hänga upp följande resonemang på den. Om jag själv skulle försöka ge mig i kast med Habermas teori, skulle jag kanske börja med att läsa andras beskrivningar av den och sedan gå till hans egen text. Hellesnäs uppenbarar sig dock som en fe och genom ett under skänker han enkelt en mycket bra redogörelse som stannar i minnet, just därför att exemplet är så absurdt. Kommunikationen mellan Lars Liabö och hans granne presenteras på ett sådant sätt och kopplas så skickligt till Habermas teori att det ger mig mod att själv läsa Habermas. Om detta sedan kommer att kunna användas i min avhandling är som sagt en annan sak, men jag har ändå hittat en ingång att arbeta vidare utifrån.

Vetenskaplig inställning

Jag skulle nu vilja tala lite om Ricoeur. Han verkar vara en mycket intressant teoretiker och förmodligen kommer han att spela en betydelsefull roll i min avhandling. Hans vetenskapliga inställning - att lära sig något av allt han läser även om han inte ställer upp på allt - ser jag som mycket sympatisk och det tilltalar mig som konsensusinriktad människa. Vetenskap för mig handlar lika mycket om att lära känna andra som att själv utvecklas. Några rader i texthäftet som jag finner tänkvärda och som jag verkligen ställer upp på är Kristenssons beskrivning av Gabriel Marcels tankar om människans förhållande till världen. Det är "inte ett problem som pockar på att få en ensidigt vetenskaplig lösning, utan ett mysterium, en fråga om existensen...Den inkarnerade existensens mysterium blir till en viktig spärr mot all reduktionism". För mig känns det skönt att höra dessa ord istället för den allt för vanliga positivistiska vetenskapsinställningen som jag ej anser hör hemma inom humaniora.

Gadamer är en annan teoretiker som jag finner mycket intressant, även om Hellesnes verkar tycka att han idag är överspelad. (Följande tankegång kan fungera som en illustration till vad hermeneutik är för mig. Den visar hur kunskap kan växa i språng och hur ett enda ord kan belysa och bringa klarhet i något som tidigare upplevdes dimmigt.) Gadamers tankar om fördomar eller förförståelse, som jag läst om i en artikel som heter Om förståelsens cirkel, har påverkat mig mycket. Tanken och uppfattningen om att vi alltid bär på fördommar, oavsett hur ovetande vi tror att vi är, behövde verkligen - för mig - uttalas för att jag skulle lägga märke till och använda mig konstruktivt av den. I första läget var det ett tillsynes trivialt påstående, men vid närmare eftertanke avslöjades dess genialitet. Gadamer talar i boken Förnuftet i vetenskapens tidsålder om att det mänskliga livet inte kan förstås i termer av framsteg. Jag håller intuitivt med, utan att riktigt kunna motivera hur. Men som i ett trollslag eller blixtbelysning faller bitarna på plats när jag senare hittar en passage i Ricoeurs bok Från text till handling, som menar att mäniskans liv präglas av dynamiskt växande. Gadamers framstegs begrepp - som han menar ej går att applicera på mänskligheten - tolkar jag som något som under historiens gång blivit bättre och bättre. Mänskligheten skulle alltså gå mot en allt högre grad av fullkomning. Den tanken associerar jag till det lilla jag vet om Hegel och hans absoluta ande. Jag ställer inte upp på det. Mycket har förändrats i människans historia men att tala om framsteg är missvisande tycker jag. Dynamisk tillväxt känns mer relevant. Ständigt når mänskligheten nya höjder men lika ofta tangeras bottennoteringar. Spänningen som finns mellan dessa ytterligheter tycker jag är en bra metafor för mänskligheten, både på micro och macronivå. Ricoeurs dynamiska tillväxt kan jag även relatera till själva forskningsprocessen, åtminstone den humanistiska. Forskaren som människa växer i takt med det ämne han utforskar. Samtidigt som kunskapen ökar och förståelsen djupnar utvecklas forskaren som individ. Att kalla detta ett framsteg är kanske relevant för forskaren själv men att överföra det till mänskligheten är att gå för långt. Ibland gör nya upptäckter att gammal kunskap blir totalt irrelevant. Ofta kan till synes nyttig kunskap användas i destruktivt syfte. Det finns hela tiden en spänning mellan dessa ytterligheter och jag skulle snarare säga att det är spänningen som ökar istället för att tala om framsteg, som är ett alldeles för positivt laddat ord.

Denna utvikning från ämnet visar på vad en sida av hermeneutiken kommit att innebära för mig. Genom att vara öppen och låta det ena ge det andra, utan krav på omedelbar utdelning i form av intelligenta svar, kan man i många fall komma ut på andra sidan med betydligt djupare kunskaper än innan. Att göra sig medveten om detta och bygga in det i sin världsbild är viktigt, anser jag. Genom att skaffa sig en beredskap om att kunskap kan komma till en när som helst, ökar chanserna att kunna tillgodogöra sig den. Hermeneutik i den meningen skulle innebära ett specifikt vetenskapligt förhållningssätt och det kanske inte ligger allt för långt från ordet konstfärdighet, som vi talat om på kursen.

"Lust att lyssna och en närhet till tvivel" är ett av många citat som kursen gett och som jag i framtiden kommer att bära med mig. Även det kan integreras i det vetenskapliga förhållningssättet. Om denna min inställning och uppfattning av hermeneutik har någon relevans kan kanske diskuteras. Det ligger i så fall helt i linje med mina tankar. Om man är ärlig och presenterar sin syn och samtidigt är beredd att lyssna på hur andra ser på samma sak kan man genom resonerande nå fram till en djupare och mer mångfacetterad förståelse. Man får inte vara rädd att slakta sina heliga kor, de hör ändå inte hemma inom vetenskapen.

Svenskt Näringslivs syn på forskning

Läser ännu en artikel om friskolor skriven av företrädare för Svenskt Näringsliv, som försvarar företagens rätt att tjäna pengar på skola och utbildning. Jag läser argumenten som forskare, med stöd i mina kunskaper om hur kunskap blir just kunskap och med erfarenheten som mina 20 år i akademin gett mig. Om debattartikeln ger en representativ bild av Svenskt Näringslivs förmåga att tillgodogöra sig vetenskapligt grundad kunskap är vi alla illa ute. Låt min förklara hur jag tänker. Annika Lundius och Anders Morin skriver.

Motståndarna till vinstsyftande friskolor och det fria skolvalet har två huvudargument. För det första hävdas att vinsten prioriteras framför kvaliteten. För det andra hävdar man att det fria skolvalet leder till att elever med invandrarbakgrund eller med lågutbildade föräldrar missgynnas. Båda argumenten är sannolikt lika fel.

Det finns massor av andra argument mot vinstsyftande friskolor, men det är dessa argument som valts ut av debattörerna, för att de anser sig kunna försvara dem. Hur kan en skola som har som syfte att generera vinst till ägarna vara bättre på att utbilda elever än en skola vars ENDA syfte är att ge samhället tillbaka mesta möjliga kunskap? Argumenten som stödjer den tanken håller debattörerna inne med. Varför? För att det inte finns några sådana argument eller några studier som ger stöd åt tanken? Det får vi som läsare inte veta något om.

Lägg märke till att Svenskt Näringsliv inte ens själva är säkra på att det är så. Sannolikt har meningsmotståndarna fel, SANNOLIKT. Så skriver man när man för att villa bort läsaren och det går kanske ett ett otränat öga förbi, men inte någon med vana att granska vetenskapliga texter. Den som har en gedigen utbildning och som är intresserad av hur kunskap blir kunskap och den som tar sig tid att läsa hela texten, noga, ser bristerna i argumenteringen och den bedrägliga retoriken.

Om en skola har som syfte att generera vinst och om detta löfte till ägarna ska kunna uppfyllas krävs självklart att organisationen underordnar sig detta krav och allt som tar fokus från utbildningen går ut över kunskapskvaliteten. Det är inget argument som behöver underbyggas, det är ett axiom. Barn som går i vinstsyftande skolor är där lika många timmar som barn som går i andra typer av skolor och får följaktligen mindre kunskap, givet allt annat lika. Vinst i ett företag genereras inte utan möda, fokus och ständiga effektiviseringar. Det är tid som skulle kunna läggas på lärande och utbildning, eller investeras i verksamheten för framtida förbättringar. Redan här faller hela artikeln som ett korthus, men låt oss läsa vidare.

Två viktiga forskningsrapporter, som kommit under de senaste två åren, ger en helt motsatt bild. I en av rapporterna visas att ju större andel friskoleelever i grundskolan som finns i en kommun, desto högre blir de genomsnittliga resultaten i grundskolan och gymnasieskolan för eleverna, och desto högre är sannolikheten för universitetsstudier. Detta gäller även för de elever i kommunen som går i kommunala skolor (Böhlmark & Lindahl 2013).

Den andra rapporten, som nyligen publicerades, undersöker om 1992 års skolvalsreform har haft olika effekt på elevers utfall i skolan och på arbetsmarknaden, beroende på elevernas familjebakgrund. Reformen öppnade för friskolor att etablera sig och även för val mellan kommunala skolor. Studien tyder på att reformens effekter är positiva eller neutrala för alla grupper av elever. Det finns inte några tecken på att elever med lågutbildade eller utrikes födda föräldrar har missgynnats av reformen (Edmark, Fröhlich, Wondratscheck 2014).

Två artiklar kan aldrig någonsin anföras som bevis för något. Vill man försöka bevisa något -- vilket samhällsforskare för övrigt inte sysslar med, för frågor som rör kunskap, kultur och utfallet av kollektiva processer, vilket är vad vi har att göra med här, går aldrig att bevisa -- krävs mycket med kött på benen. Dessa två artiklar har snurrat runt och visats upp på otaliga ställen och i olika sammanhang, av grupper och individer som försvarar vinstsyftande skolors existensberättigande.

Rapporterna sägs vara viktiga, men det är bara för att de ger stöd åt Svenskt Näringslivs försvar för skolor som prioriterar vinst framför kunskap. Vetenskapliga artiklars värde (och detta skriver jag även om jag är kritisk till att det kommit att bli så) bestäms av VAR de publiceras, inte av vilka åsikter de ger stöd åt, vilket för övrigt alltid är en tolkningsfråga. Det företrädarna för Svenskt Näringsliv här gör är alltså att ge sken av att det är ställt bortom varje rimligt tvivel att vinstsyftande (bara ordet säger allt, vinstSYFTANDE) skolor kan producera kunskap utan att kvaliteten påverkas. Vi läser vidare.

Även om dessa studier talar sitt tydliga språk till förmån för vinstsyftande friskolor och fritt skolval får politiken inte slå sig till ro. Om ett friskoleföretag går i konkurs finns ingen lag som skyddar eleverna på skolorna så att de kan fullfölja sin utbildning, vilket är en klar brist. Detta vill vi ändra på. En utbildning är en investering och individens rätt ska värnas.

Studierna talar som sagt inget tydligt språk. Det handlar om två olika studier som Svenskt Näringsliv hämtar stöd från, varken mer eller mindre. Jag vill fokusera på det som kommer efter, det som handlar om konkurs. "Om ett friskoleföretag går i konkurs ...". Om ägarna låter skolan de startat gå i konkurs och därmed lämpar över ansvaret för eleverna på andra, då har de inte i skolans värd att göra. Ett samhälle som låter skolor gå i konkurs är ett samhälle som prioriterar pengar framför kunskap och människor. Varför ska vi införa en ny lag för att råda bot på ett konstruerat problem? Vem betalar kostnaderna för att ta fram en sådan lag, alla utredningar som krävs innan den kan träda i kraft? Gör Svenskt Näringsliv det, eller ska även den kostnaden bäras av samhället? Hur tänker vinsternas försvarare? Om det får vi sväva i ovisshet.

Kunskap är ingen produkt, ingen vara bland andra varor. Det visar visar sig i upplägget av akademin och i organiseringen av arbetet med att ta fram ny kunskap. Det finns det exakt hur mycket stöd för som helst och inga studier som indikerar att det skulle finnas några som helst tveksamheter om. Vill vi bygga en skola som ger oss mesta möjliga och bästa kunskap kan vi inte tillåta att skolor går i konkurs eller att deras syfte är att generera vinst. En skola värde namnet kan och ska bara ha ett syfte: KUNSKAP!

Märk väl att jag inte tagit ställning i friskolefrågan här. Jag har bara läst debattartikeln, som författats som försvar för vinstdrivande skolor, med en forskares kritiska blick. Det borde fler göra och det borde vara skolans uppgift att lära elever och studenter hur man gör och vad som krävs för att man ska kunna hävda något.