Verkligheten 1

"Jag delar inte den bilden", är en del av Alliansens strategi för att vinna valet. Min strävan här på bloggen är inte att driva politik, men jag tror alla förstår var jag befinner mig på den politiska skalan. Det är också poängen, att vara tydlig. Jag är intresserad av samhället och jag har en politisk ståndpunkt, men min uppfattning ryms inte inom de snäva gränser som partipolitiken sätter och den inordnar sig inte självklart och i alla lägen höger/vänster-skalan. Jag sysslar med vetenskap och utvecklar kunskaper, vill veta och förstå och är nyfiken på både politiken och samhället, för båda är delar av kulturen. Kultur är mitt forskningsobjekt. "Jag delar inte den, eller din, bild(en)" är därför intressant på många olika sätt. Det är uppenbart att det är en strategi som tagits fram av någon för att möta en viss typ av kritik, för att slippa debattera känsliga frågor. "Krona för krona" är ett annat inslag i Alliansens strategi för att vinna valet. Båda strategierna handlar om verkligheten, om sätt att se på och närma sig verkligheten. Politik, samhället och kultur handlar om just det, om verkligheten. Det är den jag studerar. Och även om Alliansen inte tänker på det handlar deras valstrategi om att utmana uppfattningen om verkligheten.

Denna bloggpost handlar inte om Alliansen, det är bara en ingång till ämnet och frågan som ska vändas och vridas på här. Ämnet för dagen är som rubriken antyder: Verkligheten. Alliansens valstrategi är ett lika bra sätt att inleda som något annat, för allt handlar om eller relaterar till verkligheten. För att komma vidare in i denna högst komplexa fråga konsulterar jag Filosofilexikonet, som citeras på Wikipedia. Där står följande att läsa.

Verklighet (engelska reality; franska réalité; grekiska energeia; latin actualitas, realitas; tyska Wirklichkeit) är ett begrepp som används särskilt inom filosofin och som betecknar både egenskapen att vara verklig/t och allt det som är verkligt. Förutom denna rent språkliga distinktion kan man urskilja två huvudbetydelser av begreppet. För det första kan det användas för att beteckna allt som är förverkligat, i motsats till endast möjligt, alternativt förverkligande i sig i motsats till möjlighet i sig. För det andra kan det användas för att kontrasteras mot det blott skenbara, det vill säga verkligheten sådan den falskeligen ter sig för någon observatör. Detta är exempelvis filosofen Friedrich Hegels användning av begreppet. Hegel skriver i början av sin Rättsfilosofi att "Det verkliga är det förnuftiga, och det förnuftiga är det verkliga".

Det finns en klassisk motsättning mellan tanken att verkligheten är det som våra sinnesintryck ger omedelbar kontakt med och en både religiös och filosofisk idé att det sinnena visar oss är en illusion eller en slöja som döljer en egentlig verklighet. I västerlandet kan denna tanke spåras främst till Parmenides och Platon. Enligt Parmenides är den sanna verkligheten ett homogent ändligt klot, medan den enligt den klassiske Platon i Staten och andra verk som Faidon utgörs av en högre tidlös och evig värld av begreppsliga idéer, som fungerar som urformer, "paradeigma" för sinnenas föränderliga verklighet. Dessa idéer erinrar om den hinduiska advaita vedanta-filosofin med dess idé om sinnevärlden som en Mayas slöja. Samma tankegång återuppstod på andra sätt senare hos Immanuel Kant, som skiljde på fenomenvärlden, det vill säga den gemensamma verklighet vi lever i via våra sinnen (den empiriska världen) och världen såsom den egentligen är, tinget-i-sig. Även Kant antar att dessa två är helt olika, men tillägger att vi inte kan veta något om tinget-i-sig. Kants filosofi ledde Arthur Schopenhauer till att än mer betona det hinduiska draget i dennes teori om att tinget-i-sig är viljan, den strävande urkraft som ligger bakom allting, inklusive våra själsliv och vars främsta egenskap är att aldrig bli tillfredsställd.

En sak jag lagt märke till genom att studera människors syn på mig och det jag säger och gör är att jag aldrig har räds stora frågor. Många gör uppenbarligen det och jag får ofta påpekanden om att jag gapar efter för mycket, att det inte går och så vidare. Underförstått och mellan raderna kan jag se att uttalandena och påpekandena handlar om att jag inte ska förhäva mig, att jag ska leva upp till andras syn på vad jag kan och vad som är en lämplig ambitionsnivå. Ibland görs jag och mina ambitioner till åtlöje. Det förstår jag inte och det är så vanligt har har pågått så länge jag kan minnas att sällan tänker på det. Men nu när jag ger mig i kast med verklighet, som i sanning är ett gigantiskt och enormt komplext problem, aktualiseras dessa minnen. För mig har det aldrig varit ett problem, för min ambition har aldrig och är aldrig (och absolut inte här) att lösa frågorna jag jobbar med. Ambitionen för mig har alltid handlat om att hela tiden vidga vetandehorisonten genom att fördjupning och bredd. Jag vill inte bli klar, jag vill ständigt bli bättre. Då är det som jag ser det en dålig idé att begränsa sig till frågor med givna svar eller problem med enkla lösningar. Och jag vägrar tro att kritikerna menar att jag inte är kompetent nig, för det har jag bevisat att jag är. Jag är docent och om man som docent inte själv får avgöra var gränsen för den egna förmågan går, ja då faller ju det tveeggade svärdet tillbaka på kritikerna och belackarna själva. Jag vet vad jag gör och jag gör det inför öppen ridå. Har jag fel tar jag som vanligt tacksamt emot invändningar. På det sättet kan vi alla lära oss mer, tillsammans.

Hegel är intressant, för hans resonemang är ett cirkelresonemang. "Det verkliga är det förnuftiga och det förnuftiga är det verkliga". Här tänker jag på fysiken och dess världsbild, som utgår från just den synen på verkligheten. Där är det matematiken, den rena logiken, som är verkligheten. Och den som förfäktar denna uppfattning har ett enormt kraftfullt verktyg i sin hand. Den som behärskar matematiken står i direktkontakt med verkligheten och har därigenom, i kraft av sitt kunskapsförsprång, makt över allt och alla. Dessutom, om hen vet mer än andra är det ingen som kan kontrollera kunskapen. Det ger makt. Några få fysiker ligger längst fram och deras roll liknar påfallande mycket det högsta prästerskapet inom världsreligionerna. Om förnuftet är verklighet har den mest förnuftige mest insyn, störst överblick och följaktligen mest makt. Alla andra förpassas till åskådarläktaren. Inser man detta förstår man vilken lockelse det finns i matematiken, för kan man bara förklara något med hjälp av matematik kommer värdet av kunskapen automatiskt att öka. Många ekonomer och samhällsforskare äro kallade och jag förstår bättre den framgångsrike professorn på Sorad (dit jag kom som inbjuden för att presentera mitt kulturvetenskapliga alkohol- och drogprojekt), som torrt avfärdade mitt projekt med följande ord: "Jag anser att alkoholforskning måste vara kvantitativ". Per definition alltså, ingen annan kunskap är värd något. Om inte det är en grandios hållning och enorm kunskapsambition då vet jag ingenting. Och det är som sagt inte så jag ser på min forskning.

Min syn på verkligheten har inga anspråk allt på att vara allomfattande. Jag vill förstå vad det innebär att leva som människa i världen och jag anser att allt för omfattande och långtgående sanningsanspråk hindar mig i denna min strävan. Därför blir stora frågor oproblematiska för mig, för jag har aldrig sagt eller tänkt att jag ska lösa frågan, det enda jag söker är ökad förståelse. Och det främjas genom att jobba med det som är svårast, utan andra anspråk och ambitioner än att göra mitt bästa, att alltid prestera på toppen av min intellektuella förmåga. Även om jag lider av svindel räds jag inte att blicka ut över den avgrund som öppnar sig vid gränsen för vetandet och den egna förmågan. Där trivs jag, för bara genom att vara där lär jag mig enormt mycket jag blir jag ständigt bättre. Hur bra jag kan kan bli kommer att visa sig den dag då allt tar slut eller om förmågan avtar. Där är jag inte än och jag hoppas att jag märker av det när den dagen kommer, annars litar jag på att någon påpekar det för mig och lovar att lyssna. Även det är en insikt, en mänsklig förmåga som man kan bli bättre på. Men det är svårt om man anser sig veta allt för att man kan räkna. Verkligheten är som jag ser det full av annat, också. Av sådant som inte går att räkna på. En fotbollsmatch, till exempel, vore inte en FOTBOLLSmatch om den gick att räkna på. Ovissheten är den central del av den komplexa helhet som gör fotbollen till just fotboll. Samma gäller livet och kulturen. Det är storheter som varken kan eller ska förklaras.

Min forskning handlar såldes om det som inte går att nå kunskap om, det som ligger bortom det vetbara och som bara går att förstå indirekt. Jag är med andra ord inte Hegelian. Jag är mer Kantian och är inspirerad av Schopenhauer, Nietzsche och Deleuze som alla är filosofer som tänkt och forskat om det som inte går att räkna på eller veta något säkert om. Svar som är givna på förhand kan jag bara inte uppbåda någon kraft och energi för att leta efter. Därför har jag problem med matten, för den intresserar mig inte, det är ett meningslöst verktyg för i samma stund som jag identifierat ingångsvärdena har jag svaret. Varför då forska och lägga tid och energi på projektet, tänker och reagerar jag. För att få makt och inflytande, som professorn på Sorad? Ja, kanske är det så enkelt. Forskare är lika mycket människor, precis som alla andra och med allt vad det innebär. Avundsjuka, lathet, girighet och liknande egenskaper finns lika mycket inom akademin som i det omgivande samhället.

Den kanske starkaste drivkraften för människan är viljan. Viljan att veta och begäret efter makt är två sidor av samma sak, två aspekter av mänskligt liv, av den delade verklighet som är din och min. Min forskning handlar om att försöka förstå, ständig är målet att försöka. Det är också min definition på begreppet sanning, som ligger nära begreppet verklighet: Låt oss göra ett försök, som är en tanke hämtad från Nietzsche. Försöker man inte får man inga svar, kommer man ingen vart och lär man sig inget. Utvecklas man inte och är man inte längre en människa. Viljan att leva är starkare än någon annan kraft. Livet är en urkraft, en del av verkligheten. En aspekt att räkna med om man vill förstå. Förklara den går dock inte, därtill är den allt för komplex och föränderlig. Förstå kan alla försöka göra och bli bättre på. Förklara får bara de bästa och de med mest makt.

Inte så konstigt alltså att den med makt tar sig rätten att hålla sig med en egen verklighetsuppfattning. Det är en av maktens alla privilegier, att inte behöva dela någon annans bild. Alliansen delar inte min bild av verkligheten i Sverige idag och professorn på Sorad delar inte min bild av hur man kan bedriva alkoholforskning. Ändå lever vi i samma verklighet. Bara en sådan sak gör ämnet intressant att reflektera över, anser jag. Om du inte delar den bilden har jag förståelse för det, för om alla hade samma bild och om verkligheten inte vore så pass komplex som den är skulle vi inte behöva forskare och forskning. Om allt vore givet på förhand skulle livet se HELT annorlunda ut.

Det var inte detta jag tänkte skriva om egentligen, men det var här jag hamnade. Verkligheten ryms så klart inte i en bloggpsost, det visste jag ju. Därför återkommer jag i frågan för att reflektera över det jag egentligen tänkte skriva om, vilket är arkitekten Michael Benedikt, som skrivit klokt om just verkligheten. Här finns en text om honom för den som vill skaffa sig lite överblick. Jag återkommer som sagt, senare idag, imorgon eller längre fram. Nu är det midsommar, semester och hela poängen med ledighet är att det ska vara kravlöst.