New Public Management? Ett övergrepp!

Du tar ett steg. Sedan ett till. Du har överblick och du vet vad och vart du vill. Alla kan känna igen sig i detta. Alla har mål för den närmaste tiden och på längre sikt. Och så länge det gäller mina mål är det oftast oproblematiskt. Om det bara kommer an på mig kan jag ta informerade beslut om framtiden. Samma när det gäller min ekonomi. Jag har koll på mina inkomster och kan planera även för oförutsedda utgifter, för jag vet vad som är sannolikt och så länge det handlar om mig går det att räkna på utfallet relativt långt in i framtiden. Min hälsa kan jag dock aldrig räkna med. Företaget jag arbetar på kan bli uppköpt och produktionen kan flyttas, eller … ja, ni fattar.

Lägg till ovanstående ekvation, en fru, några barn. Föräldrar, svärföräldrar. Ett av dina barn har dyslexi och adhd och det uppstår ständigt problem i skolan som tar fokus från din väg framåt, uppåt, utåt. Så får du problem med magen och oroar dig för din hälsa. Än så länge har du hyfsat koll på läget. Så dyker det upp en halvkriminell svåger, som på fyllan somnar med en cigarett i soffan. Ert hus brinner ner. Ni klarar er alla, utom hunden, som aldrig återfinns. Just när alla dessa problem är på väg att redas ut kommer beskedet att företaget du jobbar på ska spara pengar, eller för att tala klarspråk, produktionen ska halveras på grund av sämre lönsamhet. Du varslas och detta gör att du går in i en depression. Detta blir droppen som gör att din fru ger upp, träffar en annan och vill skiljas.

Detta händer så klart inte dig. Det är en helt osannolik historia, eller? Är det verkligen helt osannolikt? Visst kan du tänka dig likande scenarios. Helt klart finns det i allas liv saker som inte borde hända, men som kan hända och som i så fall ger livet en helt annan riktning. Planer och drömmar är alltid mer eller mindre osäkra. Detta vet vi och vi anpassar oss efter det, på olika sätt. Det går att vara mer ihärdig i sin strävan och det går att skaffa sig alternativa planer, för att på det sättet försäkra sig om att livet ändå ska bli bra, även om det inte blir som man tänkt sig.

Flytta nu fokus till samhällsnivå. Det är en annan ekvation. En långt mer komplex beräkning. Här händer saker, det som är osäkert för mig tas ut av andras osäkerhet och på det stora hela blir överblicken större. Vad helst kan aldrig hända, så det går att räkna på ganska mycket. Vi vet till exempel hur många barn som föds och hur stor andel av dessa som överlever, i normalfallet. Därför går det att räkna på behov av skola, utbildning och arbeten. Vi vet ungefär hur behoven ser ut, på en kollektiv samhällsnivå. Mycket, kanske det mesta, går att räkna på och förutse. Och detta är vad politik handlar om. Och så länge som politiken räknar på det sättet, så länge ekvationerna används på samma sätt som jag och du räknar på våra liv, finns inga problem. Så länge räknandet är en del av planeringen och så länge som räkningen relateras till och anpassas till verklighetens komplexitet och så länge det finns marginaler och handlingsberedskap för det oförutsedda. Till exempel naturkatastrofer, plan som flyger in i betydelsefulla byggnader och så vidare. Så länge politiken och handlingsplanerna för framtiden tar hänsyn till verklighetens icke-linearitet har vi gjort vad vi kunnat.

Det ser inte ut så idag. Idag tänker vi tvärt om som så att framtiden kan kontrolleras. Att mål garanterat kan uppfyllas, om kontrollen bara är tillräckligt rigid och utrymmena för individuell improvisation minimeras. Där och då, tänker man sig, kan vi ta kontroll över framtiden och leda mänskligheten mot nya och tidigare omöjliga nivåer. Med hjälp av New Public Management kan skolan, vården och samhället styras som ett projekt, mot på förhand bestämda mål. Än så länge har ingen katastrof inträffat, men å andra sidan har NPM bara på den senaste tiden börjat slå igenom. Är det klokt att fortsätta på den inslagna vägen? Vi vet att sjuksköterskor går på knäna, att det kommer att uppstå problem på akuter och förlossningsavdelningar i sommar. PISA-resultaten rasar … Allt fler mår allt sämre och osäkerheten för individen ökar. När företag, skolor och det offentliga sparar, för att uppfylla målen med en budget i balans, då går det förr eller senare ut över de anställda. Och när samhället sparar, skär ner och ser mer till budgeten och de uppsatta målen, är det medborgarna som drabbas.

Plötsligt är vi tillbaka till det där första steget, men nu är läget helt annorlunda och horisonten är en annan. I detta läge är mina förutsättningar helt andra. Jag måste räkna med andra saker och förbereda mig på andra scenarios. Och när jag agerar och tänker annorlunda, när mina mål för den närmsta framtiden och längre fram förändras, förändras samhällskalkylen. När jag röstar på ett parti som söker mitt stöd genom att lova sänkt skatt, för mig. Ja, då kommer det att få konsekvenser, inte bara för mig, utan för alla andra också.

SJ, Västtrafik och andra företag som jobbar på uppdrag av samhället läger anbud och kämpar för att få utföra tjänsterna som efterfrågas. I kampens hetta och för att inte riskera att förlora upphandlingen läggs ett lågt bud, tas en chans. Och det jublas när man ”vunnit”. Sedan kommer vardagen och aktieägarnas krav på lönsamhet går obönhörligen ut över de anställda, som tvingas hålla igen på sina lönekrav. Underhållet är en annan sak som går att skjuta på, för att inte riskera att budgeten spricker. Inom NPM finns inga ursäkter för att inte hålla budgeten. Hela systemet bygger på kontroll, uppföljning och garanterat utfall, överblickbarhet och kalkylerande. Ständigt ökad vinst, minskade kostnader och ökade intäkter. Mer, mer, mer för mindre, mindre, mindre. När man bygger bilar KANSKE det fungerar (och om det inte fungerar är den enda förlusten för samhället att företaget försvinner), men är det en skola, ett sjukhus, är det människors välbefinnande det handlar om, då är New Public Management förkastligt. En omöjlig dröm.

Allt och alla hänger ihop. Samhället är inte ett företag och fungerar inte som sådant. Framtiden är öppen och den går inte att räkna på, så när man budgeterar begår man ett övergrepp. NPM är ett manligt projekt som drivs av en testosteronstinn, frustande längtan efter att uppnå det ingen annan klarat tidigare. Kosta vad det kosta vill, för ingen av det räta virket förlorar, även om oddsen är hopplösa.  Krona, för krona drivs projektet mot nollpunkten. Det är det enda som betyder något, krona för krona. Därför hör den uppeldade makthavaren inte hur samhället skriker: Nej, nej, nej! Det går inte, vill inte, kan inte och orkar inte mer! Sluta, sluta, sluta! Makten tror sig vara engagerad i dominanssex och ju mer samhället skriker efter hjälp desto hårdare blir tagen. Övergreppet fortsätter, liksom lögnerna som rättfärdigar handlingen. Hårdare och hårdare. Försvaret lyder: Den anklagade delar inte den bild som målas upp av åklagaren!

Det finns en gräns. Liksom den våldtagna kvinnan kan förblöda kan samhället kollapsa under tyngden och pressen som NPM utsätter allt och alla för. Förövaren är vi, alla vi tillsammans. Vi gör detta mot varandra och det är vi som är offren. Vi, våra barn och jorden vi lever på.