Kunskap för kunskapens skull

Idag är det söndag på väldigt många olika sätt. Inget händer, inget görs. Kroppsligen och fysiskt, men tanken går inte att stänga av. Läser skönlitteratur och vilar inför upploppet av terminen, en sista ansträngning. I morgon är det bara vi lärare som vandrar i korridorerna på högskolan. Studenterna har sprungit ut och jobbar eller är lediga. Några har kompletteringar att göra, andra har tagit examen. Till hösten kommer en ny kull. Först ska vi dock ha semester. Högarna av uppgifter ökar inte längre, från och med nu minskar de. Då finns det tid för eftertanke och reflektion. Vad är det vi håller på med egentligen?

Tänker på hur mycket som förändrats i akademin och samhället. Tänker på hur synen på kunskap idag nästan bara handlar om mätbarhet, på att kunskapen har berövats sitt egenvärde. Det viktigare är att det går att rangordna och jämföra. Kunskap för kunskapens skull, som fick mig att börja studera en gång i tiden, har ersatts med kunskap som ett slags valuta att växla in mot pengar. Pengar för pengarnas skull har ersatt kunskapen som skolans viktigaste uppgift. Därmed har skolan och forskning blivit en angelägenhet för andra än lärare, forskare och elever/studenter. Andra aktörer blandar sig i och har synpunkter på styrning, organisation, mål och innehåll. Läroplanerna avlöser således varandra och än det ena, än det andra justeras. Det gasas och bromsas och beslut rivs upp. Kontinuitet, trygghet, tid för reflektion och frihet i sökandet efter vetande betraktas med skepsis. Hur skulle det se ut om en sektor i samhället fick agera på egen hand, så känns det som man tänker.

Anbuden om vad som bör göras och dem som känner sig kallade att dela med sig av sina åsikter om vad som är problemet haglar över skolan. Inte konstigt då att resultaten försämras och att kunskapen blir allt mer perifer. Och ju mer ändringar, ju mindre ro och tid för reflektion, ju mer kontroll och styrning, desto sämre går det. Som jag ser på saken är det självklart att det blir så. För kunskapen är inte längre i centrum. Kunskap för kunskapens skull anser vi oss inte ha råd med och man får som bekant vad man betala för.

Anders Q Björkman skriver om detta viktiga ämne på SvD och jag blir glad av att läsa. Hans syn på kunskap är min syn på vetande och tankarna rimmar väl med vad jag menar att en skola och en högre utbildning värd namnet ska vara och ägna sig åt. Inte kontroll av kunskap, utan främjande av intresse och sökande efter vetande. Mer kunskap för kunskapens skull är ingen kostnad, det är en investering i framtiden. Upprepar det, inte för att tjata, utan för att det uppenbarligen behövs. Björkman skriver.

Vad vi än kommer fram till, så finns det ingen quick fix. Bildning är inget man kan köpa, inget man bara kan låta sig fyllas med. Bildning måste man skaffa sig själv, genom hårt arbete – och naturligtvis med hjälp av goda lärare. Men det där med hårt arbete kommer man inte ifrån om man vill bli riktigt bra på någonting. Enligt forskning i ämnet expertprestationer som svensken Anders Ericsson, professor i psykologi vid Florida State University, har gjort, kan man till exempel inte bli en riktigt bra musiker utan att först ha tränat runt 10 000 timmar.

Tänker på hur annorlunda allt var om denna tanke var den rådande i skolans värld. Tänker att det är den enda läroplan vi behöver. Förslagen på lösningar och beskrivningarna av problemen i skolan handlar alla om enkla svar och lösningar. Och det hade säkert fungerat om skolans uppdrag vore ett annat än just kunskap. Vill man bli riktigt bra på något finns inga genvägar, det krävs 10 000 timmar och det går inte att snabbspola eller effektivisera. Ändå är det just det vi vill med skolan, (kostnads)effektivisera kunskapsprocessen. Vi stressar därför fram resultat, som går att mäta och rangordna med hjälp av och vi misstar det för kunskap. Och visst, det fungerar, ändra fram till den dagen då kunskap och verkligt är det enda som fungerar. Då står vi där och då är det försent.

Repetition är studiernas moder, övning ger färdighet och så vidare.
Men måste hårt arbete per definition vara negativt eller tråkigt? Kan det inte till och med vara lustfyllt?

Sökande efter kunskap är ett lustfyllt äventyr, om och bara om man får full frihet. Tråkigt och mödosamt blir det bara om vägen är utstakad på förhand och kontrollen av vad som görs är minutiös. Då blir sökandet till en transportsträcka och vägen till vetande slitsam. Om det är pengar man vill ha och om det är därför man studerar kommer kunskapen att förvandlas till ett hinder. Och då ligger det nära till hands att kreativiteten används för att hitta genvägar. Försök att fuska och förhandlingar om betyg ser jag som tecken på just det och det är inslag som ökar och det tvingar oss lärare att inför fler system för kontroll. Vi är inne i en ond cirkel som tar oss längre och längre från kunskapen och det vi egentligen vill med skolan. Mer kontroll, uppföljning, prov, betyg och mätningar hjälper inte, tvärtom!

I Daniel Kehlmanns kritikerhyllade roman ”Världens mått” (som filmatiserades i Tyskland 2012 – varför fick svensk biopublik aldrig se den?) möter vi matematikern Carl Friedrich Gauss och vetenskapsmannen Alexander von Humboldt. Den sistnämnde reste jorden runt för att med liv och lust bokstavligen talat mäta världen. Han kände glädje i att få fram ny empirisk kunskap, helt enkelt. Därför upplevde han ett lyckorus vid en ceremoni i Paris 1792, då man mätte det sista avsnittet av den longitud som löpte genom den franska huvudstaden. En tiomiljondel av sträckan mellan ekvatorn och Nordpolen skulle i form av en metallstav bli likare för alla framtida längdmätningar – en meter. ”Humboldt uppfylldes alltid av hänförelse när något mättes upp; denna gång var han berusad av entusiasm. Sinnesrörelsen gjorde att han inte kunde sova på flera nätter”, skriver Kehlmann, som alltså tänker sig att von Humboldt inte alls upplevde kunskapssökandet som betungande – för honom var det snarare frågan om hänryckning.

Pingsten är hänryckningens tid och det är just så som jag altid har känt inför kunskapen och det jag gör. Det är i sökandet efter kunskapen som jag finner glädje. Det är när vetandet växer som värdet av kunskapen ökar. När bitar faller på plats och förståelsehorisonten vidgas känner jag hänförelse, på riktigt. Det är längtan efter den känslan som driver mig vidare, som ger mig kraft att läsa, skriva och som inspirerar mig att ständigt lära nytt. Kunskap för kunskapens skull är det enda mål som skolan behöver och för att nå det målet måste dem som finns och verkar där känna sig litade på. Eget ansvar, både hos lärare och elever/studenter, är det enda som fungerar. Om det är kunskap vi vill ha. Idag tar någon annan ansvar. Skolan intygar och garanterar i nuvarande betygssystem att ett visst, på förhand bestämt mått av kunskap har uppnåtts. Även om det är omöjligt i praktiken. Om eleverna själva fick ansvar för att bevisa vad de faktiskt kan och om lärarnas arbete byggde på tillit skulle kunskapen ställas i centrum på riktigt och verkligt vetande vara målet. Hänryckningens tid är här. Låt oss inspireras av det, istället för att betrakta lusten att lära med skepsis.

Hur kan vi få skolelever att känna sådan lust? För vi vet ju alla att det kan vara en ren njutning att ta in kunskap, att lära sig något nytt – att inse matematikens skönhet, förstå historiska sammanhang eller kunna rabbla de tyska prepositioner som styr dativ och ackusativ. Inget av detta lär nämnvärt öka vår anställningsbarhet – något skolpolitiker annars gärna fokuserar på – men det kan faktiskt vara förenat med lustkänslor att veta. Kunskap för kunskapens egen skull. 

Om vi kan förmedla sådan kunskapstörst, till våra barn – och här måste naturligtvis också föräldrar bidra – så kommer nog det hårda arbetet, disciplinen och anställningsbarheten av sig själv. Fägringen må vara slut vid höstens skolstart, men om vi kan få lusten att hänga kvar så finns möjligheten att vi med tiden skapar en riktigt bra skola. Som en sidoeffekt höjer vi kanske resultaten i Pisa-mätningarna.

Exakt, det är så det fungerar. Resultaten kommer av sig själv. Den som har kunskap kommer förr eller senare att använda den, det går liksom inte att undvika. Och när befolkningens samlade kunskaper växer kommer fler att oftare se möjligheter och problemen kommer lättare att lösas. Betyg som inte backas upp av verklig kunskap gör ingen glad och det kostar pengar. Kunskap för kunskapens skull ser ut som en utgift, men ju mer man satsar på den desto mer får man tillbaka och desto mindre möda krävs för att uppnå resultat. Kunskap för kunskapens skull är en positiv spiral, till skillnad från den onda, nedåtgående spiral vi är inne i nu.

Det finns ingen quick fix, bara hårt arbete. Lustfyllt arbete, i frihet. Låter det som en paradox? Det är en paradox, men den är inte mindre verklig för det. Kulturen och alla levande, dynamiska processer är paradoxala, det är det fösta man lär sig när man studerar kultur. Fast det är klart, den typen av kunskap anses ju inte vara värd något. Humaniora varnar man ju studenter för att läsa. Så går det som det går också ... Förr eller senare kommer vi att inse det. Under tiden fyller jag väntan, hänförd av sökandet efter kunskap, för kunskapens skull.