Filantropin isärplockad

Filantroper är människor som ofta och lätt beundras. Ibland omtalas dessa individer som själva samhällets stöttepelare, allas vårt hopp. Filantropers insatser genom historien lyfts fram som exempel på filantropins samhällsbärande funktion. En sådan som Tove Lifvendahl har gjort det till sin uppgift att lobba för att underlätta för filantroper att skänka pengar, till exempel genom skattesubventioner där den som skänker pengar till välgörenhet får göra avdrag för detta i inkomstdeklarationen. En dålig idé, tycker jag. För det är en tanke som bara uppstår i samhällen där det är möjligt för några få att bli enormt rika, vilket gör något både med den rike och med samhället i stort. Livendahl skriver på ledarplats i SvD om just detta och hennes ord får bilda utgångspunkt eller resonansbotten för mina tankar om kultur idag. Hon skriver, ganska raljant, om vänsterintellektuellas tankar och åsikter.

Nå, om ärvda pengar och miljardärer ska betraktas som ett stort samhällsproblem, är lösningen lätt inringad. De var förra året 136 personer. Det är bara att uppmana dem att flytta. Säga: vi vill inte se er, era barn och förmögenheter här. Tala nypolitiska: ni river/sliter/drar isär vårt samhälle. Är ord otillräckliga går det med politiska medel förstås att mota iväg dem rätt enkelt: återinför en redig arvsskatt. Det har vi provat förr, och vet att det fungerar. Ja, det var så effektivt att den sammantagna skatten ibland överträffade värdet av dödsboet, beroende på när aktier eller fastigheter försåldes. Äldre förmögna flyttade utomlands som på pärlband.

Lifvendahl missar hela poängen och själva grundtanken när hon tar dessa 136 individer i försvar. Det handlar inte om individerna, som säkert är lika goda och vill lika mycket väl som alla andra i samhället. Det är inte dessa 136 individer som sliter itu samhället och rubbar balansen. Problemet är inte att dessa människor lyckats med vad de nu lyckats med (för en del av dem har uppenbart inte själva arbetat ihop till förmögenheten, den är inte sällan resultatet av arv eller ren tur). Problemet är att makt allokeras och koncentreras till några få individer som på det sättet får enormt inflytande över hela samhället. Låt säga att en av dessa 136 individer får för sig att hen är bättre än kreti och pleti, då kan denne någon påverka samhället i en för alla olycklig riktning. Filantropins förespråkare talar bara om och lyfter endast fram allt gott som rika människor gör, som om bara det faktum att det är rika gör dem goda. Dessa 136 individer är liksom alla andra sammansatta personligheter.

Lifvendahl vänder sig mot retoriken och vänsterkritiken, som riktas mot den där enda lyckligt lottade procenten som blivit groteskt rika i och av vårt samhälle. Hon är kritisk mot synen på dessa, som hon verkar betrakta som ömtåliga, människor. Hon värnar deras intresse på ett rörande sätt och jag hoppas att hon är lika välvilligt inställd till tiggare och fattiga, som delvis är med om att sponsra de rikas väg till rikedom genom att hålla nere lönerna, vilket leder till sänkta kostnader för den som vill tjäna pengar på andras arbetsinsatser.

Den mjuka makten är inte oväsentlig. Det spelar roll vad för sorts attityder som odlas. I det jämlika Sverige har förmögna återkommande använts som en av våra mest omhuldade klichéer för satir och politisk mobilisering. Men den schablonmässiga inställningen har också bidragit till att pengarna har lagts på hög. Det är synd.

Finns det belägg för att det är den ogina synen på rika människor som får dem att samla pengar på hög? Högst tveksamt! Och vore det så talar det snarare för en mer radikal utjämningspolitik, riktad mot just de där fåtalet som befinner sig i den absoluta förmögenhetstoppen. Låt säga att man beslagtog hälften av deras pengar, det skulle innebära enorma summor till samhällsbygget. De skulle ensamma kunna lösa en rad samhällsproblem som rör den sämst lottade halvan av befolkningen. Barnfattigdomen, till exempel, skulle kunna utrotas. Det finns många behov och hål att fylla. Lifvendahl och jag ser olika på dessa saker. Hennes lösning är istället att underlätta för de gynnade få.

Dock finns bättre alternativ till att motverka det än att beslagta rikedomar genom skatt. Det är att uppmuntra förmögna att använda pengar som riskkapital och till filantropi. Styrkan med sådana pengar är att de är fria från politisk opportunism – de behöver inte användas för att vinna val. Riskkapitalet ger viktig utvecklingskraft i näringslivet. Filantropiska pengar behöver inte generera ekonomisk vinst, men den samhälleliga vinsten kan vara oskattbar. Låt mig ge några exempel:

1) Förra onsdagen skrevs rättshistoria i Sverige, när Högsta domstolen för första gången dömde ut skadestånd till en person som fått sina grundlagsrättigheter kränkta av staten. Detta efter tolv års kamp i sex rättsinstanser.

Den unika domen hade inte kommit till stånd utan insatserna från Centrum för rättvisa. Det är en insamlingsstiftelse som helt förlitar sig på gåvor och anslag från enskilda. Den tar inte emot bidrag från stat eller kommun, politiska partier eller intressegrupper, som fackförbund och arbetsgivarorganisationer. Ofta är dessa instanser nämligen svarande part, vilket skulle försvåras om det fanns finansiella beroenden.

Lysande, men att just den organisationen skulle stå och falla med de där 136 enormt rika människorna återstår att bevisa. I ett samhälle med mindre klyftor och skillnader kan fler skänka pengar och om fler kan skänka blir spridningen på fler olika insatser större. Det finns ingen garanti för att den som är rik bryr sig om sådant som är bra för sammanhållningen i samhället. Filantropiska pengar används ofta för att bygga äreminnen över den som blivit rik och berömd, för att öka deras berömmelse.

2) Många av Sveriges muséer hade exempelvis heller aldrig existerat om inte somliga konstsamlare valt att ställa sina konstskatter till förfogande, både genom att låna ut konsten, men också genom att donera till eftervärlden. Sven-Harrys konstmuseum som öppnade i mars 2011 är ett av dem. Filantropiska insatser möjliggör också för de smalare segmenten inom kulturutövandet att skapas, bland annat ljudteatern Audiorama – den första i sitt slag i norra Europa.

Behöver Sverige verkligen fler konstmuseer? Vore det inte bättre att införa medborgarlön för att på det sättet göra det lättare för fler att utöva konstnärskap, istället för som idag att förlita sig på några få enormt rika individers godtycke? Att ensidigt uppmärksamma det goda som görs av några få lyckligt lottade är både orättvist och missvisande. Hur tjänade de sina pengar? Det borde spela roll för bedömningen ifall förmögenheten byggts på smutsiga oljepengar, barnarbete eller genom ett företag där man har justa lönevillkor och tar hand om sina anställda (fast sådant företagande är inte lika lönsamt och leder inte lika ofta till enorma rikedomar).

3) Baltic Sea 2020 är en privat, oberoende stiftelse grundad 2005 av finansmannen Björn Carlson som gjorde en privat donation på 500 miljoner kronor. Stiftelsen är inte knuten till någon statlig, privat eller annan aktör, och har som mål att fram till år 2020 ha förbrukat kapitalet på konkreta åtgärder för att bidra till att vända den negativa utvecklingen i Östersjön. De fyra områden som prioriteras är restaurering av kustzoner, fiske, övergödning, film/opinion.

Självklart en mycket bra insats. Björn Carlsson ska ha all heder för detta. Men för att jag ska kunna bedöma handlingens värde måste jag veta hur stor procentandel av Carlssons sammanlagda förmögenhet som skänkts, för det är så klart inte storleken på summan som räknas, utan storleken på uppoffringen. En mindre rik medborgare som skänker en lika stor andel av sin förmögenhet är naturligtvis lika god även om summan i kronor och ören blir mindre. Om denna effekt hör jag inget. Jag hör och läser bara om hur beundransvärda dessa 136 individer är, om hur mycket pengar de skänker. Inget om hur mycket intjänandet av pengarna kostat samhället. Ska frågan debatteras ska det göras på ett förutsättningslöst sätt, annars blir det bara politisk retorik, och den tar ju Lifvendahl avstånd från.

Det är inte som det låter i vulgärretoriska sammanhang, att ”filantropi gör människor beroende av allmosor”, utan att samhället kan växa på bredden och djupet genom verksamhet som aldrig annars hade blivit av. Många ideella organisationer och forskningsinstitutioner är beroende av att enskilda personer, stiftelser och företag stödjer verksamheten.

Inget att invända mot här. Men frågan handlar ju inte om värdet av frivilliga insatser, utan om vilket samhälle vi vill bygga. Frågan handlar om det är bra eller dåligt att stora rikedomar förvaltas av några få och vad växande klyftor gör med samhället som helhet. Som jag ser det är det bättre att fler kan skänka lite pengar, än att några få kan skänka stora summor.

Det här behöver vi mer av. Fria pengar som sätts i arbete och utvecklar, skapar nytt och gör nytta. Som driver innovationer på alla upptänkliga områden inom samhället. Som bidrar till ett högre mått av självständighet och oberoende av välvilja från den politiska makten.

Här tror jag återigen att om det är innovationer som är syftet då uppnås det bättre genom att fler behöver oroa sig mindre för att få mat på bordet och tak över huvudet. Betänk att det var en klok fördelningspolitik och minskade klyftor som gjorde Sverige till ett föregångsland, inte en liten privilegierad adel som kämpar för sin egen familjs ära.

Men Sverige är ett land där filantropin bland förmögna inte är så utbredd. Varför? Svaret är enkelt. Om det finns en dominerande inställning att rika människor förtjänar förakt och misstänkliggörande, och förmodligen har fått sina tillgångar på ett omoraliskt sätt, kommer de att hålla en låg profil. Om vi i föraktfulla ordalag dömer ut förmögnas samhällsutvecklande insatser som något som görs enkom för att givaren ska må bättre (vilket ju alla oavsett inkomstnivå gör av goda handlingar), kommer färre tycka det är mödan värt.

Varför är det bara "filantropin bland förmögna" som räknas? Det förstår jag inte! Enormt rika människor har stor makt och det kan aldrig vara synd om dem. Samhället behöver dem inte, men de behöver samhället. Jag tror inte på tanken att någon ska hindras från att försöka bli rik, men jag vill inte leva i ett samhälle där bara den som är obscent rik kan ge och där bara riktigt stora gåvor räknas. Jag tror att ett hållbart samhälle byggs underifrån, av många medborgares gemensamma insatser och att minskade klyftor gynnar en sådan utveckling. Jag tror att det kostar mer än det smakar att få ta del av de enormt rikas gåvor. Tvärt emot Lifvendahl tror jag att Sveriges 163 miljardärer är ett tecken på hur stora problem vi har i vårt land.

Nej, problemet är inte Sveriges 136 miljardärer. 85 procent av dem har blivit förmögna genom att de och tidigare släktingar grundat företag som har skapat enorma värden för vårt land. Det verkligt problematiska är att deras omgivning slentrianmässigt använder dem som politiska slagträn istället för att nyfiket och välkomnande efterfråga deras ytterligare potential som samhällsutvecklare.

Det är inte individerna som är problemet, absolut inte! Det är växande klyftor i samhället som skapar problem för det stora flertalet och dessa problem kan bara lösas genom att göra det svårare att samla förmögenheter på några få individers händer. Vem är mest värd i samhället, den som startar ett företag, eller den som genom dagligt slit är med om att bygga det?