Världen samhället, kultur och följaktligen högre utbildning,
är en icke-linjär process av tillblivelse, ett flöde av förändring där det ena
påverkar det andra och där det aldrig finns någon väg tillbaka, bara olika vägar framåt.
Dagens studenter har gått igenom en helt annan grundskoleutbildning än
gårdagens. Omvärlden har förändrats och fortsätter förändras, liksom verksamheternas ekonomiska förutsättningar. Jag oroas över förändringens riktning och farorna som lurar i den riktning vi rör oss mot. Med växande förtvivlan tvingas jag se på hur den miljö jag sökte mig till för att lära och utveckla kunskaper i, med oroväckande hastighet håller på att förändras från grunden, från att ha fokuserat på innehållet till att nu allt mer fokusera på formen. Och när det steget väl tagits, när den förtöjning som kunskapen utgjort släppts, förvandlas verksamheten inom akademin. Idag håller universitet och högskolor på att bli produktionsenheter med fokus på ekonomi och resultat, istället för dynamiska kunskapsfabriker med sökande efter vetande och frågorna i centrum.
Jag vill fortfarande veta och förstå, men det finns allt mindre tid för det och allt mer fokus läggs på annat. På kontroller och uppföljningar, kursplaner, kvalitetssäkring, målformulering och en ständigt växande administration som likt en gökunge äter tid och utrymme som tas från tid för arbete med studenternas lärande och den egna kunskapsutveckling. Det räknas och mäts och kontrolleras och fokuseras på formen. Allt mindre tid ägnas åt innehållet, kunskapen och arbetet med att lära sig söka och värdera kunskap. Faran ligger i att det idag arbetas mer än någonsin. Det strömmar väg- och mätbara resultat från Högskolan och forskningens plats i medierna är given. Tyvärr har forskarnas roll i sammanhanget reducerats till ett slags statister som hämtas stöd för. Forskning är bara intressant om och när den ger någon med makt stöd, inte för att kunskaperna fördjupas och för att vetandet har något värde i sig.
Missnöjd både kan och bör man vara, för det skulle kunna
vara så mycket bättre. Både skolan och högre utbildning samt forskning. Medlen skulle kunna användas effektivare, kunskapen skulle kunna bli mer användbar och det kritiska tänkandet kan och bör utvecklas. Kort sagt, hela verksamheten skulle kunna bli mer hållbarhetsinriktad. Utbildningssystemet bekostas av det allmänna och ska tjäna
samhället och medborgarna, absolut. Men hur? Här finns en uppenbar risk, för om och så länge kunskap betraktas som en kostnad fjärmar vi oss från innehållet och vetandet underordnas formen (det som går att väga, mäta, räkna) och då har skola och utbildning förvandlas till en produktionsenhet istället för en understödsverksamhet. Idag har företag och ekonomer allt för stort
inflytande över verksamhetens riktning. Fokus på resultat, på pengar och lönsamhet eller tillväxtorienteringen som ledningen av universiteten idag tvingas anamma är förödande
för kunskapsutvecklingen, och detta riskerar i sin tur att undergräva
hållbarheten i samhällsprocessen. Kortsiktiga mål och ekonomiska hänsyn premieras, på
bekostnad av framtida behov. Om vi såg på utbildning som en investering för framtiden istället för ett sätt att tjäna pengar idag skulle det göra all skillnad i världen, utan att något måste förändras i grunden.
En viktig orsak till att det är som det är, handlar om den
rådande (och kunskapsignoranta) uppfattningen om att sanning är ett begrepp
formulerat i bestämd form singular. Denna syn går ut på att det som fungerar,
det fungerar överallt, på samma sätt. Därför sneglar man och tvingas av landets
regering att anamma en och en enda ledningsfilosofi, även för verksamheter som fungerar på helt olika sätt. Ekonomin sätts i
första rummet, och såväl kunskapen, studenterna, forskare och bedömningarna av
resultatet tvingas anpassa sig efter detta. Resultatet blir att kunskapen förlorar i pregnans,
kvalitet och på sikt även i användbarhet. Ämnen som har särskilt svårt att passa in i (den
enda) mallen tvingas ut (Kulturvetenskap och Humaniora, till exempel) när fokus ligger på resultat och form. Ämnen utan omedelbar koppling till lönsamhet, som utvecklar kunskaper som behövs för integrering, värdering och ökad bildning. Vill se ett tydligare fokus på helheten, dynamiken och förändringen.
Den enda kunskapen som anses vara värd att bevara och
utveckla i dagens samhälle är kunskap som gynnar företagen och ekonomin i en mycket snäv mening. Tidsperspektivet för
kunskapsutvecklingen är den samma som företagens, kvartalsinriktad.
Investeringar för framtiden, nödvändiga hänsyn som krävs för att bygga ett
hållbart samhälle betraktas som kostnader, medan organisatoriska beslut som på
sikt riskerar att kosta enorma summor betraktas enligt samma logik som budgetmässigt
nödvändiga. Enligt rådande syn på vad man kan och bör göra, när fokus på innehållet förlorats. När skolan förvandlats till en resultatenhet. Fler och tidigare betyg, mer utvärderingar och tydligare fokus på formen är en del av problemet, inte lösningen. Det är orsaken till kunskapens utarmning, inte vägen fram, inte en lösning. Resultatet är att vi som samhälle, med öppna ögon och helt
medvetet, med ett slags välinformerad ignorans, håller på att undergräva själva
det fundament som allt annat vilar på: KUNSKAP.
Till vad ska resultatet av det vetenskapliga arbetet
användas? Varför ska man forska? Hur implementerar man på bästa sätt den
kunskap som växer fram på Universitet och högskolor? För vem finns skolan, högre
utbildning och forskning? Beroende på hur man svarar öppnar sig olika
möjligheter för vidare förändring, och andra vägar stängs. Som alltid, överallt, är
det bara i och genom faktiska konsekvenser som det går att bilda sig en
uppfattning om värdet på en reform. Och konsekvensen av nuvarande kunskapssyn och organisering av skola och utbildning är att Sverige befinner i fritt fall. När kunskapen utarmats tillräckligt, på grund av kortsiktigt ekonomiskt tänkande, finns snart ingen väg tillbaka och att bygga nytt från grunden är enormt kostsamt. Det är inte ekonomin i sig som är problemet, det är synen på kunskapens värde och kortsiktigheten i tänkandet.
Jag vill se en skola och en högre utbildning samt forskning som utgår
från folkets (d.v.s. breda lager av befolkningen) långsiktiga behov, inte företagens och politikens kortsiktiga och verksamhetsinriktade mål. Det är där allt
börjar och samhället utgår från, från människorna och deras behov av trygghet och
stimulans. Detta fokus, på kunskapen, innehållet och människorna, är en självklarhet som gått förlorad. Och det har gjort att lösningen blivit en risk och att vi idag släcker eld med bensin. Ju mer vi gör för att lösa problemen som hela tiden uppstår desto större blir risken och problemen.
Att jag skriver detta och att jag ser det jag ser är ett resultat av mångårig humanvetenskaplig forskning som hela tiden bedrivs i motvind och utan uppskattning från systemet jag verkar i. Som tur är finns det studenter och andra aktörer som ser och förstår, som ger inspiration och kraft och mod att fortsätta arbeta för att försöka höja värdet på vetandet och för att placera kunskapen i centrum. Bara så kan vi hoppas på att få en skola värd namnet och ett utbildningssystem som ger oss avkastning på insatt kapital, istället för att generera pengar.
Vetandets värde är större än allt!
Jag tycker det skulle vara intressant med en lite mer förutsättningslös diskussion angående "fokusera på formen". Jag förstår känslan av motvind - men hur var det med flyktlinjer, ur motvinden? (ur tudelningar som form/resultat-innehåll/kunskap). När och hur är det att man börjar fokusera på form? Kan den enas "form" vara den andras "innehåll"? Vad slags konflikter utkämpas runt den här uppdelningen? (anklagelser om "tomma fraser" och substanslöshet t ex), det eviga kämpandet för att "komma i form"..
SvaraRadera..och jag skulle vilja säga att undrandets värde är större än allt, i en förunderlig värld.
SvaraRaderaUndran är ju vägen till vetande, så jag kan bara hålla med Ann-Helen! Vill se mer förundran i världen, för det leder till fler frågor och mer fokus på frågan som i sin tur gör att efterfrågan på kompenens att ställa frågor ökar och det leder till mer fokus på vetandet och mindre på poängen och examina. Vad gäller form får jag fundera vidare. Ber att få återkomma i den frågan.
SvaraRaderaEnligt min erfarenhet, så kan form bli aktuellt när det råder osäkerhet. Tänk t ex på hur populära vissa etikettrådgivares spalter har blivit, där all möjlig osäkerhet i relationer ventileras och man söker en form som fungerar, som är rätt för relationen och de förväntningar som finns där. Form kan bli aktuellt när det sker förändringar, för form är mycket bundet till "hur vi brukar göra", vilket ju ofta är rätt osynligt så länge det inte ifrågasätts. Ibland reagerar människor med att hålla fast vid den form som de är vana med och känner sig kanske hotade, ibland försöker man omforma, hitta nya former. Ibland verkar det ses som ett bevis på att man "följer med i sin tid", att hela tiden t ex göra reformer och förändringar i sin organisation; så är det mycket kännbart att "det sker förändringar", på gott och ont. Formandet som organisering kan också nästan bli en heltidssysselsättning, om det hela tiden blir så att fler saker ska beaktas - inte ovanligt i hemmen i dessa dagar, där fler förvaringsboxar införskaffas och sakbeståndet växer och skall hanteras. Samtidigt finns någon slags moralisk överhöghet ofta i den slags "ordentlighet", att ta och att ha kontroll och ordning och reda. Jag tror att en väg att fundera på vad "fokus på form" är för något, är att tänka vitt och brett - och inte bara i ett sammanhang som man önskar rikta kritik mot (som t ex utbildning och skolor).
SvaraRadera..kanske dagens fokus på uppföljning, målsäkring osv. lite liknar städmani? Som i en känsla av moralisk upprustning: nu ska vi ta tag i oredan och "göra något", göra rent och ordna upp! Fast kanske det skulle behövas en medvetenhet om vilka ordningar man då rör runt i.. vad som är skräp och vad som är skatter kan man ju ha olika åsikter om. Och det har att göra med sådant som kompetens och kunskap.
SvaraRadera..en sak till, vet inte om du hunnit se på Latours AIME, men det slår mig att just diskussioner om form, "fokus på form", möjligen kunde nyanseras och gripas an med de kategorier Latour presenterar där (istället för att stanna vid att sätta "form" på en sida och "innehåll" på den andra; som bäddar för en olöslig strid, tror jag). Form som i formgivning, konst, fiktion; form som organisering, format; form som moral; form som formering, reproduktion; form som vana; form som teknologi, att forma... så kan det bli tydligare vad slags "form" man har att göra med, speciellt i konfliktsituationer där man kanske talar utifrån olika kategorier och för att motverka att inte EN kategori slår ut alla andra..
SvaraRaderaSvarade i och utvecklade tankarna i en ny bloggpost Ann-Helen.
SvaraRadera