Information om mig

torsdag 27 mars 2014

ADHD-dagboken, om nyckfull kraftlöshet

Har varit trött ett tag, oförklarligt trött. Det är som jag tappat styrfarten helt. Jag får kämpa för att hålla ångan uppe. Förstår det inte, men kan kanske ana mig till en trolig förklaring. Verkar inte som jag är sjuk, även om den möjligheten aldrig helt kan avfärdas. Hjärnan står i ständig kontakt med både kroppen och omgivningen och minsta skiftning leder till oro. Det har jag hjälpligt lärt mig att leva med. Kan hantera det, att aldrig helt och hållet kunna slappna av. Det är så mitt liv ser ut. Ständigt på helspänn, tolkandes olika intryck och signaler inifrån och utifrån. Eller det är i alla fall så det har sett ut så länge jag kan minnas. Plötsligt är det inte så längre. Känner istället en bedövande trötthet som oroar.

Fast jag tror det kan bero på följande. Under en lång tid har jag varit utsatt för olika typer av press. Dåligt självförtroende, ifrågasättanden av det jag gör och den jag är, hot om uppsägning och därtill en överjordisk arbetsbörda. Allt är annorlunda för mig nu, i och med bytet av institution och arbetsuppgifter. Nu är jag på en plats, blir sedd och känner mig uppskattad, hotas inte akut av uppsägning, har intressanta arbetsuppgifter som slipats udden av med hjälp av pengar från Trygghetsrådet. Plötsligt ser livet annorlunda ut. Jag kan pusta ut, få perspektiv och känner mig trygg ända inifrån och ut. Allt detta är nytt för mig. Jag har det helt igenom bra och är tacksam över att kunna känna så. Det är en helt ny situation, en situation som inte tvingar upp mig på tårna. En situation där jag inte behöver kämpa för överlevnaden. Ett annat liv helt enkelt.

Allt borde vara frid och fröjd med andra ord. Ändå denna trötthet. Tänker att det kanske skulle kunna bero på att kroppen är den samma, att (för att fortsätta på tankarna i morgonens bloggpost) formen inte har förändrats, men att innehållet och den kontext där jag finns och verkar i har bytt skepnad. Plötsligt har kraften och energin inget att fokusera på och kanske riktas den därför inåt. Ett slags reaktion på pressen och stressen, ett sätt för kroppen att säga ifrån och göra motstånd. Det liknar inte tendenser till utbrändhet, för dem känner jag igen. Det är en annan, en ny sorts trötthet. Om det är som jag vill tro är det ett sundhetstecken. Kanske är det just detta jag behöver. Något som tvingar mig till ro, för att kroppen annars riskerar att kraschlanda.

Jag som vant mig vid att vara fylld av energi tvinga nu uppfinna eller skapa press för få kroppen att mobilisera. Kanske är detta en också en del av ADHD, att en ordnad tillvaro är lika svår att hantera som kaos. Jag är van vid och gillar omväxling, blir rastlös om jag känner att det går i cirklar. Fast å andra sidan har det varit mer turbulent än vanligt under en ganska lång tid nu. Och det är under den tiden som jag upptäckt att jag ligger nära en diagnos. Kanske är det omgivningens tryck och alla yttre hot som tvingat mig över kanten? Och nu är jag tillbaka där jag började, minus det dåliga självförtroendet och den usla ekonomin och ett turbulent kärleksliv. Som sagt en helt ny situation som jag nu måste hantera helt på egen hand, inifrån och ut.

Inser att livet aldrig kommer att vara perfekt och jobbar med att ta in den insikten. Ingens liv är perfekt och helt igenom harmoniskt, inte över tid. Det går i vågor och olika aspekter svänger i olika takt. Just nu är jag inne i stormens öga och kroppen tar chansen att återhämta det som återhämtas kan. Försöker i alla fall tänka så och tar vara på stunderna av lugn och ro. Tänker att det kommer att ändras och kraften kommer att komma tillbaka. Den har alltid varit en nyckfull bundsförvant, liksom kreativiteten som aldrig går att styra, som bara finns där och som kan leda till precis vad som helst. Den går också på sparlåga och det leder till att känslan av trötthet förstärks. Det går som sagt i vågor. Orden flyter inte på som de brukar, får leta upp dem och jaga formuleringar. Tänker att det är nyttigt, för det kommer så klart att komma dagar framöver då kraften sviker. Då är det bra att ha varit med och skaffat erfarenhet. Viktigt att minnas.

Jag bidar min tid och det detta som en del av livet, liksom allt annat. Inget akut hänger över mig och på ytan, allt det jag inte rår över, är bättre än någonsin. Kanske är det åldern som tar ut sin rätt? Det händer saker mellan 40 och 50, så när det nu lugnar ner sig och jag skådar ljuset är jag en annan än den som gick in i tunneln. Och ute är det vår, vilket brukar ta på krafterna. Kanske är det pollen som är orsaken, eller dessa eviga förkylningar som snurrar runt i omgivningen? Man ske inte skapa problem där det inte finns några. Jag mår bra.

Rycker upp mig och repar mod. Ska avtackas idag på min gamla avdelning. Imorgon är det fredag och snart är det helg. Innan vi vet ordet av är det sommar och till hösten väntar massor av spännande utmaningar. Jag tar vara på tiden av lugn och ro och reflekterar över det som händer och försöker göra det bästa av det som kommer i min väg.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar