Har tvekat länge inför denna bloggpost. Inte riktigt vetat om jag vågar, eller om det ens är sannt och riktigt det jag tänker. Fast detta är en undersökning av vad det innebär att vara människa, en människa med en förmodad ADHD-diagnos. Så jag gör som jag brukar, kastar mig ut, tänker högt och fritt, utan andra krav än att vara ärlig och tydlig med vad som är vad. Flyktlinjer är en pågående undersökning av kultur, ett vetenskapligt projekt, som ömsom söker sig utåt, ömsom inåt, men som aldrig förlorar kulturen ur sikte. Det finns inga vattentäta skott mellan det privata och det offentliga, vetenskap och vardag är två sidor av samma sak. Den insikten framstår för varje år som går som allt viktigare. Jag är den samme, vilken hatt jag än råkar ha på huvudet. Doktorshatten sitter på samma ADHD-hjärna som solhatten jag köpte i New York i somras. Jag närmar mig vetenskapen som privatperson och vardagen som docent. Allt flyter ihop och istället för att skilja det ena från det andra, eller snarare försöka ge sken av att det går att skilja sfärerna åt, är jag tydlig med hur jag tänker i varje text jag skriver (det är i alla fall mitt mål). Ärlighet och transparens är egentligen det enda vi behöver, den enda garanten som finns för vetenskaplighet. Livet ger inga garantier och människan är ensam och utlämnad till sig själv så som människan är och fungerar, på gott och på ont. Därför skriver jag denna bloggpost, med dessa "reservationer".
Vad är det jag tvekar inför? Det är detta med droger, som är ett problem, i alla fall ett potentiellt problem för alla med ADHD. Fängelserna är fyllda av människor med ADHD och detta av olika skäl. Dålig impulskontroll, svårigheter med strukturer och auktoriteter, med att underordna sig regler för reglernas skull och en utagerande personlighet, detta är kännetecknen på ADHD-personer och när dessa egenskaper mixas med klass, kön, ekonomi och maktlöshet samt kastas ut i rådande kulturella kontext, vårt samhälle, då händer det saker. Lägg därtill en bristande förståelse för neurodiversitet och vidden av olika manifestationer som kategorin människa rymmer, så är det ganska enkelt att förstå att det blir som det blir. Detta behöver uppmärksammas och diskuteras mycket mer, för hur hårda straff som än införs kommer det aldrig att förändra, tvärt om, varken kulturen eller individerna som skapar den. ADHD är en mänsklig egenskap, inget personligt val. Och alla reagerar på och blir till i samspel med omgivningen.
Så är det detta med droger då, som också riskerar att dra till sig ordningsmaktens uppmärksamhet, som är olagligt även om individen för övrigt håller sig inom lagens råmärken. Och droger är ett särskilt kapitel i ADHD-dagboken. Symptomen som ADHD-personer uppvisar eller ADHD-personlighetens egenskaper går att modifiera med hjälp av medicinska substanser som amfetamin. Det är vad man ger barn med ADHD och det har visat sig ha en lugnande effekt, slipar av klantigheter och förändrar intensiteten i uttrycket och utgör, som jag förstår det, ett slags skyddande hinna mot omvärlden. Länge ansåg jag detta fullkomligt galet, men jag har fått omvärdera den åsikten. Jag har överbevisats av evidens och har av egna erfarenheter kommit att tänka annorlunda. Och med det sagt förstår jag att det lätt uppstår missförstånd, därav kommer också den inledande tvekan, men nej, jag har inte börjat knarka och jag är som bekant för en restriktiv drogpolitik.
Det jag ville skriva om, det jag tänkt på ganska länge, är vad som händer i kroppen när den utsätts för droger. Mina egna erfarenheter är högst begränsade och ligger långt tillbaka i tiden, men det har alltid funnits en fascination för droger. Något vad det som lockade och jag vet att det är farligt och aktar mig noga. Jag forskade om droger istället, skrev en bok och håller föredrag. Det är ett substitut som fungerar, för sökandet efter kunskap och skrivandet ger mig samma lugn och ro i kroppen som droger. Och ölen på fredagen som hjälper mig att byta spår och landa i helgens lite lugnare tempo gör att jag inte behöver några andra substanser för att må bra och fungera. Droger påverkar människan olika och ger aldrig samma verkan över hela det neuropsykiatriska spektret. Och för just ADHD-hjärnor verkar droger ha en speciell inverkan. Amfetamin skärper sinnet och hjälper till att hålla uppmärksamheten. Därför är mycket av drogmissbruket i samhället i själva verket ett slags självmedicinering. Plötsligt sätts ens kropp i samband med en substans som gör att upplevelsen av världen och omgivningen förändras radikalt. Tankar kan hållas kvar och ljud och andra intryck stör inte alls på samma sätt. Jag förstår verkligen att det går att fastna i drogtillvaron om känslan för andra är den samma som jag upplever när jag tar en öl efter en stressig vecka. Det är som när fläktarna stängs på jobbet och man plötsligt hör tystnaden.
Efter en blindtarmsoperation för många år sedan fick jag morfin under några dagar. Och besvikelsen när sköterskan kom med en Panodil istället, för att jag inte fick mer, överraskade mig och manade till eftertanke. Skrämde mig. För jag trivdes i känslan, i lugnet och ron som för en gångs skull kom inifrån. Jag tycker däremot inte om att bli onykter, det är bedrövligt. Men jag blir å andra sidan nästan aldrig onykter. Låt säga att jag dricker tre öl på fredagen, då blir jag trött. Känslan efter den första ölen är som bortblåst. Men tar jag då en shot vodka eller en grogg som är lite starkare skärps sinnet igen och jag kan fokusera och vara närvarande. Naturligtvis finns det en gräns, men jag brukar förlora minnet innan jag blir berusad i en mer klassisk mening. Det händer nästan aldrig numer, för livet är allt för värdefullt för att må dåligt och jag vill vara närvarande här och nu. Men ett visst mått av alkohol hjälper mig att vara just det. Alkohol är för mig inte ett sätt att fjärma mig, tvärt om är det ett sätt att vara närvarande. När jag är påverkad kan jag slappna av och jag kan lyssna och fokusera på den jag talar med. Jag finner ro och fungerar bättre som människa.
Lite är det, har jag kommit till insikt om, som när jag sätter öronproppar i öronen. Den avskärmning eller hinna som läggs mellan mig och världen gör att fokus riktas mer specifikt mot det jag väljer att fokusera på, istället för som annars mot allt eller inget. Flackandet och rastlösheten försvinner. Just det upplevde jag den gången, för många år sedan, på Roskilde, när jag testade amfetamin. Jag var ganska onykter när jag köpte det av en kompis med kontakter, men så fort substansen sattes i kontakt med min kropp nyktrade jag omgående till. Plötsligt var jag där, i nuet och kunde fokusera på allt som var runt omkring. Det var jag som styrde, inte omgivningen. Jag hade kontroll. Det är emellertid nu, med perspektiv och en annan förståelse för vem jag är och hur jag fungerar, som jag förstår och kan sätta ord på upplevelsen. Och jag aktar mig som sagt noga för droger, vilket jag i och för sig behöver göra allt mindre i takt med att självförståelsen ökar och tidens tand slipar av min kropps kantigheter allt mer. Idag är lockelsen inte alls lika stark, om den ens finns kvar alls. Idag lockas jag mycket mer av att upptäcka vem jag är och söka förståelse för hur jag fungerar. Och som sagt, den där fredagsölen eller några centiliter vodka hjälper mig att byta spår och bryta tankebanorna under helgen. Alkoholen har dessutom den fördelen att den är så att säga självreglerande, man blir dålig om man dricker för mycket. Så fungerar det i alla fall för mig.
Sådär. Nu var det sagt. Tanken har lämnat min hjärna och finns nu mer i cyberrymden. Vad som händer med den där vet ingen. Det går aldrig att förutsäga hur en tanke landar och tas emot eller vika affektioner ord satta på pränt kan väcka. Livet är på det sättet oupphörligen fascinerande. Och jag är tacksam för att jag inte hamnat i dåligt sällskap eller att jag inte är utagerande. Jag har lärt mig leva med mitt inre kaos och har i takt med en växande självförståelse och förmåga till kontroll kommit att allt mer uppskatta den jag är. Droger är inte att leka med, men utan förståelse för dess verkan finns ingen lösning i sikte på det problemet. Inte minst därför känns min bok om samtal angelägen. Boken som refuserades, men som jag fortsätter kämpa för att få utgiven.
Skrivandet, läsandet och studierna är min drog och den gör mig hög på livet. Det är en ofarlig drog, så jag håller mig till den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar